Krasch


Bonnie stod utanför sjukhuset. I handen hade hon sin lilla väska med mat, som den snälle doktorn hade skickat med henne, men det var allt hon hade med sig. Vädret var regnigt och ruggigt, trots att det var i Thailand. Vad lustigt det var – Hur kunde vädret anpassa sig så bra efter ens sinnesstämning? Men den verkliga frågan var inte om vädret. Den verkliga frågan var: Vad skulle hon göra nu?
Bonnie var fem år gammal, och hon var inte ens från Thailand. De åtta syskonen, med äldsta Elliott och yngsta Bonnie, och deras föräldrar hade flyttat till Thailand för fyra år. Men redan samma jul som de flyttat kom tsunamin. Bonnie hade slitits från sina föräldrar, och vårdats för sin arm i en vecka. Men fortfarande – Ingen visste var hennes föräldrar var. Hon var totalt ensam, och än så länge hade hon inte sett någon hon kände igen. Hela hennes trygga och säkra tillvaro hade ryckts ifrån henne på bara någon minut. De som hon kände var troligen inte kapabla till att ta hand om henne – De vårdades för sina skador eller var döda. Hela hennes liv hade kraschat, på grund av hennes egen envishet.

Bonnie började med sakta steg gå, vart visste hon inte. När hon omedvetet gick förbi tomten där hon själv bott, blev hon överraskad över att huset stod kvar. Det låg högt uppe på berget, så det kanske var anledningen. Träet var blött, och det fanns flera ställen då brädorna gått av. Men det stod upp.
Hon gick, som styrd av en maskin, in i huset. Där låg allting huller om buller. Krossade tallrikar och fönster, omkullvälta stolar och bord. Hon började gråta, tyst, för hon orkade inte mer storgråt. Hon hade vaknat så många gånger på sjukhuset av att hon grät på grund av mardrömmarna, smärtan som hade orsakats av hennes skador, barnen i samma rum som också grät efter sina mammor. De var mycket yngre än henne, och det skar i hennes hjärta att höra spädbarnens skrik.

Hon gick sakta uppför trappan, och smekte samtidigt trappräcket. Hon kommer ihåg så många gånger som hon hade ruschat nerför den, och hennes pappa hade alltid tagit emot henne längst ner, sen svingat runt henne, och kysst hennes kinder och kittlat hennes mage. Alla dessa minnen fick henne att vilja släppa efter tårarna, som hotade att svämma över vilken sekund som helst. Hon var som en bomb, som varje gång hon återkom till verkligheten hotade att explodera och dö av gråt, sorg, förtvivlan och ilska.

För hon var arg på sig själv. Hon var så otroligt arg på sig själv. Hade hon inte gått hemifrån utan lov ner till stranden, hade hon kanske varit tillsammans med sina föräldrar nu.
Eller åtminstone någon. Kanske Philadelphia, eller Gabriella. Hon ville ha en syster, en bror, en mamma eller pappa här, som kunde visa henne vad hon skulle göra härnäst. Vad som helst, men inte denna bottenlösa ensamhet och rädsla. Hur skulle hon, som var på sin första resa någonsin till ett annat land, och var fem år, klara sig? Hon hade mat tills max imorgon, men sen då? Hon skulle troligen få bli gatubarn, klara sig på matrester och sova under kartonger.
Tänk, så annorlunda hon var nu än vad hon var för en vecka sen. Då hade hon hyst stora drömmar om att en gång bli en popstjärna och skaffa massa barn – Sådana drömmar som alla femåringar har. Nu var hennes största drömmar att överleva och kanske, kanske ta sig hem eller hitta sin familj. Från och med nu skulle hennes vardag inte innehålla lek, bus och skratt utan letande efter mat, köld och rädsla.

 I sitt rum hittade hon också saker som fick henne tårarna att droppa ner på golvet – Gabbies rester av de blöta affischerna av Justin Bieber, hennes egna barbiedockor och kläderna. Även om de var blöta och förstörda, tog hon ut allihop på golvet, bara slängde dem ilsket i en hög, och sen borrade hon sig ner. De luktade hav och tång, men det var hennes. Hon visste det. Sen rann ilskan till igen. Allt var förstört. Till vilken anledning? Varför skulle det hända just nu? Och här? Hon reste sig upp i blint raseri, och började kasta saker omkring sig. Hon kastade speglar, dockor, kuddar och allt som kom henne för. Sedan sprang hon genom hela huset, ut till stranden där vågen kommit, och slängde sig ner i den mjuka sanden. Och där, bland sandkornen som stack henne i ögonen, tillät hon sig gråta. Hon grät, skakade, hulkade och skrek.
Mitt i känslostormen kände hon att hon höll något i handen. Hon vände sig om och öppnade handen försiktigt, och då såg hon vad det var. Det var Gabbies finaste smycke, ett halsband med en ängel. Bonnie satte det på sig med darrande händer, la sig på rygg och somnade av utmattning. Krasch.





Karolina K

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag