KRASCH

Jag har en tvilling, en pojktvilling. Han heter Simon och är verkligen världens snällaste. Jag vet inte hur många gånger jag bett om hjälp eller fått honom att göra saker för mig, och han ställer oftast upp utan gnäll. Simon är min 9+. Jag har känt honom i 16 år och 9+ månader. Varenda sekund av mitt liv, från spermie till tonåring, har jag haft Simon i mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva, hur glad jag är för att jag har just Simon som min 9+.

När jag inte kan sova, så brukar jag föreställa mig att någon av mina två bröder dör. Det får mig att gråta och när jag gråtit får jag lättare att sova. Haha, det låter ganska sjukt egentligen, när man berättar det sådär. Men så kom jag att tänka på, hur skulle det verkligen vara om min 9+, min alldeles egna tvilling dog?

Jag sitter i skolan och har ett svårt mattetal framför. Fan, vad jag hatar algebra. Det är bara 2 timmar kvar till lunch, håll ut! En helt vanlig skoldag pågår med helt vanliga skoltankar. Men helt plötsligt, under lektionen, ringer min mobil. Det är ett okänt nummer, och jag blir nyfiken. Diskret smyger jag ut ur klassrummet med mobilen i handen. Jag ställer mig vid mitt skåp och svarar. En okänd mansröst pratar in i mitt öra:

- Hallå, det är Ida?

- Hej Ida. Abraham heter jag. Din tvillingbror Simon kom in på akuten i morse…

- VA?! Vadå, vad har hänt? Hur mår han, vad händer? Som om någon hade hällt en hink vatten över mig, forsar känslorna i min kropp. Mitt hjärta slår tusen slag i minuten, jag mår illa och är helt yr. Jag har panik. Vad har hänt med Simon? Jag får svårt att andas.

- Han… Han hade halkat på en isfläck och slagit i bakhuvudet. När ambulans tillkallats var det redan försent. Din bror har omkommit.

Där försvinner allt. Jag hör inte vad mer mannen säger. Jag vet inte vad jag gör. Allt jag kommer ihåg, är att jag slängt mobilen ifrån mig och skrikit rakt ut. Någon har slitit mitt hjärta ur min kropp. Jag rusar ut ur skolan, springer och springer tills jag inte har någon luft kvar och bara sjunker ned på marken. Allt snurrar runt. Jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen. Plötsligt ringer mamma.

- Ida? Kom hem. Jag har aldrig hört min mammas röst så tunn. Så bräcklig. Utan ett ord går jag in i skolan, undviker allt och alla, öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag går ut ur skolan, helt tom i hjärnan. Jag låser upp min cykel och börjar trampa hemåt.

När jag tjugo minuter senare slänger cykeln ifrån mig och går långsamt in genom dörren, ser jag en syn jag aldrig kommer glömma. Mamma snyftar mot Magnus axel, Magnus stirrar tomt framför sig medan tårarna rinner ned för hans kinder. Pappa sitter vid vårt köksbord, har armarna runt huvudet och snyftar hejdlöst. Min lillebror sitter på golvet, huvudet lutat mot väggen och han bara gråter. Jag bara släpper allt och brister inombords. Jag gråter. Det är över nu. Min 9+ är borta för alltid. Och vad var det sista jag sa till honom, innan han gick till höger och jag till vänster på vår gata? Jag sa ”hejdå, ha en bra dag brorsan”. Det sista jag sa till min 9+ var att han skulle ha en bra dag. Alltså fuck. Allt jag ser är mörker. Allt jag känner är mörkt. Jag tror att en del av min själ försvann tillsammans med mobilen när jag slängde bort den. Jag är inte hel utan min 9+.

Jag och Simon gick på samma dagis. Vi gick i samma grundskola. Vi delade rum i 5 år. VAD FAN SKA JAG GÖRA UTAN HONOM?! Människor säger, att jag kommer må bättre snart. Att jag kommer bli Ida igen, någon gång. Men det är lögn. Jag kommer aldrig bli samma Ida

igen. Jag har nyss förlorat min 9+. Det lät bara KRASCH, och så hade hela min värld krossats.


Om jag någonsin skulle förlora min tvilling eller min lillebror som jag älskar tusen gånger om, skulle det bara låta KRASCH. Och jag och min värld skulle aldrig bli densamma igen.


Ida G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen