Spegel

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är!
Krasch, spegeln sprack i tusen bitar och de föll till marken med ett duns. Glassplitter låg utspridda över hela golvet. Var hon verkligen en odugling som alla påpekat, så ful att hon inte kunde visa sig ute, dum i huvudet och en stor, fet idiot? 
Aldrig hade hon känt sig såhär, alldeles ensam i denna värld, aldrig hade hon känt sig så ful och fet, hur kunde hon ens levt såhär innan, då ingen hade påpekat och berättat om dessa problem.
Att hon var fet var alltså det stora problemet, man skulle ha den där ”perfekta” kroppen, som var vältränad och smal, man skulle sluta äta för det var plötsligt fult att vara tjock.
Hon var den enda i skolan som inte hade internet hemma, hon var den som aldrig lagt märke till dessa snygga, smala modeller som man ville efterlikna. Alla andra hade blivit hjärntvättade, indragna i ett liv där kurvor var fult, att man inte dög längre.
Nej! Inte kände hon så, hon tittade på glassplittret på golvet och viskade för sig själv:
– jag är jag, unik som jag är, alla är vi perfekta precis såhär!
sedan böjde hon sig ned och började sätta ihop skärva efter skärva.





Av: lucia F.S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande