Alla dessa krav är lika med krasch

Flickan på kortet ser lycklig ut. Hennes blonda långa hår som räckte ned till svanken sken i solljuset och hon ler. Hon är omringad av hennes vänner, de står på rad och ler åt fotografen. Det är sommar, det är varmt och alla är onyktra.

   Hon hade festat nästan varenda dag denna sommar och folk hade ringt henne varje dag och frågar om hon kunde fixa alkohol. Självklart, hade hon alltid svarat. Hon kunde fixa alkohol lätt genom sin äldre bror. Hon var räddaren i nöden och det gjorde hennes namn igenkänt. Alla visste vem hon var och alla ville ha kontakt med henne, både tjejer och killar. När man var omkring henne så höjdes ens egen populärstatus litegrann.

När hon efter sommarlovet klev in genom dörrarna på skolbyggnaden insåg hon att detta var hennes sista år i gymnasiet. Hon skulle ta studenten i juni. Hon sade till sig själv att hon ska bli bäst på allt hon kan bli bäst på. Hennes populärstatus ska höjas ännu mer, hon ska få kroppen alla tjejer drömmer om, hon ska få bäst studieresultat så lärarna blir imponerade av henne och även skaffa en pojkvän.
   Sagt som gjort. Hon började plugga mer intensivt varje kväll, efter det såg hon till att hon alltid hade någon som ville umgås med henne. Oavsett vad som hittades på så såg hon till att hon fick utöka sitt sociala nätverk så ännu fler skulle komma ihåg henne. Hon började hårdträna och började gå på en strikt diet. När hon inte fick resultatet hon ville ha tillräckligt fort började hon hoppa över måltider. Först frukosten, sedan lunchen och sedan även middagen. Hennes betyg höjdes rejält efter endast en termin, men detta medförde även att hon började festa desto mer. Hon ville absolut inte klassas som en pluggis.

På jullovet åkte hon och hennes vänner iväg till fjällen för att åka skidor och gå på afterski. En av hennes killkompisar hade tagit med sig en av hans killkompisar från skolan. Honom ville hon ha, och hon skulle få honom. Han var populär och alla tjejer dreglade efter honom, även hon.
   Efter en kväll på afterski: n följde hon med honom till hans rum i en utav stugorna. De låg och pratade en stund, men båda två var rätt så onyktra så pratandet övergick till kyssar och kyssarna övergick till sex.
  Hon och han träffades sedan hela lovet och blev efter två – tre månader ett par. Hon umgicks alltid med honom och han blev allt hon tänkte på.

Eftersom hon börjat slarva med måltiderna, börjat träna ännu mer och börjat festa mer än förut så började det synas på hennes studieresultat. Hon hade inte längre lika bra betyg som innan jullovet och lärarna ställde högre och tuffare krav på henne så hon skulle kunna komma upp på den nivån igen. Hon började plugga ännu mer än tidigare och varierade träningen med att festa. Hon hann inte med att äta något under dagarna för hon hade fullt upp med att se till att hålla sig smal, smart och populär. Och om man äter mat så håller man sig inte smal, tänkte hon ständigt. Hon började mer och mer avsky tanken på mat och ersatte det med alkohol. Förut drack hon enbart alkohol på helgerna, men eftersom hon nu drack alkohol för att dämpa hungern så blev det en eller två cider varje dag.

Hennes pojkvän hade börjat tröttna på hennes nonchalanta beteende. Han tyckte hon hade förändrats till det sämre. Att hon hade fått sämre humör och ständigt var arg. Han menade att hon bara tränade, pluggare och söp. Han tyckte att hon aldrig hade tid för honom längre. Han hade tröttnat på henne och avslutade deras relation snabbare än kvickt.
   Hennes hjärta gick i bitar och för att dämpa ångesten så lade hon upp ett träningsschema med tio träningspass i veckan. Eftersom hon inte längre var tillsammans med honom så hade hennes populärstatus sjunkit rejält. Många killkompisar ville inte veta av henne. Alla tyckte hon hade förändrats och tillslut hade hon ingen kvar. Inte ens hennes bästa vänner ville veta av henne. De tyckte hon fokuserade för mycket på att lära känna nya människor på festerna de gick på istället för att ”nöja” sig med de vänner hon faktiskt hade.

Hon var ensam. Det enda hon kunde fokusera på nu var att träna och plugga. Och det var exakt det hon gjorde. Att äta mat var fortfarande något hon ersatte med alkohol. Hon pendlade mellan sitt rum i den stora villan och gymmet. Kontakten med hennes föräldrar försvann sakta men säkert.

Hon tog studenten med högsta betyg och med smal och benig kropp. Men hon var inte lycklig. På kortet från studentdagen står hon själv med sin plansch som hennes föräldrar gjort. Hennes hår är stripigt och hennes ögon är livlösa. Hon ler ett stelt leende. Hennes fina klänning med öppen rygg, som hon så länge hade velat bära, hängde som en sopsäck över hennes kropp och hennes kotor blottades.
   Hon såg på medan hennes vänner åkte runt staden på lastbilsflak, skrattade och skålade sina champagneglas. Hon satt i bilen med sina föräldrar och sin bror på väg hem. Hon var trött och ville sova.
   Och sov gjorde hon. Länge och tungt. Kanske lite för länge. Hennes mamma hade kommit in i rummet och upptäckt en massa tomma tablettförpackningar på nattduksbordet intill hennes säng. Mamman började ruska om dottern panikslaget. Ingenting hände. Pappan hade kommit springandes och brodern ringde ambulansen. Dottern var som gott som död.

Dottern var jag. Frida Andersson, 19 år och med diagnosen anorexia nervosa plus djup depression. Jag blev inlagd på vuxenpsykiatrin samma dag jag tog studenten. Det var ett halvår sedan och jag är fortfarande inte frisk. Jag ser för taskig ut. Mitt starka blonda hår jag hade för ett och ett halvt år sedan har ersatts av ett stripigt tunt och livlöst. Min hälsosamma kropp jag hade på fotot jag berättade om i början är så gott som borta och likaså mina vänner och mitt liv. Mina föräldrar har lagt skulden på sig själva för att detta har hänt och ber om förlåtelse varje gång de hälsar på mig för att dem inte märkte någonting. Hur skulle de ha kunnat märkt något? Jag var aldrig hemma och när jag väl var hemma så pluggade jag på mitt rum. Jag lägger inte skulden på dem, snarare lägger jag skulden på mig själv. Det är mitt eget fel att jag blev inlagd här, ingen annans.

Jag vet inte om jag kommer bli frisk igen. Men om jag blir det så kommer jag aldrig kunna bli så lycklig som jag var sommaren innan sista året på gymnasiet. Alla dessa krav tog död på mig och jag förlorade allt som en gång betydde något för mig. Jag är ensam nu, ingen utav mina vänner från förr har hälsat på mig. Jag har förstört mitt sociala liv och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät mig gå såhär långt över kanten, och längre kommer jag förmodligen gå.
Krasch!




Sofia J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande