Ateljén

Hon är skapelse och kaos och flyr världen för en stuga med höga fönster och vacker utsikt. Därinne bland gatorna glömde hon bort att hon behövde andas och se vem hon var när hon inte längre var omgiven av saker byggda av människohand. Här fortplantas kylan från stengolvet genom hennes kropp på morgnarna och hon ryser, kryper ihop med en kopp te framför de stora fönstren, sätter sig med benen i kors, vänder ryggen mot eldstaden och ansiktet mot dagen som reflekteras i barr och löv och liv där utanför, så mycket sådant att finna när man kommer bort från en värld man själv skapat.
   Det är inte det att hon flyr från sig själv. Allt följer ändå med vart hon än går. Hon ser saker här också, syner som byggs upp, objekt som helt plötsligt förvandlas till något annat och sedan svävar, flyger, innan de kolliderar och störtar. Bilder byggs upp och det är vackert, svindlande färger innan de faller samman. Vissa saker klingar vackert för att de klingar falskt och när hon säger för evigt menar hon tills nästa gång verkligheten tar bort det syre hon andas och hon sjunker ner på knä och kippar efter luft. Stengolvet kommer till nytta här, svalt mot hennes hud och tillräckligt obekvämt för att hon ska vilja resa sig. Hon ser ut genom fönstren och finner sig själv lättare att stå ut med när hon är omgiven av mil efter mil med orörd skog.
   Innan hon kom hit ägde hon inte ett enda anteckningsblock med nu har hon med sig ett överallt. Inte för att hon har varit överallt, men hon är på väg.
   Hon har ett solsystem också, stående på kanten av ett bord. Små handblåsta planeter i en glaskula, skimrande i olika färger de dagar då höstsolen når in hit. Hon vrider runt det i sina händer ibland och tror att ingen förstod att hon behövde lugn, ingenting på utsidan för att kunna vara allt på insidan. Kanske är det hädiskt att inte klara av saker som är större än en själv, och kanske höjden av egoism att inte ens vilja kasta en blick på det som är mindre, men för att kunna flyga behövde hon vara någonstans där hon kunde landa säkert, där saker bara blir vackrare när de krossas och deras insidor uppenbaras.
   Universum må börja med en smäll men det kommer sluta i tystnad, materia som faller samman till atomer som faller samman till damm som består av ingenting och blåses iväg av icke-existerande vindar längs vägar som brukade vara stjärngator. Liv brukade finnas någonstans och hon söker det i blodådror som är alltför synliga och omlopp där hormoner kolliderar med nervimpulser och får henne att spy upp skapelser. Hon pressar handen mot dem och krossar dem mot papper. Stänger igen sidorna om dem och radar upp bok efter bok i hyllor på väggen mellan eldstaden och fönstren.
   Vissa dagar är det ord. Hennes huvud är en källa och hennes hjärta en förädlingsplats, de rinner som små bäckar genom vener och bredvid vävnader, fyller ut ihåliga benpipor. Strömmar ut i händerna och samlas nere vid fingertopparna där de droppar ut, en efter en efter en tills hon inte kan kontrollera det längre utan de landar på mitten av sidan med tillräcklig kraft för att bilda vågor och ringar på ytan. Vissa dagar, när hennes panik inte växer lika fort, klarar hon av att hålla handflatorna mot sidornas kanter och hindra vattnet från att rinna ut och inte lämna annat än ett fuktigt eko på pappret.
   Så fylls hennes hyllor av ord och målningar, och ibland oroar hon sig för att de ska försvinna när hon går och lägger sig på kvällen, att vattnet och färgerna ska rinna ur dem, göra dem torra och bleka i smak. Hon håller koll på sina skapelser. Håller dem levande men ser till att de inte rör sig när hon vänder ryggen till.
   ”Du är starkare än dina demoner.” Hade de sagt med händerna på hennes axlar innan hon försvann ut hit och hon bet sig i tungan för att inte riva sönder deras ord och formulera en mening som var sann, korrekt. Hon log istället och de log tillbaka. Hon tänkte på det en kväll när hon gick ut och svalde månsken. Kanske skulle hon pröva att sluka eld. Äta soluppgångar till frukost. Hon behövde vara vacker som allt när hon bröts samman till sina beståndsdelar.
”Du är stark.” sa de och hon höll upp sitt lilla solsystem över stengolvet och släppte det.
”Jag vet.” sa hon och flög iväg.

Linnea S