Att sakta drunkna medan alla andra andas
Det var några år sedan hon hittade mig. Efter det hade hon blivit min konstanta följeslagare. Jag kan inte berätta exakt när hon började leva vid min sida för hon märktes inte direkt. Först kom hon i form av någon enstaka tanke sedan någon enstaka handling, inget märkvärdigt. Alla människor har dessa tankar ibland så jag tänkte inget extra om det. Men till slut fanns hennes influens i allt jag gjorde. Hon hade gett mig en känsla. En känsla som alltid fanns under ytan, oavsett vad jag gjorde, oavsett om jag skrattade eller log. Känslan hon hade gett mig var sorg. Efter ett tag var inte sorgen längre en känsla. Den hade blivit den jag var. Den hade blivit mig.
Även utan min följeslagare hade jag det tufft. Jag trivdes inte hemma utan föredrog att vara ensam på mitt rum. Det berodde både på att jag inte trivdes med min familj men det var även ett försök att ta henne med mig, bort från andra, så att ingen annan än jag skulle behöva höra vad hon tänkte.
Mina dagar spenderades till största delen i skolan som jag inte heller trivdes i. Skolan var för mig vänner som utnyttjade och svek, på tok för svåra ekvationer som behövde lösas, killar som sällan visade något intresse och tid som slösades på onödiga saker när jag egentligen bara ville lära mig hur man lever.
Jag var bitter på livet. Jag var bitter på pappa som hade missat nästan hela min uppväxt, aldrig varit där för mig på det sättet som jag hade velat och som var en del av anledningen till att jag knappt kunde lita på folk. Jag var bitter på mamma som aldrig kunde inse att även hon hade fel ibland. Jag var bitter på katterna som alltid tuggade sönder mina hörlurar. Jag var bitter på cancern. Den jävla cancern som alltid tog de finaste människorna ur denna värld. Men i mitten av allt detta var jag mest bitter på mig själv. För att jag aldrig skulle bli vad folk ville att jag skulle vara, för att jag aldrig skulle vara så vacker att folk tappade andan när de såg mig och för att jag aldrig, aldrig skulle vara tillräckligt.
Min följeslagare hade sått ett frö som sakta men säkert grodde till ett enormt träd av självhat som jag aldrig trodde skulle vara möjligt att hugga ned. Även när jag var ensam, som jag föredrog att vara på grund av henne, så var jag aldrig helt ensam. Hon var alltid bredvid mig och viskade saker till mig.
Vem ska någonsin älska dig. Titta på dig själv. Du är en sorglig människa. Vad har du åstadkommit i ditt liv? Inte ett skit kan jag berätta för dig. Vill du veta varför? För att du är värdelös och det kommer du alltid att vara.
Saker vände till slut en dag. Det kom lika plötsligt som en blixt från klar himmel, en plötslig krasch och jag var inte längre likadan. Jag kan inte berätta vad som förändrades men det var något som var annorlunda nu. Jag var annorlunda.
Jag började tänka på alla saker som min följeslagare hade sagt till mig under åren och till slut fått mig att tro på. Vems åsikter var dessa? Jag insåg att de inte var mina. Jag skulle aldrig ha tyckt mindre om en människa på grund av siffror på en våg, så varför tyckte jag så mycket mindre om mig själv bland annat på grund av denna dumma anledning?
Jag skulle vilja skylla allt detta på det samhället vi lever i idag för det är där ifrån dessa idéer om det perfekta kommer från. Dessa idéer som sätter så enormt stor press på så många ungdomar idag. Jag önskar att detta ytliga och utseendefixerade samhälle försvinner så att ingen människa ska behöva känna som jag gjorde. Jag har hört om andra som har känt precis som jag gjort. Många av dem är inte i livet idag. De som bara inte orkade mer. Jag har många gånger om själv tänkt hur skönt det skulle vara att dö, avsluta livet på jorden och bara sluta existera. Slippa hata mig själv, slippa känna behovet att passa in, slippa att känna något alls helt enkelt.
Men den tanken kom aldrig längre än så för mig. Den tanken blev aldrig till handling. Inners inne tror jag att jag insåg att det inte var värt det. Jag förstod någonstans att helvetet jag gick igenom inte skulle vara för evigt. Klyschan vi alla har hört förut, som jag alltid hade irriterat mig på, visade sig vara sann.
Saker blir bättre.
För till slut blev det faktiskt så. Saker blev bättre och lika sakta men säkert som min följeslagare hade kommit så försvann hon. Jag hade lyckats ta mig upp ur vattnet jag sakta hade drunknat i under flera års tid. Jag var inte längre gjord av sorg.
Ibland försöker hon dock så ett nytt litet frö och starta om med ett nytt träd men nu låter jag inte trädet växa. Jag ser till att det dör ut.
Min följeslagare kommer alltid vara en del av mig och det har jag accepterat. Mitt mål var att besegra henne och det gjorde jag. Mitt nästa mål i livet är att bli lycklig och jag jobbar på det varje dag. För jag förtjänar att vara lycklig.
Frida L
Även utan min följeslagare hade jag det tufft. Jag trivdes inte hemma utan föredrog att vara ensam på mitt rum. Det berodde både på att jag inte trivdes med min familj men det var även ett försök att ta henne med mig, bort från andra, så att ingen annan än jag skulle behöva höra vad hon tänkte.
Mina dagar spenderades till största delen i skolan som jag inte heller trivdes i. Skolan var för mig vänner som utnyttjade och svek, på tok för svåra ekvationer som behövde lösas, killar som sällan visade något intresse och tid som slösades på onödiga saker när jag egentligen bara ville lära mig hur man lever.
Jag var bitter på livet. Jag var bitter på pappa som hade missat nästan hela min uppväxt, aldrig varit där för mig på det sättet som jag hade velat och som var en del av anledningen till att jag knappt kunde lita på folk. Jag var bitter på mamma som aldrig kunde inse att även hon hade fel ibland. Jag var bitter på katterna som alltid tuggade sönder mina hörlurar. Jag var bitter på cancern. Den jävla cancern som alltid tog de finaste människorna ur denna värld. Men i mitten av allt detta var jag mest bitter på mig själv. För att jag aldrig skulle bli vad folk ville att jag skulle vara, för att jag aldrig skulle vara så vacker att folk tappade andan när de såg mig och för att jag aldrig, aldrig skulle vara tillräckligt.
Min följeslagare hade sått ett frö som sakta men säkert grodde till ett enormt träd av självhat som jag aldrig trodde skulle vara möjligt att hugga ned. Även när jag var ensam, som jag föredrog att vara på grund av henne, så var jag aldrig helt ensam. Hon var alltid bredvid mig och viskade saker till mig.
Vem ska någonsin älska dig. Titta på dig själv. Du är en sorglig människa. Vad har du åstadkommit i ditt liv? Inte ett skit kan jag berätta för dig. Vill du veta varför? För att du är värdelös och det kommer du alltid att vara.
Saker vände till slut en dag. Det kom lika plötsligt som en blixt från klar himmel, en plötslig krasch och jag var inte längre likadan. Jag kan inte berätta vad som förändrades men det var något som var annorlunda nu. Jag var annorlunda.
Jag började tänka på alla saker som min följeslagare hade sagt till mig under åren och till slut fått mig att tro på. Vems åsikter var dessa? Jag insåg att de inte var mina. Jag skulle aldrig ha tyckt mindre om en människa på grund av siffror på en våg, så varför tyckte jag så mycket mindre om mig själv bland annat på grund av denna dumma anledning?
Jag skulle vilja skylla allt detta på det samhället vi lever i idag för det är där ifrån dessa idéer om det perfekta kommer från. Dessa idéer som sätter så enormt stor press på så många ungdomar idag. Jag önskar att detta ytliga och utseendefixerade samhälle försvinner så att ingen människa ska behöva känna som jag gjorde. Jag har hört om andra som har känt precis som jag gjort. Många av dem är inte i livet idag. De som bara inte orkade mer. Jag har många gånger om själv tänkt hur skönt det skulle vara att dö, avsluta livet på jorden och bara sluta existera. Slippa hata mig själv, slippa känna behovet att passa in, slippa att känna något alls helt enkelt.
Men den tanken kom aldrig längre än så för mig. Den tanken blev aldrig till handling. Inners inne tror jag att jag insåg att det inte var värt det. Jag förstod någonstans att helvetet jag gick igenom inte skulle vara för evigt. Klyschan vi alla har hört förut, som jag alltid hade irriterat mig på, visade sig vara sann.
Saker blir bättre.
För till slut blev det faktiskt så. Saker blev bättre och lika sakta men säkert som min följeslagare hade kommit så försvann hon. Jag hade lyckats ta mig upp ur vattnet jag sakta hade drunknat i under flera års tid. Jag var inte längre gjord av sorg.
Ibland försöker hon dock så ett nytt litet frö och starta om med ett nytt träd men nu låter jag inte trädet växa. Jag ser till att det dör ut.
Min följeslagare kommer alltid vara en del av mig och det har jag accepterat. Mitt mål var att besegra henne och det gjorde jag. Mitt nästa mål i livet är att bli lycklig och jag jobbar på det varje dag. För jag förtjänar att vara lycklig.
Frida L
Kommentarer
Skicka en kommentar