Bakom ljuset

Det är min tur nu. Min tur att få yttra mig. Yttra mig om känslor och övergrepp och allt annat som vi bara ska svälja och leva med. Jag tycker inte synd om mig själv men jag kan inte hindra mig själv från att känna. Det är dags att sluta skämmas, dags att våga visa sig svag. Berätta för hela världen vad vi känner för det är vi värda.

”Det är den som gråter som lider”.

Vi går vid vattnet, det är i mitten juli. Det är sent och stjärnorna börjar snart visa sig. Allt är vackert. Jag har den där nykära känslan i magen, inte för att jag egentligen är kär eller så men det känns bara rätt och jag känner mig trygg igen. Jag är medveten om att jag inte har allt det där jag önskar och drömmer om men det gör ingenting, för i detta nu är jag lycklig. Mitt liv har varit stabilt ett tag nu, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag lever i nuet och jag älskar det. Sen tar det bara några sekunder. En helt ny känsla dyker upp och jag vet inte riktigt vad den betyder eller varför jag känner den. Den känns som en lätt smärta i bröstet och jag börjar förstå att något är på gång. Vad är det just den här gången? Det brukar börja med ett telefonsamtal eller ett privat meddelande från något av alla sociala medier. Jag vågar inte ta upp mobilen för att titta. Istället reser jag blicken framåt och i all förtvivlan så ser jag det som kommer krossa mig en gång till. Krasch.

Jag står helt stilla. Jag känner hur pulsen går i högvarv och jag vet inte längre om jag kan lita på att min kropp kommer orka bära mig. Smärtan i bröstet blir allt starkare och det känns som att något kramar mitt hjärta som en snöboll men trots det så jag blir varm. Som att huden luckras upp och blodet försöker tränga sig ut. Allting kommer tillbaka till mig och spelar hånfullt upp alla bilder igen. Jag står i mitten av en orkan där mitt förflutna snurrar runt mig. Inträngd i ett hörn. Ensam i en ocean av människor. Låst under någon annans kropp.

Min barndom dyker upp. Det där oskyldiga lilla barnet på kökssoffan som bara försökte få mammas uppmärksamhet. Vad hände med henne? Jag ser en vettskrämd tonåring som varken vågar leva eller dör. Hur hamnade hon där?

Jag får svårt att andas. Jag vill gråta, fan låt mig gråta! Men hur mycket jag än vill så går det inte. Istället så knyter jag mina nävar och sväljer.

Solen har gått ned nu men inga stjärnor har ännu vågat visa sig.

Så säg mig igen. Är det bara den som gråter som lider?





Emelie

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande