Bakom samhällets fasad

”Himlen gråter över mänskligheten”. Hon kan inte sluta erinra sig dessa ord varenda gång det regnar. Att se världen med poetiska ögon och analysera varje liten småsak har alltid varit hennes sätt att uthärda livet. Hennes mamma kallar det filosofiering, hon kallar det överlevnadstaktik.

Hon stiger över dörrtröskeln och stänger dörren försiktigt bakom sig. Armbandsuret visar på tre minuter över sju. Åtta minuters försening. Hon öppnar det svarta paraplyet och börjar gå i takt med regndropparnas dansande fall på trottoaren. Staden har redan hunnit vakna till liv denna tisdagsmorgon. Bilarna svischar förbi i ljusets hastighet, de ensamma, gamla damerna är ute och går med hundarna och skolungdomarna springer som om de hade eld i baken för att hinna med den otålige chaufförens buss. Hon borde egentligen vara en av dessa springande ungdomar just nu, men det står faktiskt ingenstans att det är illegalt att stanna hemma för att kurera sig från en mental förkylning. Därför får hennes skolbänk förbli tom idag. Istället är hon här och nu, på en morgonpromenad genom stadens stressade och dystra gator.

Synen av bussens passagerare är den första att fånga hennes uppmärksamhet. Hon hinner få en skymt av hur det ser ut därinne precis innan den åker förbi, nedtyngd av sina passagerares vardagliga bekymmer, oförglömliga sorger och omöjliga drömmar. Längs hela insidan av bussen, sitter passagerarna en och en på sittplatserna. Det är nästan smärtsamt komiskt att se varje person sitta hopkrupen bredvid fönstret med en tom plats bredvid, och en annan hopkrupen person alldeles bakom, också denne siste med en tom plats bredvid sig. Så här fortsätter mönstret längs hela insidan av bussen. Nej just det, hon får inte bortse från den lilla detaljen att det finns några personer som står upp också. Uppenbarligen är det att föredra över att sitta bredvid en annan, nedstämd varelse. Hon undrar vad det är som skapar denna känslomässiga distans mellan människorna. Är det oron över att motvilligt få en inblick i varandras världar? Eller är det rädslan att bli utsatt för varandras mörka sidor? Det är nog både och, tänker hon. Det är nog tystnadens och okunnighetens monster som vägrar att flytta på sig och låta de vänliga samtalen flöda.

Hon svänger till vänster vid korsningen, in på den fridfulla gatan som hon gillar att kalla den. Regnet börjar gradvis upphöra, och solen sneglar generat ner på den kalla staden. På denna gata finns villor och en förskola. Redan från flera meters avstånd hör hon barnens lyckliga skratt. Det renaste som livet ännu inte hunnit smutsa ner. När hon går förbi förskolan har hon alltid till vana att le sitt ärligaste och gladaste leende. Hon är bestämd att visa dessa små änglar att världen fortfarande är god. Plötsligt får hon syn på en liten tjej som står och argumenterar surt med sin fröken. Det är tydligt att tjejen försöker hålla tillbaka tårarna och istället visa en arg blick, men den är inte särskilt övertygande. Frökens ton är däremot mjuk:

- ”Men Alva du vet ju att du inte får slå de andra barnen. Va?”
- ”Men han slog mig först.”
- ”Jamen han sa ju förlåt sen, Alva. Han trodde att ni lekte tillsammans. Du kan inte slå honom efter att han sa förlåt. Då är man inte en snäll tjej.”
- ”Men jag fick ont.” Rösten börjar bli grötigare.
- ”Men han visste inte att du fick ont. Hur skulle han veta det om du inte säger till Alva? Han trodde att ni bara lekte. Gå och säg förlåt nu så blir ni sams igen.”

Den lilla tjejen står kvar ett tag till och torkar tårarna ur ögonen. Sedan tar hon sin frökens hand och går fram till en kille, säger förlåt, och allt är bra igen.

Promenaden fortsätter norrut mot stadens största och ändå till synes mest övergivna park. Oavsett tid och årstid tycks det alltid vara brist på vandrande ben. Dock brukar det synas någon själ här och var ibland. Skrattretande nog är det alltid samma personer vid exakt samma tidpunkter. De gamla vid en tidpunkt, medelåldersmänniskor vid en annan samt unga vid en tredje. Det är som om det finns en tyst överenskommelse om att aldrig mötas i någon bana här i livet. Vare sig det är ett politiskt dilemma, ett fritidsintresse eller till och med tiden då man ska ta en promenad, är folk alltid noga med att befinna sig på sin generations sida. Regnet är nu helt avstannat. Hon fäller ned det lilla paraplyet och stoppar det i sin rymliga jackficka. Precis när hon ska ta vägen ut ur parken får hon syn på en man som sitter ensam på en mörkgrön bänk. Bänken är helt matchande med både buskarna runtomkring och mannens militärgröna byxor och beigea ylletröja. Mannens ögon är blodröda av tårar och han pratar upprört i telefon. Han är så upptagen med sitt att han inte ens lägger märke till henne när hon går förbi honom. Antagligen håller hans värld på att rasa. Med stark brytning i svenskan hör hon hur samtalet fortgår:
- Jag sa till dem att det är omöjligt för mig att resa tillbaka men de förstår inte … Ja jag har berättat för dem men de tror inte på min historia … Jag har sagt det varenda gång men de vill fortfarande ha bevis. Hur skulle jag kunna ge dem bevis när hela huset är förstört? … Ja, jag vet.

Mannen övervinns av ett kvävt gråtanfall som lämnar hans mun och flyger iväg i den dimmiga luften. Han täcker ansiktet med handen samtidigt som hela kroppen gungar häftigt i snabb takt.
- Du måste hjälpa mig, Anders. Min familj är fortfarande där …
Det sista hör hon enbart som en viskning mitt i snyftningarna. Sedan är hon för långt bort för att höra resten.

Disigt och dimmigt, regnigt och blåsigt, det är hennes absoluta favoritväder. Konstigt nog är det är just detta väder som brukar exponera människors riktiga personligheter. De gömda tankarna och funderingarna som ligger och samlar damm i hjärnans allra mörkaste vrå. Baksidan av månen som blir avslöjad så fort första regndroppet faller på kinden. Hon behåller sista meningen i huvudet, beslutsam att skriva ned den så fort hon kommer hem. Sådana uppenbarelser kan inte överges utan måste bevaras, och kanske kommer de att behövas någon gång. Hon går de sista stegen fram till det röda tegelhuset som hon kallar sitt hem. Med nyckeln i handen öppnar hon dörren och stiger in. Hon låter sig behagas av värmen en liten stund. Efter dagens promenad kommer hon att behöva mycket av den. Vad lever vi i för värld egentligen? En värld som lömskt faller bit för bit. En tillvaro där vi inte längre vet vad som är rätt och vad som är fel. I samma ögonblick dyker hennes mamma upp med sitt glada ansikte och sin menande blick. Mammor har sannerligen en förmåga att vänja sig vid sina barns natur.
- ”Hur var samhället idag då?” Frågar hennes mamma med en gömd, men välvillig ironi i rösten.
- ”Som vanligt.” Svarar hon med den likgiltigaste tonen hon kan åstadkomma.


Khawlah A

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande