Novell


'’Beeen’’, rösten som kallar mitt namn är ljuv och igenkännbar. Jag pressar mitt finger hårt mot min tinning.

‘’Försvinn härifrån’’, mitt grepp om ratten blir hårdare och knogarna börjar bli vita.

‘’Det roliga är, din surpuppa, att du egentligen inte vill att jag ska försvinna, eller hur?’’ frågar gestalten, helt oberörd över min reaktion.

Hampus har rätt, jag vill inte att han ska försvinna. Oavsett vad jag intalar mig själv.

‘’Ja, jag vet‘’, muttrar jag och Hampus drar sin hand över min kind. Jag svor vid gudarna att jag nästan kunde känna värmen som en gång var där. ‘’Sluta.’’

‘’Varför?’’ Hampus plutar med sin mun och krossar sina armar över hans bröst.

‘’Jag försöker att köra’’, svarade jag.
Hampus skrattar till.

‘’Varför är du så sur, är det för att du kommer ihåg att det var du som körde när vi kraschade?'' frågar Hampus och lägger sin hand på mitt knä.
Det är just problemet, jag kommer ihåg varje detalj av det.

Hampus inser att han tagit ett steg för långt och sjunker ner i bilsätet men låter handen stanna kvar på mitt knä.

‘’Du älskar mig fortfarande iallafall, det är bra’’

-

Jag drömmer fortfarande om Hampus varje natt.
Jag ser han omfamna döden i en mänsklig form, jag kan inte slita blicken ifrån han och kvinnan i den svarta klänningen. Döden är vacker, fast Hampus är vackrare.

Jag stirrar tills armarna som kvinnan har runt hans nacke inte längre är armar utan har blivit två snaror och hennes tunga är alltför lik en orms. Det sista jag ser innan jag vaknar upp är dödens röda ögon som bränner ett hål i mitt hjärta.

Ibland slipper jag mardrömmarna och blir istället välsignad med drömmar som jag brukade ha innan kraschen hände. I de drömmarna är det jag som omfamnar Hampus istället. Jag är försiktig med han, vågar knappt beröra hans hud som om att han ska gå sönder.

Jag försöker klamra mig fast i drömmen, jag vill inte vakna upp, jag vill stanna här med Hampus.
Mitt dunkade hjärta väcker mig varje natt och varje gång så går jag till garderoben och drar ut den röda tröjan som en gång tillhört Hampus. Jag lägger mig ner igen i sängen, drar tröjan till min näsa och försöker att komma ihåg doften som en gång varit där.

.

‘’Det är något fint med döden, eller hur? Vissa går ner till havet för en kyss medan andra ber snaran om ett vackert halsband. Tänka sig att jag hade turen att dö i dina armar, vilket himmelskt sätt det var att dö på...’’

‘’Bara lämna mig ifred!’’ innan jag hinner reagera så har jag kastat mitt vattenglas i gestaltens riktning. Hampus hinner hoppa åt sidan och glaset går i bitar när den träffar väggen bakom Hampus.

‘’Du vill inte att jag ska lämna dig’’, Hampus ler ett retsamt leende och sätter händerna på höfterna.

‘’Jo, det vill jag!’’ skriker jag och lungorna kändes som om de var på väg att brinna upp. Mitt huvud snurrar och saknaden efter hans omfamning är oändlig.

Hampus lägger sitt huvud sned.

‘’Om du hade velat det så skulle jag inte vara här. Då hade jag redan varit borta för länge sedan.’’

-

‘’Kommer du ihåg vår första kyss?’’
Jag drömmer igen. I drömmarna kan jag hålla om hans midja, känna doften av hans hår och lägga mitt huvud på hans bröst tills jag somnar till ljudet av hans hjärtslag.

‘’Sluta’’, ber jag.

‘’Kommer du ihåg när jag ramlade från cykeln och slog mig och du trodde det var ditt fel?’’ frågar Hampus och tar min hand i hans.

‘’Hampus...snälla’’
Hampus blick är fäst på min nacke, nästan som att han försöker komma ihåg hur det en gång brukade vara att ha en puls.

‘’Jag sa att det inte var ditt fel, kommer du ihåg det? Min smärta var aldrig ditt fel’’ Min mage vrider sig, jag vet vart detta samtal var på väg. Jag ryggar tillbaks och Hampus slutar le. ‘’Kraschen var inte ditt fel Ben.’’

‘’Hampus...’’

‘’Det var inte ditt fel.’’

-

‘’Kurragömma?’’
Jag vrider på nacken och möter Hampus blick som han framträder bredvid min bil. Jag suckar när jag märker att all motorolja från bilen har dränkt min tröja. Hampus fnissar åt mig.

‘’Det är inte lönt, jag hittar dig alltid’’, muttrar jag.

‘’Inte den här gången, jag har hittat ett bra ställe’’, säger Hampus och jag smäller igen motorhuvs luckan.

Hampus lutar sig mot bildörren, en vind blåser igenom hans hår och jag blir påmind om hur det brukade känna att dra sina fingrar igenom det. Brukade, påminner jag mig själv, brukade. Inte längre, jag kan inte röra Hampus mer.

‘’Då vill jag inte leka.’’
Jag tar ett kliv mot huset, borstar av smutset på mina jeans. Hampus framträder sig framför mig.

‘’Du måste Ben.’’
Jag ignorerade Hampus blick som sökte mina ögon.

‘’Du måste.’’

‘’Varför?’’ suckar jag.

‘’Du måste låta mig gå.’’

‘’Jag vill inte det, be mig inte att göra det.’’
Jag går förbi Hampus och slänger upp dörren till huset så hårt att det kändes som gångjärnen skulle gå av.

-

‘’Jag kan inte leva utan dig.’’
Vi låg ute på gräset, solen höll på att gå upp och morgonljuset fick Hampus att se blekare ut än vanligt.

‘’Jo det kan du, du klarade dig fint innan du och jag blev tillsammans.’’
Hampus vrider på sig så han kan ge mig en puss på kinden.

‘’Nej, du var alltid där. Vi var kompisar innan vi blev tillsammans, jag vet inte hur jag ska kunna fungera utan dig.’’
Jag vrider på huvudet och ger Hampus en kyss på läpparna. Jag känner inget förutom den kalla morgon vinden mot mina läppar men min mage lyckas ändå att pirra till.

‘’Jag är fortfarande här, eller hur?’’

‘’Inte på det sättet jag vill att du ska vara.’’

-

‘’Varför låter du mig inte andas?’’
Det skaver och gör ont i hela kroppen som jag vrålar till Hampus gestalt i dörröppingen.

‘’För du låter mig inte gå’’, förklarar Hampus lågt.

‘’Bara..’’ ryter jag, min kropp förlamas av smärtan och jag lägger mitt huvud i mina händer som jag glider ner på golvet, ‘’Bara lämna mig ifred.’’

-

Hampus är alltid där, dag in och dag ut. Tills dagen då han inte är det. Jag blir panikslagen och tänker att nu var det slut, Hampus är borta för allitd.
Jag drömmer inte ens om han den natten.

-

Hampus är inte där nästa dag heller men jag möter han i min dröm efter jag somnat till i soffan.

Han drar sina fingrar över baksidan av min nacke, krälar upp i mitt knä samtidigt som jag sätter mig upp.

‘’Vart har du varit?’’

‘’Jag låter dig andas’’, svarar Hampus och drar sin tumme över de mörka ringarna under mina ögon.

‘’Jag saknar dig.’’

‘’Jag saknar dig med.’’
Hampus mun är varm mot min.

‘’Vill du leka kurragömma nu?’’ frågar Hampus som hans mungipor vrider sig uppåt och lägger sina armar runt min nacke.

‘’Snart.’’

-

Han kommer inte längre varje dag. Ibland går det veckor, till och med månader innan Hampus dyker upp med ett leende på läpparna som han säger ‘’Hej Ben, kommer du ihåg när vi...’’

Jag vet att det aldrig kommer vara någon annan, alla andra vet om det också, men det gör mig inget.

Jag drömmer fortfarande om han, jag föredrar drömmarna istället för Hampus tidigare dagliga besök. För i drömmarna får jag känna värmen från hans hud istället för tom luft.

Jag vaknar upp med smaken av Hampus läppar på mina och jag tar en minut för att njuta av den. Sedan går jag upp, tar en fot framför den andra och bara andas.

-

Klara W

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande