”Där förändrades mitt liv”

En novell av Cassandra S

Hon är den som står mig närmast. Ingen är som hon. Hon är den enda som ska stå vid min sida i framtiden.. Hon är den jag ska spendera min framtid med. Hon är den som jag ska gå till när jag behöver råd och vägledning, när jag är vilse i mig själv och inte vet vad fan jag ska ta mig till. Hon är den som jag ska ha de galnaste och mest fantastiska minnena med. Hon är den personen. Den vän som ska vara med mig tills den dag jag dör.

Att se henne ha så ont och må så himla dåligt. Inte "magsjuke" dåligt utan, "ledsen" dåligt. Det krossade en bit av mitt blödande hjärta. Jag älskar henne som en syster. Att se den personen som står närmast av alla man känner, att se den lida, att se en sådan underbar och ung människa lida skär i hjärtat som på samma sätt som när man skär i en geléklump. Se hennes läppar sakta röra sig uppåt mot ena kinden. Jag såg igenom det tillgjorda leendet och bakom det var det mycket smärta, oro och otroligt mycket sorg. Hennes ögonlock stängdes sakta där hon satt på andra sidan av matbordet. Sen öppnades dem och en tung långsam, nästan ljudlös, suck hördes när munnen öppnades några millimeter och hon lutade sig bakåt. Se henne där bland oss andra som skrattade och åt god mat och jag kände verkligen hur mycket hon försökte att vara glad och lycklig i stunden. Men hennes sorgsna ögon avslöjade henne. Det gör så ont att se min vackra vän, lika vacker på insidan som på utsidan, utan hennes vackra hår och hennes livsglädje. Utan det strålande ljus som brukade stråla runt henne varje gång jag såg henne. Utan den lycka som hon spred runt om sig för varje steg hon tog. Se henne utan den otroliga styrka hon alltid har haft, som lyfte upp hennes kropp så att de människor som såg henne också fick en del av den styrkan. Nu sitter hon istället hopsjunken som en kudde som har förlorat för många fjädrar. En kudde som har förlorat sin mjuka och livliga puff-het. Att behöva lämna henne nu är skit jobbigt. Sitta här på tåget, med en mocka latte som blivit lika kall som jag är inombords just nu, på väg hem till ett livlöst samhälle och till ett liv som jag inte lever i, istället för att stanna kvar i civilisationen och vara hos den personen som jag skulle ta en kula för, det är så fel på så många sätt. Hon behöver mig och jag behöver henne. Vi går igenom det här tillsammans.. Och att då sitta flera mil ifrån henne när jag borde sitta vid hennes sängkant och säga att allt kommer bli bra. Allt kommer ordna sig. Säga att hon inte behöver vara rädd för jag vet att hon är så himla rädd för det värsta som kan hända. Det sliter mig i stycken. Och kväver mig som om en lavin hade begravt mig 20 meter under snön. Det känns som en pulserande smärta i bröstet som bara ökar för varje dag. Att behöva lämna henne nu är inte mänskligt. Det är bara hårt och grymt..

För två veckor sedan ringde jag den underbaraste människan i mitt liv som bor i Stockholm. Det känns som att det är tusen mil bort men det tar bara två och en halv timme med tåg. I alla fall så ringde jag för att se hur det var med henne, för jag visste att sen vi kom hem efter vår resa från Portugal så hade hon haft problem med smärtor i benet, som hade övergått till armarna. Sen gått tillbaka till benet och på det så har hon plus haft feber då och då och spytt och mått illa lite då och då. Så jag ringde för att se om alla läkarbesök som jag vet att hon har gjort hade gett något resultat och hon kunde få medicin för det som nu hade drabbat henne. Jag visste att de trodde att det var en inflammation men de var inte säkra.

När hon svarade så lät det som om hon precis hade vaknat. Jag frågade "Hur är det?" och hon svarade "Är du ensam?". Det var jag för jag hade precis gått ut för jag skulle ut och springa. Jag hörde hennes fina och mjuka tysta röst säga:
"Jag har fått leukemi" det blev tyst några sekunder. Jag visste vad det var för något. Jag visste vad det innebär. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag fick fram ett tyst och ängsligt "va".
"Jag har fått cancer" sen hörde jag hur hon långsamt började snyfta och där förändrades mitt liv.