Datten

De sprang skrattande nerför den trånga stigen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var en perfekt dag. Ingen hade kunnat ana vad som skulle hända bara någon timma senare.

Niklas sprang mellan träden, han hörde Johanna närma sig bakom. Det började bränna i benen på honom, han började bli trött. Han kände Johannas hand på sin axel och slängde sig ner i mossan.

- Datten! skrek hon glatt. Andfådd med ett stor leende på läpparna såg hon ner på honom där han låg. Kom igen då Nicke det är ju din tur att jaga nu!

- Nej ni får köra utan mig en stund, jag orkar inte mer, sa han och kisade mot solen. Lisa kan ju jaga så länge.

- Men åh, vad tråkig du är, sa Johanna besviket men ropade på Lisa att hon fick jaga istället.

Lisas röda jacka syntes snart mellan trädstammarna och hon kom skrattande fram mot dem.

- Du är så lat Nicke, sa hon med ett stort leende innan hon kastade sig mot Johanna och skrek: Datten!

- Det där är ju fusk, skrattade Johanna och sprang efter Lisa som nu sprang så fort hon kunde över stubbar och stenar.

Lisa kollade snabbt över axeln och såg Johanna springa flämtandes bara några meter bakom henne. Hon kom närmare för varje steg hon tog, Lisa tog i ännu mer, men Johanna var snabb. Hon var nu bara någon meter bakom när Lisa kom på en idé. Hon gjorde en kraftig sväng åt vänster och hoppade upp på en stor sten, men stenen var hal och hon halkade och föll handlöst ner mot marken på andra sidan.

Niklas vaknade av ett skrik. Han flög upp och det tog en stund innan han förstod var han var någonstans. Det var nu alldeles tyst, konstigt tyst. Fåglarna som förut kvittrade så glatt var nu helt tysta och den klarblå himlen var nu grå och han fick en obehaglig känsla. Han ropade på Lisa och Johanna men fick inget svar så han gick åt samma håll som tjejerna sprungit åt bara några minuter tidigare.

Han hade gått en bit när han såg ryggtavlan av Johanna sittandes i mossan.

- Johanna! ropade han men hon svarade inte, vände sig inte ens om. Han ropade igen, fortfarande ingen reaktion, fortsatte att ropa hennes namn medan han sprang mot henne.

Synen av kroppen fick honom att tappa andan. Han föll ihop bredvid Johanna som bara satt där bredvid kroppen och stirrade.

- Lisa? Viskade han med gråt i rösten. LISA?! Han började rycka desperat i pinnen som hade trängt sig igenom ett av hennes vidöppna ögon och den rörde sig en aning med ett smaskande ljud men lossnade inte. Ansiktet var förvridet i en skräckfylld grimas och hon låg i en onaturlig ställning. Hon kunde omöjligt vara vid liv.

Johanna sa ingenting utan fortsatte bara att stirra på Lisas blodtäckta ansikte.

- Vi måste gömma henne, viskade Johanna efter de suttit och stirrat på hennes livlösa kropp en lång stund. Vi kommer få skulden för det här, de kommer tycka det är vårt fel.

- Gömma henne, ekade Niklas, vårt fel.

De ställde sig upp utan att säga något mer och tog tag i varsin arm och började släpa kroppen. Dom tog ner den till vattnet, men den var tung och det tog en lång stund innan de fick henne att ligga på kanten av ån. De stod med henne vid fötterna så minsta rörelse skulle få henne att ramla ner i det mörka vattnet. Niklas och Johanna såg på varandra, tog varandras händer och puttade försiktigt ner henne. De såg hennes röda jacka försvinna ner i mörkret när hon sakta sjönk.

Utan ett ord gick de, bort från ån, bort från skogen, bort från Lisas sönderslagna ansikte och bort från Lisas sjunkande kropp.

De gick där täckta av blod och vägrade prata med varandra, båda två hade bara bilden av Lisa i huvudet.

De gick hem till Johanna. Satt ner i hennes annars så mysiga kök, som nu bara kändes tomt och meningslöst. Hennes föräldrar var inte hemma och det var ju tur för de visste inte hur de skulle förklara varför de var alldeles blodiga och varför Lisa inte var med. Lisa, deras bästa vän. De tre hade känt varandra sedan de föddes och nu var hon bara borta.

- Det var mitt fel, sa Johanna plötsligt. Sen vart det tyst igen, det enda som hördes var klockans tickande. Niklas kände att han var tvungen att vara lite ensam så han lämnade Johanna vid det vita blanka bordet och gick in på toaletten. Han stod och studerade sitt ansikte i spegeln en stund. Han tänkte på pinnen i Lisas ansikte och kände illamåendet komma. Den grötiga sörjan sprutade ut över Johannas föräldrars vita badrum och han föll ihop. Han grät hejdlöst. Johanna kom in och satte sig bredvid honom. De satt där och höll om varandra, täckta av blod och kräks, med tårarna sprutandes.

Av någon anledning såg plötsligt Niklas upp, och såg hur dörrhandtaget till ytterdörren sakta trycktes ner.

- Johanna, dina föräldrar, han pekade mot dörren. Hon såg upp och han kände hur hon spände sig, hon stirrade mot dörren och viskade:

- De jobbar fortfarande, det där är inte mina föräldrar.

De såg hur dörrhandtaget trycktes ner igen men mer aggressivt den här gången men dörren gick inte upp.

- Det är låst, fortsatte Johanna viskande med en hoppfull ton men släppte inte dörren med blicken. De hörde en tyst knackning men rörde sig inte utan satt stela av skräck med blickarna fästa på dörren. Det knackade igen och Niklas ställde sig upp utan att släppa dörren med blicken och gick sakta fram mot dörren med armen utsträckt framför sig. Knackningarna blev hårdare och hårdare och till slut lät det som att någon sparkade på dörren. Niklas sträckte fram handen mot låset och tog tag om låsvredet. Johanna som hade ställt sig strax bakom honom flämtade till när han rörde vid det svarta vredet. Den på andra sidan dörren ryckte i dörrhandtaget och bankade som en galning. Niklas började sakta vrida om låset. Bankandet blev bara högre och högre innan det plötsligt tystnade och man kunde klart och tydligt höra det klickande ljudet av låset som gick upp. Niklas och Johanna höll andan när Niklas tryckte ner handtaget och puttade upp dörren.

- Kom in, viskade Johanna och de båda backade hastigt vid åsynen på vem det var, på trappen stod hon, med vatten droppandes och såg på dem med sitt enda öga.

- Varför lämnade ni mig?




Tova L E