Decemberdöden

”… En minderårig omkom i Örebro vid åttatiden igår förmiddag. Föraren var berusad och sitter för tillfället häktad i väntan på förhör. I och med de istäckta vägarna nu när vi närmar oss mitten av december finns det ökad risk för bilolyckor…”

Gäspandes trasslar jag på mig min halsduk i tålmodig väntan på min lillebror. Hans blonda kalufs rusar nedför trappan med stora drag och snart är vi redo att bege oss ut på vad som hittills är en helt vanlig dag. Utanför sträcker sig snön över marken som ett sammetslent täcke med den solitära önskan att värma oss alla. Ljudet av brummande bilar och kvittrade fåglar agerar likt bakgrundsmusik på vår morgonpromenad. Vi samtalar om vad lillebror ska få i julklapp.

– Kanske ett par skridskor? Frågar jag och lägger en hand på hans axel.
– Nej, en cykel.
– Men vill du inte ha något du kan använda på en gång?

Lillebror ser fundersam ut. Hans rosiga kinder bryter ut i ett lurigt litet leende.

– Juste, jo. Det kan nog vara smart. Men jag vill fortfarande ha en cykel precis som Wille.
– Vänta bara, du fyller i maj. Om du vill kan jag säga till mamma du vill ha en.

Vi svänger runt hörnet och stannar vid en vägkorsning. Ovanför mitt huvud svajar röda och gröna dekorationer med istappar fastklistrade vid sig. Små snöflingor faller från himlen och hamnar i håret. På vägen kör mer bilar än vanligt förbi. De sladdar över asfalten och har sig; alla åker runt som galningar för att handla billigt inför den tjugofjärde. Min fot stampar otåligt på den halkiga istäckta trottoaren. Jag suckar och kollar på klockan. Vi är sena. Sist jag lämnade lillebror för sent på morgonen blev förskoleläraren så förargad hon ringde hem och klagade på mamma.

– Helvete.
– Vad svär du för!
– För vi är sena. Igen. Aja, skitsamma.
– Lämnar du mig sent igen kommer mamma bli sur. Jag hatar när hon är sur. Vi springer!
– Nej, kom tillbaka! Nu!

Lillebror släpper min hand och jag känner hans yllevante fasta i mina naglar. Han springer ut på vägen rätt i den kaosartade trafiken. Bilarna tutar och bromsar. Jag skriker och springer efter honom, men jag kan inte se glimt av hans blonda huvud. En enorm truck stannar på gatan och en man går ur förarsätet med chockerade ögon. På marken sitter lillebror med uppskrapade händer och knän. Han ser minst lika chockad ut som mannen som står och skriker.

– Din lilla ungjävel sprang ut på vägen!
– Han sprang ifrån mig! Herregud, lillebror vad gör du? Du kunde ha blivit påkörd!

Lillebror sitter på marken med kristalliserade tårar i ögonen. Känslan utav ånger är stämplat i hans kritvita ansikte.

– Gör aldrig så igen, okej? Det är farligt.
– Okej.
– Kom hit nu. Ta tag i min hand.

Han ställer sig långsamt upp så bäst han kan med sina upprivna handflator. Han sträcker fram fingrarna mot mig med ödslig längtan. I samma sekund som han ska ta tag i min hand blir allting svart. Det sista jag hör är lillebror skrika mitt namn och en enorm krasch av glas.

”… Offret skulle lämna sin yngre bror på förskolan, men på vägen dit råkade hon ut för en vägkollision. Det är i stunder som dessa som vi ber er, kära befolkning, drick inte och kör. Om inte för er, för andra…”


Fiona L




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord