Den vitklädda ängeln

Krasch.

Fem bokstäver som i princip av ren slump har blivit utvalda att representera det som gör att varelsers liv förändras radikalt. Det som bildas då ett antal faktorer slås samman och bildar något som ibland kan kännas omöjligt att förstå. Att en sådan mäktig och skoningslös kraft ens existerar bland oss är obegripligt nog.

Det finns olika typer av krascher. Fysiska, mentala, känslomässiga... Listan kan göras lång. Men när en av dem uppstår, är det som att vissa andra hänger på och hjälper till att skapa ännu mer oreda. För att förtydliga det hela: en del krascher är mer synliga för ögat än andra. Vissa hörs mer och lämnar ett tomt och sorgset eko efter sig. Andra är knappt upptäckarna alls, dolda under ytan som dag efter dag måste kämpa för att hålla sig hel.

Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga om mitt fall. Det jag är nu, är en enda stor sörja. Jag vet inte vad som har hänt med mig, vart jag är. Bara att jag känner mig ovanligt lugn, trygg och ihålig.
Det hela började med ett besked för två år sen. Jag hade varit hos läkaren ett antal gånger tidigare, så egentligen var detta något som jag borde ha haft i bakhuvudet, men eftersom det kändes så otroligt sinnessjukt så knuffade jag tanken åt sidan. Men när jag såg på den sittande mannen framför mig, på hans vita labbrock, stela och ångerfulla ansiktsuttryck, var det som att någon siktade med en kanon rakt på mig, dess stubin redan tänt. Ingen kraft i världen kunde stoppa det som skulle hända mig.

Efter månader av olika behandlingar och känslomässiga sammanbrott, kom ännu ett besked, denna gång ett helt annorlunda. Jag hade besegrat cancern. Lyckan jag kände då var verkligen helt obeskrivlig, hela min själ och kropp vaknade till liv igen med ett glädjeryck.

Sedan, på något sätt, hamnade jag i det tillstånd jag är nu. Jag finns, men ändå inte. Jag vet, men ändå är jag inte säker på någonting. Kan detta ha något samband med bilutflykten jag och mamma skulle på? Blev den ens av förresten. Det känns som att vi hade satt oss i bilen för att åka, jag kommer delvist ihåg glädjen och spänningen jag kände. Eller var det för något annat?

Nu kom ännu en känsla upp i mitt minne. Blixtsnabb skräck. Varför hade jag känt det, och varför under endast några sekunder?

Jag såg en massa ljus som sken rakt på mig, nästintill bländade mig helt och hållet. Var det mammas förtvivlade skrik jag hörde då också? Eller var det mitt eget?

Krasch. Det är nog så man kan beskriva det tillståndet som jag befinner mig. Är detta ett vanligt tillstånd? Eller något som bara jag är i just nu? Jag borde fråga henne därborta. Hon vid det svaga ljusskenet, klädd i vitt. Är det där vingar på ryggen? I alla fall. Jag går och frågar. Hon vet säkert.


Anna K N

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag