En andra chans

   Jag stirrar på ljusen på bordet framför mig. Lågorna hoppar upp och ner rytmiskt, slår på ljusen, ser nästan ut som att de försöker återuppliva dem med HLR. Stearinets vita färg får dem nästintill att se döda ut, om jag ska vara ärlig.

   Jag tittar ner på mina händer som upprepande gånger knyts och slappnar av utav rastlöshet. De ser nästintill lika vita ut som ljusen. Kanske är jag den som behöver återupplivas.

   ”Precis så. Djupa andetag. Minns du första steget i att separera sig från känslan?” På något sätt blir jag mer irriterad när personen i fåtöljen bredvid min talar så jävla lugnt. Det hjälper inte ett dugg. Jag önskar nästan att hon skulle skrika på mig, så jag får en chans att skrika ut mina känslor istället. Jag tror det skulle hjälpa mer än det här.

   Jag kastar en mördande blick mot henne. Det sarkastiska svaret kommer innan jag kan hejda det. ”Nej, jag har helt glömt bort vad vi har repeterat minst ett femtiotal gånger på två veckor.” Hon håller min blick, en tålmodig önskan om att jag ska sluta med giftet i min röst bakom hennes ögon. Frustrerat släpper jag hennes blick och svänger tillbaka huvudet mot ljusen.

   ”Förlåt,” säger jag stramt, utan någon äkta ursäkt bakom ordet. Vilket hon inte märker. Jag förstår inte varför alla har så svårt att se riktiga känslor bakom fejkade ord. Orden är inte en så bra förklädnad. Det borde de i alla fall inte vara. Dessutom ska hon vara utbildad att se mina känslor, inte bara lita på orden.

   ”Observera känslan,” fortsätter jag. ”Titta på den på avstånd, ta ett steg tillbaka från den. Släpp den.”

   ”Exakt.” En kort paus mellan orden. ”Kan du göra det nu? Med den irritation du känner mot mig?” Jag är medveten om att hennes ögon stadigt vilar mot mitt ansikte, men jag tittar inte upp. Jag var den som krävde att hennes fåtölj skulle stå bredvid min istället för mittemot, så jag inte känner mig tvingad att titta på henne när jag pratar. Det blir lättare att både låtsas och vara ärlig, beroende på vad hon frågar, om jag inte kan se hennes ansiktsuttryck när jag pratar.

   ”Nej.”

    ”Vad är nästa steg?”

   ”Låt den stanna tills den passerar. Blockera den inte. Försök att inte trycka ifrån den om den inte är villig att lämna, och försök att inte öka känslan. Observera den igen.” Orden flyter fram utan att jag behöver anstränga mig för att komma ihåg. Så blir det när jag är tvingad att upprepa dem varje dag, helst morgon, eftermiddag och kväll. Mamma hade skrivit upp stegen, satt dem i köket, badrummet, och på mitt rum, så att jag skulle bli tvingad att titta på dem hela tiden. Det känns inte som att det är så här psykologi ska gå till. Fast vad vet jag, jag har aldrig träffat en psykolog förrän jag började gå hit för tre veckor sedan.

   ”Så låt den vara kvar. Låt den inte bli starkare. Låt den långsamt bli svagare. Känslan är som en våg i havet. Den kan komma, men den försvinner alltid igen. Den kan bli stor, men tänk på att det alltid finns någon del av havet som inte är i storm. Fokusera på stilla vatten.” Tickandet av klockan på väggen gör mig otålig. Jag säger nästan ’om du fortsätter prata blir jag definitivt inte mindre irriterad,’ men lyckas hålla det inne. Jag är allt för envis för att erkänna att övningarna kanske börjar hjälpa.

   Mamma hade tagit till att kalla det för kraschen. Hon trodde väl hon var så smart och kunde prata om det lite kryptiskt när jag var i närheten utan att jag skulle förstå vad hon talade om. I början föll jag det för också, men det är bara så många gånger man kan viska ”Leilas krasch” i telefonen till alla som ringer utan att jag kopplar allt samman. Jag är inte dum. Jag bara kraschade. Bara för att jag kraschade blev jag inte korkad.

   Jag nickar med stängda ögonlock. Fortsätter andas stadigt.

   ”Tredje steget?”

   ”Kom ihåg att du inte är känslan. Agera inte när känslan känns överväldigande, fokusera på att minska den först. Kom ihåg när du har känt annorlunda, och att du kan känna andra känslor. Beskriv din känsla som att du har den, inte att du är den. Någonting man har kan man enkelt göra sig av med, men någonting man är vill inte lämna lika lätt.”

   Jag grät de första gångerna jag kom hit, precis som jag gjort när jag plockade upp pillerburken och rakbladet. Fula snyftanden som kvävde mig, skakade hela min kropp och fick mig att känna mig äcklad av mig själv. Den förstnämnda gången så hatade jag mig själv för att jag grät när jag inte visste vad som väntade bortom ljuset. Jag ville inte gråta för jag hade redan bestämt mig, och ville inte ångra mig. Tårarna gjorde det svårare att göra vad jag ville.

   Lyckligtvis klarade jag av att ta mig bort från sorgsenheten efter en vecka och två dagar av att se Kattis; psykologen som jag nu satt bredvid. Sedan kände jag mig bara tom. Ett skal är det enda som finns kvar i fåtöljen där jag sitter just nu. Det känns som att alla mina känslor – förutom kanske ilska och irritation – var i blodet som lämnade min kropp när jag skar upp handlederna och lät det forsa. Känslorna följde med blodet, vattenfallet när dammen hade brustit. Formade vattenpölar på golvet, gråtandes för att jag hade lämnat dem och bad mig ta dem tillbaka. Försökte övertyga mig om att jag skulle dö utan dem. Men varför trodde de någonsin att hota mig att jag skulle dö utan dem skulle få mig sluta, när anledningen jag bestämde mig för att skära mina vrister var för att dö?

   Mitt namn, Leila, betyder mörker, skymning, eller natt. Så det verkar som att det var oundvikligt att mörkret skulle ha hittat en väg in i mina tankar, fläckat mitt medvetande och förföljt mig vart jag än gick. Eller så hade skymningen pulserat genom mitt hjärta sedan jag var liten, byggts upp år efter år, tills den svämmade över och tog beslag på mina blodådror. Natten slukade tillslut flickan som var uppkallad efter den.

   ”Känner du dig lugnare?” Det var någon minut sedan hon hade talat sist.

   ”Kanske. Lite.”
   Saken är den att jag egentligen inte vill känna igen. Jag vågar inte. Det finns en anledning bakom att jag hade krossat dammen. En anledning varför jag inte ville ha känslorna. Och jag är rädd att alla de känslor som hemsökte mig innan, kommer tillbaka om jag låter några känslor stanna. Om jag försöker vara lycklig.

   ”Öva på att inte döma dina känslor. Det leder till att du hatar dem, och man kan ofta bli mer desperat i sina försök att bli fri från känslorna om man hatar dem. Man måste långsamt lära sig att acceptera sina känslor.”

   Jag nickar.

   Jag kunde inte minnas varför jag hade skurit handlederna rakt över. Tydligen så kan de inte sy ihop det om man skär lodrätt, i riktning med venerna, och det leder till en säker död – det hade jag i alla fall läst. Så jag förstår inte varför jag i sista sekunden hade ändrat mig. Från början hade jag planerat att skära lodrätt.

   Kanske ville jag inte dö. Ville jag bli räddad?
 
   Kanske var det mitt undermedvetna som visste att det finns mer att leva för?
   
   Kanske hade jag fått en andra chans.

   Kanske borde jag ta den.



Ellinor A 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen