Förlorad

Som ett skört glas mot ett stengolv, precis så kändes det. Om mitt hjärta hade varit det sköra glaset som krossades mot stengolvet. Kanske var det detta alla kallade för brustet hjärta? Även fast det var jag som hade tagit initiativet till att avsluta det hela var det som det inte riktigt spelade någon roll för smärtan som fortfarande brände irriterat i bröstet. Sängen jag låg i var obehagligt kall och jag fick en känsla av att jag inte hörde hemma där längre. Trots att denna plats alltid hade varit min fristad kändes det fel. Det var obehagligt tyst, lite som stillheten efter en bilkrasch. Hur allting kan vara fullständigt kaos till att sedan vara så lugnt.

Något förvirrad ställde jag mig upp ur sängen och gick ut ur rummet. Om det inte vore för att jag hörde mamma och pappa sitta i köket hade jag definitivt stannat och tittat mer noga så att jag skulle slippa träffa på dem ute i hallen. Det var inte för att jag hade någonting att dölja eller för att jag inte ville dem skulle se att jag var oroad, jag orkade helt enkelt inte med ännu mer bekymrade blickar och ytterligare tusen frågor. Ibland undrade jag om jag faktiskt inte bodde på en polisstation så mycket frågor som ställdes. Jag smög ut i hallen och tog på mig ett par promenadvänliga skor och den tjockaste vinterjackan jag kunde hitta, och klev ut i kylan. Det var bara mitten av november men snön låg redan tjock på både marken och hustaken och temperaturen låg stadigt på några minusgrader.

Röken som kom ut när jag andades var vacker mot den mörka bakgrunden. Oklart såg jag gatlyktorna bakom röken som tunnades ut mer och mer för varje sekund. Tanken slog mig över hur fjortonåriga jag skulle sprungit hem och hämta kameran för att kunna fånga detta ögonblick på bild. ”Vad man ändras med åren” tänkte jag och suckade åt min sentimentalitet. Fast vad mycket lättare det hade varit när man var liten. Enda sedan barnsben hade jag varit rädd för att bli ensam eller utanför. Jag kommer fortfarande ihåg skräcken när min bästa kompis inte var i skolan eller när man var tvungen att jobba med någon man inte kände så bra. Alla kallade mig blyg och jag hatade det, men nu när jag tänker efter kanske det faktiskt stämde.

Kanske är det så att folk lätt diagnostiserar sig själva med sjukdomar eller diagnoser för att ha en ursäkt till varför man agerar som man gör. Så, för att kanske låta som en självutnämnd psykolog -kanske var det alla dessa stunder som barn som gjort att jag alltid kände en slags panik över att bli lämnad, och därför alltid lämnade först. Det är lite som när det går lite för bra måste jag själv sabotera. För det var ju det pappa sagt när man var liten, om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det.

Fotspåren i snön bleknade allt mer bakom mig. Jag hade varit så instängd i mina egna tankar att jag inte ens tänkt på att det börjat snöa. Jag närmade mig en byggnad och gick under taket som stack ut över entrén och satte mig på en träbänk för att slippa undan snön som nu föll ner mer och mer aggressivt. Min mobil vibrerade i fickan och jag kände mig själv önska att det hade varit han som försökt kontakta mig när jag stoppade ner handen och tog upp mobilen. Besvikelsen sköljde över mig när jag såg ”Mamma” på skärmen. Var det fel av mig att känna så? Det var ju jag som hade gjort slut. Varför kändes det då så fel? Det hade ju trots allt bara gått en vecka och jag kom fortfarande ihåg samtalet vi hade haft. Det hade inte innehållit många ord men hur klyschigt det än lät förstod vi båda varandra bra nog utan ord. Vi hade båda kommit överens över att det var dags att lämna det här bakom oss och gå vidare ensamma och det hade känts helt okej. Och nu stod jag här, ensam en novemberkväll i kylan och funderade på hur man ska kunna gå vidare ensam när man känner sig så förlorad i sig själv. Vad händer nu? Jag hade funderat på vad jag skulle göra så länge och övertygat mig över att det här var det som var rätt att göra. Men nu när det var över kändes allting lite för tyst. Lite för lugnt. Lite för förlorat. Trots lättnaden över hur skönt det hade varit att få av tyngden av axlarna kändes det nu som en ny tyngd ersatt den gamla.
Ja, om det inte var ett brustet hjärta jag led av så måste det i alla fall vara lite trasigt.


 Josefine S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord