Hemsökt
Markören på det vita dokumentet blinkar med jämna mellanrum, likt en metronom. Som om jag vore hypnotiserad ser jag mig om i rummet. De vita väggarna, blanka ytorna, kristalldekorationerna och de halvt genomskinliga gardinerna som i skenet från golvlampan ser ut som svävande andar. På piedestalen vid fönstret står den blåvita kinesiska vasen från vår senaste resa. Det är spöklikt tyst. Vårt vardagsrum. Mitt vardagsrum.
Två år, en månad och tolv dagar. Så lång tid har det gått sedan jag tog emot det där fruktade telefonsamtalet och ändå sitter jag här idag, lika tom som om jag precis hade lagt på luren. Återigen blickar jag ner på det tomma dokumentet och förbannar mina händer som livlöst ligger på varsin sida om datorn. Jag skulle verkligen behöva skriva rapporten, men det är som att jag har slut på ord. Som student hade jag alltid för mycket ord. Jag var ambitiös. Idag skulle jag inte vilja ha tillbaka det hektiska liv jag hade då, men om jag ska vara ärlig, så vill jag inte ha det monotona liv jag lever nu. Jag behöver förändring.
Utan längre betänketid slår jag igen datorn. Jag kavlar upp ärmarna och börjar möblera om. Soffan väsnas högt när den glider över parketten. Det låter som ett mytologiskt monster som väcks ur sin djupa slummer. Jag vågar inte försöka flytta piedestalen med den kinesiska vasen, och tv-bänken kan också stå kvar. Men jag blir tvungen att flytta bordet, lampan och fåtöljen. En kvart senare står jag i vårt... mitt ommöblerade vardagsrum. Jag slås av en akut instinkt att ändra tillbaka allt, mest för att jag vet att han inte skulle tycka om rotationen av sitt favoritställe. Eller som han hade sagt: En klok arkitekt har noga planerat hur möblerna ska stå. Hur du än ändrar, så blir det inte bättre. Klockan är elva när jag lägger mig och somnar. Från ett mörker till ett annat.
Telefonen ringer men jag ligger kvar. Efter sju ringningar är jag säker på två saker: jag drömmer inte och den som ringer är mamma. Det finns ingen annan som är så envis. Så jag släpar mig till vardagsrummet, sjunker ner i soffan och svarar. Hon ger mig som vanligt en skämtsam utskällning följt av den plötsligt allvarliga tonen då hon frågar: Hur står det till gumman? I vanliga fall brukar jag svara med något som inte är direkt entusiastiskt, men inte heller tillräckligt nedslaget för att hon ska komma hit med hemlagad mat. Men just idag får jag inte fram ett ord. Det känns som att jag har svalt min egen tunga när jag inser att vardagsrummet jag igår kväll möblerade om, är tillbakaställt.
- Jag måste lägga på, får jag fram till slut nästan utan att röra på munnen. Jag avslutar samtalet hastigt och far iväg till ytterdörren för att kontrollera låsen. Det finns inga tecken på inbrott. Jag kollar alla fönster och bakdörren, men hittar absolut inget. För en stund överväger jag att ringa polisen, men vad skulle jag då anmäla? Inget är stulet eller förstört. Efter så många år som jurist vet jag att en sådan anmälan inte skulle tas på allvar. Däremot får jag en obehaglig känsla av att detta kan ha att göra med det nya fallet jag har åtagit mig, där det är många inblandade som är kapabla till mycket. Kanske är detta ett hot. Ett sätt att visa sin överlägsenhet. Hur de kom in är för mig en gåta, men det slår mig att jag inte minns var min makes nyckel tog vägen efter hans död.
Samma dag letar jag reda på en låssmed som med blicken fäst på en serie i tidningen, lovar att skicka ut någon omgående. I brist på alternativ går jag hem och väntar. Det blir eftermiddag och låssmeden har inte kommit än. När jag ringer meddelas jag att butiken har stängt för dagen. Underbart.
Jag sover inte den natten utan patrullerar huset med alla lysen tända och kikar ut genom fönstren så fort jag ser en skugga eller rörelse. Okänt antal svepta kaffekoppar senare inväntar jag med lättnad den unge mannen som på förmiddagen dagen därpå byter ut låsen och förser mig med nya nycklar. Jag tackar artigt och låser om mig ordentligt. Dagen går utan att jag lämnar huset och mot kvällen bestämmer jag mig för att inte låta mig avskräckas. Det är vårt... mitt vardagsrum… Jag flyttar alla möbler igen. Fortfarande ovan vid den nya placeringen av allt, kurar jag ihop mig i hörnet av soffan och kollar på en serie jag inte minns namnet på. En kraftig vind susar förbi fönstren utanför och grenarna piskar husväggen. När regnet börjar smattra mot plåttaket börjar jag utan att inse det slumra in i efterlängtad sömn.
När jag vaknar är jag inte längre där jag somnade. Jag ligger i min säng, iklädd en pyjamas jag inte hade på mig igår. Paniken griper tag om mig likt kalla händer, och det är med en klump i magen som jag går bort mot vardagsrummet. Vid det här laget kan jag inte tänka rationellt. Jag står vid tröskeln, barfota. Känner kalla kårar far genom ryggen medan jag ser mig om i det prydligt återställda vardagsrummet. Frustration över den ordlösa konflikten med någon eller något jag inte kan se, gör att jag stormar in i vardagsrummet och flyttar alla möbler, så som jag har gjort två gånger innan. Jag drar för alla gardiner och omsluts av mörker i några minuter. Sedan säger jag högt:
- Du måste låta mig gå vidare.
Tystnad. Jag har aldrig trott på livet efter döden, men av någon anledning känns han så närvarande just nu. Det är inte helt osannolikt att hans starka vilja lever kvar. Jag vet inte riktigt när idén slog mig, men det har funnits där i bakhuvudet ett tag nu. Håller jag på att bli galen? Så kan det inte vara. Det sägs att galna människor aldrig ställer sig den frågan, men jag kan inte på annat sätt förklara det som händer. Han, eller det, vill hålla mig kvar.
- Låt mig vara, säger jag lika bestämt som jag sen går till sovrummet. Jag slår igen dörren bakom mig med en smäll så kraftig att väggen skallrar. Jag lägger mig med en mängd olika tankar i huvudet. Saker jag önskar att jag hade sagt eller gjort en gång tiden. Saker jag ångrar, sådant jag saknar. Sådant jag skulle säga om han var här nu. Jag upplever vad som bäst kan förklaras som ett förvirrat kaos av frustration, ensamhet och rädsla.
Jag drömmer om allt från varma kvällar vid sommarstugan till livliga diskussioner där ingen vinner. Jag drömmer att telefonen ringer igen och att jag svarar. Det kommer ingen röst, utan ett öronskärande, högljutt brak.
Jag vaknar.
Hjärtat pumpar som hos ett skrämt djur när jag försöker komma till sans. Jag sover inte längre. Jag står mitt i vardagsrummet med golvlampan i händerna. Med den ena änden har jag slagit ner den blåvita kinesiska vasen från piedestalen, vars smäll har avbrutit min sömngång. Skärvorna ligger nu likt mosaik kring mina fötter. Jag inser långsamt att jag har tagit mig själv på bar gärning med att möblera tillbaka, mitt i konflikten mellan dåtid och nutid; längtan tillbaka och strävan framåt; ett liv med honom och ett liv utan honom.
Jag sätter mig på golvet och börjar plocka upp skärvorna med händer så bleka att de ser blåa ut. Om inget annat, så vet jag nu i alla fall varför jag är så trött på morgnarna.
Vanessa S
Två år, en månad och tolv dagar. Så lång tid har det gått sedan jag tog emot det där fruktade telefonsamtalet och ändå sitter jag här idag, lika tom som om jag precis hade lagt på luren. Återigen blickar jag ner på det tomma dokumentet och förbannar mina händer som livlöst ligger på varsin sida om datorn. Jag skulle verkligen behöva skriva rapporten, men det är som att jag har slut på ord. Som student hade jag alltid för mycket ord. Jag var ambitiös. Idag skulle jag inte vilja ha tillbaka det hektiska liv jag hade då, men om jag ska vara ärlig, så vill jag inte ha det monotona liv jag lever nu. Jag behöver förändring.
Utan längre betänketid slår jag igen datorn. Jag kavlar upp ärmarna och börjar möblera om. Soffan väsnas högt när den glider över parketten. Det låter som ett mytologiskt monster som väcks ur sin djupa slummer. Jag vågar inte försöka flytta piedestalen med den kinesiska vasen, och tv-bänken kan också stå kvar. Men jag blir tvungen att flytta bordet, lampan och fåtöljen. En kvart senare står jag i vårt... mitt ommöblerade vardagsrum. Jag slås av en akut instinkt att ändra tillbaka allt, mest för att jag vet att han inte skulle tycka om rotationen av sitt favoritställe. Eller som han hade sagt: En klok arkitekt har noga planerat hur möblerna ska stå. Hur du än ändrar, så blir det inte bättre. Klockan är elva när jag lägger mig och somnar. Från ett mörker till ett annat.
Telefonen ringer men jag ligger kvar. Efter sju ringningar är jag säker på två saker: jag drömmer inte och den som ringer är mamma. Det finns ingen annan som är så envis. Så jag släpar mig till vardagsrummet, sjunker ner i soffan och svarar. Hon ger mig som vanligt en skämtsam utskällning följt av den plötsligt allvarliga tonen då hon frågar: Hur står det till gumman? I vanliga fall brukar jag svara med något som inte är direkt entusiastiskt, men inte heller tillräckligt nedslaget för att hon ska komma hit med hemlagad mat. Men just idag får jag inte fram ett ord. Det känns som att jag har svalt min egen tunga när jag inser att vardagsrummet jag igår kväll möblerade om, är tillbakaställt.
- Jag måste lägga på, får jag fram till slut nästan utan att röra på munnen. Jag avslutar samtalet hastigt och far iväg till ytterdörren för att kontrollera låsen. Det finns inga tecken på inbrott. Jag kollar alla fönster och bakdörren, men hittar absolut inget. För en stund överväger jag att ringa polisen, men vad skulle jag då anmäla? Inget är stulet eller förstört. Efter så många år som jurist vet jag att en sådan anmälan inte skulle tas på allvar. Däremot får jag en obehaglig känsla av att detta kan ha att göra med det nya fallet jag har åtagit mig, där det är många inblandade som är kapabla till mycket. Kanske är detta ett hot. Ett sätt att visa sin överlägsenhet. Hur de kom in är för mig en gåta, men det slår mig att jag inte minns var min makes nyckel tog vägen efter hans död.
Samma dag letar jag reda på en låssmed som med blicken fäst på en serie i tidningen, lovar att skicka ut någon omgående. I brist på alternativ går jag hem och väntar. Det blir eftermiddag och låssmeden har inte kommit än. När jag ringer meddelas jag att butiken har stängt för dagen. Underbart.
Jag sover inte den natten utan patrullerar huset med alla lysen tända och kikar ut genom fönstren så fort jag ser en skugga eller rörelse. Okänt antal svepta kaffekoppar senare inväntar jag med lättnad den unge mannen som på förmiddagen dagen därpå byter ut låsen och förser mig med nya nycklar. Jag tackar artigt och låser om mig ordentligt. Dagen går utan att jag lämnar huset och mot kvällen bestämmer jag mig för att inte låta mig avskräckas. Det är vårt... mitt vardagsrum… Jag flyttar alla möbler igen. Fortfarande ovan vid den nya placeringen av allt, kurar jag ihop mig i hörnet av soffan och kollar på en serie jag inte minns namnet på. En kraftig vind susar förbi fönstren utanför och grenarna piskar husväggen. När regnet börjar smattra mot plåttaket börjar jag utan att inse det slumra in i efterlängtad sömn.
När jag vaknar är jag inte längre där jag somnade. Jag ligger i min säng, iklädd en pyjamas jag inte hade på mig igår. Paniken griper tag om mig likt kalla händer, och det är med en klump i magen som jag går bort mot vardagsrummet. Vid det här laget kan jag inte tänka rationellt. Jag står vid tröskeln, barfota. Känner kalla kårar far genom ryggen medan jag ser mig om i det prydligt återställda vardagsrummet. Frustration över den ordlösa konflikten med någon eller något jag inte kan se, gör att jag stormar in i vardagsrummet och flyttar alla möbler, så som jag har gjort två gånger innan. Jag drar för alla gardiner och omsluts av mörker i några minuter. Sedan säger jag högt:
- Du måste låta mig gå vidare.
Tystnad. Jag har aldrig trott på livet efter döden, men av någon anledning känns han så närvarande just nu. Det är inte helt osannolikt att hans starka vilja lever kvar. Jag vet inte riktigt när idén slog mig, men det har funnits där i bakhuvudet ett tag nu. Håller jag på att bli galen? Så kan det inte vara. Det sägs att galna människor aldrig ställer sig den frågan, men jag kan inte på annat sätt förklara det som händer. Han, eller det, vill hålla mig kvar.
- Låt mig vara, säger jag lika bestämt som jag sen går till sovrummet. Jag slår igen dörren bakom mig med en smäll så kraftig att väggen skallrar. Jag lägger mig med en mängd olika tankar i huvudet. Saker jag önskar att jag hade sagt eller gjort en gång tiden. Saker jag ångrar, sådant jag saknar. Sådant jag skulle säga om han var här nu. Jag upplever vad som bäst kan förklaras som ett förvirrat kaos av frustration, ensamhet och rädsla.
Jag drömmer om allt från varma kvällar vid sommarstugan till livliga diskussioner där ingen vinner. Jag drömmer att telefonen ringer igen och att jag svarar. Det kommer ingen röst, utan ett öronskärande, högljutt brak.
Jag vaknar.
Hjärtat pumpar som hos ett skrämt djur när jag försöker komma till sans. Jag sover inte längre. Jag står mitt i vardagsrummet med golvlampan i händerna. Med den ena änden har jag slagit ner den blåvita kinesiska vasen från piedestalen, vars smäll har avbrutit min sömngång. Skärvorna ligger nu likt mosaik kring mina fötter. Jag inser långsamt att jag har tagit mig själv på bar gärning med att möblera tillbaka, mitt i konflikten mellan dåtid och nutid; längtan tillbaka och strävan framåt; ett liv med honom och ett liv utan honom.
Jag sätter mig på golvet och börjar plocka upp skärvorna med händer så bleka att de ser blåa ut. Om inget annat, så vet jag nu i alla fall varför jag är så trött på morgnarna.
Vanessa S
Kommentarer
Skicka en kommentar