I avsaknad av frihet

Jag har nästan alltid varit noggrann. Jag lärde mig tidigt att jag måste vara noggrann. Jag har varje dag, varje timme, varje minut planerad och vet exakt hur mina dagar ska utspela sig i detalj. Det är så mitt liv måste vara, det är så allas liv måste vara. Man måste vara en ordentlig medborgare. En laglydig medborgare. Annars kan man hamna i trubbel.

Det var en molnig dag. Himmelen låg täckt av mörka kuddar som täckte den bleka solen. Det var som om ett grått mörker lagt sig i luften och uppslukat all glädje. Jag hade sedan länge slutat tro på glädje. Min framtid och historia var densamma, en stor oändlig grå massa, utan vare sig början eller slut. Mina dagar verkade alla likadana och färglösa. Jag levde i ett fängelse, inte ett fängelse med murar och celler, det var ett fängelse byggt av andra fångar. Man visste aldrig vem som var en fiende, en lagbrytare.

Jag vaknade. Jag låg en stund i min säng och iakttog min avstängda TV som stod borta på TV-bänken och stirrade på mig. En nervositet kröp sig fram så jag tittade bort. Jag vill ju inte verka suspekt. Med ett ryck steg jag upp ur min säng och tittade mig omkring. Min lägenhet är inredd i en vanlig stil: ljusgrå tapeter, ljusgrått golv, enkla och raka möbler. Min lägenhet var som alla andras, inget annorlunda. Jag steg upp och gick till min garderob.

Jag måste se ordentlig ut. Jag har tio par av samma skjorta, tröja, byxa, strumpa, sko och underklädesplagg alla av samma färg så att jag aldrig ska behöva välja. Det är optimalt, det har jag lärt mig vid det här laget. Jag har en skjorta som är gjord av lätt, grått bomullstyg, den har en enkel krage och enkla sömmar. Det är ett ordentligt plagg för en ordentlig person, en medborgare som följer lagen och ser till att ingen annan bryter den. Vilket jag är, något mina före detta grannar intyga. Jag tog en titt i min spegel och ser mig själv titta tillbaka i vanlig ordning.

Efter att ha gått igenom min vanliga morgonrutin gick jag ut ur min lägenhet, ner för trapporna, förbi alla mina grannars dörrar och ut genom porten. Jag hälsade på ordningsvakten och gick vidare till cykelstället. Där stod min cykel precis som den ska. Det var senhöst och dimman låg tjock i luften. Träden såg ut som orange-bruna orkaner, som livbåtar i en grå vardag. Eller nej. De såg ut som träd. Träd med höstlöv, inget annat. Efter en snabb titt på min klocka konstaterade jag att jag hade ungefär en minut kvar till jag skulle börja cykla. Jag väntade en stund. Jag vill ju inte komma för tidigt till jobbet, det kan ju få konsekvenser. En fågel stod i en hög fallna höstlöv. Den var fantastiskt. Jag hade inte sett så mycket färg på flera år. Den röda kroppen bildade en perfekt symbios med de ljusblå vingarna. De små, eleganta, svarta stråk som var i slutet av vingarna var obeskrivlig perfektion. Det här virrvarr av färger blev som en spirituell upplevelse för mig. Jag fick en känsla av oändlig frihet, som att alla mina lås och kedjor låsts upp och försvunnit. Jag visste dock vilka faror som kom med sådana känslor.

Jag kom helt plötsligt på att jag inte borde göra så här. Jag tittade på min klocka och såg att jag var en minut försenad. Med snabba steg ledde jag min cykel mot vägen, dörrvakten gav mig en allvarlig blick när jag gick förbi honom, men jag undvek att se honom i ögonen. Jag hoppade kvickt upp på min cykel och började cykla. Jag cyklade något snabbare än vanligtvis, för att hinna ikapp med min redan borttappade tid. Den mörkgråa asfaltsvägen sträckte sig som en slingrande orm längs med motorvägen. Den tjocka dimman försvårade dock någon längre syn framåt. Jag såg bilarnas gula ljuslyktor, som bildade långa ljusslingor i farten. Jag hörde ett ljud från min högra sida. Jag vred huvudet lite åt höger för att ta en titt. Det var fågeln igen. Återigen blev jag helt omtumlad när jag såg den. Jag ville följa med den, iväg här ifrån. Jag ville flyga iväg och vara fri, men jag vet att jag inte borde.

Jag hann dock inte tänka över det mer, ett öronbedövande ljud kom helt plötsligt från min vänstra sida. Jag slängde snabbt över blicken till vänster och möttes av två starka gula ljus. Bilen körde rakt på mig. Jag slungades över bilens tak och landade på asfalten bakom bilen. Det var det sista jag kommer ihåg.

Vitt. Allt är vitt. Mina ögon möttes av ett stickande vitt ljus när de öppnades igen. Något var fel och det var inte bara miljön jag befann mig i. När jag försökte sätta mig upp upplevde jag smärta som ingenting annat. Det var som att hela världen försökte dra mig tillbaka. Efter en viss tids kamp lyckades jag sätta mig upp. Jag var i ett sjukhusrum. Allt var helt vitt och sterilt. I rummet fanns endast sängen jag satt i, en TV på ett litet bord, ett fönster och en spegel. Hur jag kom hit blev helt plötsligt tydligt i mitt minne, jag kraschade med min cykel. Jag, kraschade. Jag kände att det var något fel, något stort fel. Det var inte mina revben som var fel. Det var något annat. En sorts känsla av frihet, en känsla som jag bara känt en annan gång, precis innan olyckan. Men känslan var mig väldigt ovan. Jag kände mig inte som mig själv.

Efter mycket hårt arbete lyckades jag komma på fötter. Jag tog några stapplande steg åt sidan av rummet, mot spegeln. Jag tittade in i spegeln och möttes av en ovanlig syn. Jag kunde tydligt se att det var jag i spegeln, men jag kände inte igen mig. Jag var förändrad, det var jag fast ändå inte jag som stod i spegeln; en annan jag tittade tillbaka på mig. Jag förstod genast vad jag behövde göra. Jag måste bli som fågeln, jag måste bli fri. Jag tog några långsamma steg mot utgången, men mina tankar hejdade mig. Jag tittade på mot TV:n på bordet. Jag visste. Det skulle aldrig fungera. Jag haltade tillbaka till sängen och lade mig. Jag stirrade in i väggen. En grå hinna spred sig i rummet, den omfamnade allt i ett färglöst moln som slog mig hårt i magen. Jag var fast.



Nils C

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Att vara gammal men ändå ung