Inte till, men om honom

I en allt för stor säng, i en allt för stor värld. Du försvann, löven föll och jag tuggar på en bit Marabou. Sötman går mellan tunga och tand, lika kladdig som alltid, men jag känner ingen smak och med ett nyckelben som krympt i svälten, stampar jag mot asfalten.

"Hösten är så jävla trist" muttrar tjejerna medan rök forsar längs mungiporna.
"Jo jag vet" säger jag dämpat intill en brusten cigarett och fixerar blicken mot solen som bränner i horisonten.

Jag lever i en vardag av desperata försök och en sol som inte når trädtopparna. Det var i somras, en tid av ciderfyllda tonårsartärer och vattensäker mascara, på en strand som du blygt lade din arm om mig. Där, i din bröstkorg ramlade jag inte längre för du var så varm och dina nötbruna ögon glittrade som explosioner ute på havet.

Vi sjönk ner tätt intill varandra i gräset och tittade upp mot trädkronorna som viskade i vinden.
"Blunda och lyssna, man hör så mycket mer då" sa jag och hörde livet i ett andetag.
"Jo, jag hör" sa du och vände blicken mot mig. Det var allt, men just då, en julikväll bland grönt gräs och ölstänkta trottoarer.

"Vi kan väl gå på en promenad?" sa du och 67 sekunder senare var vi
ensamma. Dina händer darrade och på en bänk möttes våra läppar som inte visste vad kärlek var. Du rörde min nacke och nuddade mitt ben som om jag var den ömtåligaste saken du någonsin rört. Dina andetag var tunga mot min nacke och jag andades in dig som att du skulle försvinna.

Vi sågs inte på två veckor och jag undrade om jag levde. Du bodde 50 mil bort och jag räknade dagarna tills jag kunde vakna i din säng. Jag hade inte känt den än, men jag ville vara där runt ditt bröst och ditt täcke som kanske kunde vagga mig till sömns.

Under den varmaste dagen under sommarlovet hade jag svettats på flera tåg för att äntligen hitta dig bakom en pelare på tågstationen. Strandpromenaden var överfylld av barn och vuxna som ville doppa sig i vattnet. Jag såg Danmark på håll och tänkte att ett hav kan nog inte skilja så mycket åt.

Helsingborg hade blivit Medelhavet och små flygande kryp attackerad vår nyinköpta glass. Mina ben dinglade när vi satt på muren mot havet och du sa, enkelt, som något naturligt: "Du vet väl att du är underbar?" Aldrig innan hade någon människa sagt det, så oblygt och tryggt. Men nu undrar jag hur dina ögon kunde glittra så mycket när jag tittade. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde dölja.

En dag i september och du skulle snart åka. Bort så långt iväg att ett hav skulle stå emellan. Vi låg i min säng och blickade ut genom fönstret, månen och stjärnorna skälvde på himlen. Kylan från rymden och dina särade läppars fukt retade min kind.
"Du, älskar du mig?"
Vi andades in och ut. Nacken blev varm.
"Jag vet inte" sa jag fast jag egentligen ville dö.

Vi satt i en restaurang och min vän satt mittemot, din arm letade sig mot mig, fingrade över min handled. I taket hängde kristallkronor och glasen klirrade, allt var fint för oss och du rörde dig som du brukade. Min vän frågade frågor som gjorde mig obekväm och ibland frös din hand till när orden studsade ner i halsgropen. Du gick till toaletten och min vän sa: ”Du gillar honom inte, eller hur?”

Jag tittade in i ögonen, de första ögonen jag mött på länge. ”Jag vet inte längre, hans fingrar känns bara främmande” Jag läppjade på mitt glas och när du kom tillbaka ansträngde jag mig för att le.

Den 24 september kramade du om mig och sa ”Vi ses” som att allt var normalt. Vi brast och inget kunde laga det som var brutet för du försvann bakom havet. Jag skakade på huvudet, förstod ingenting, men ändå något och inne bland hjärnspökena skrek jag under nätterna.

Jag ville få ur mig det som kom när han försvann. Avslutet fyllde mig med en kladdig svärta som inte dog i lungorna. Ibland trodde jag det var cigaretterna som mamma inte visste om, och ibland ett hjärnspöke som stannat kvar. "Döden är så evig" sa en tjej i skolan. "Permanent som händer vid ens lår och ord vid ens hals"

I oktober förstod jag att de inte betyder samma sak, bilderna på dig. Det jag ser är tomheten och minnen från förr. Du är skalet utan innehåll, en charad som slutat säga något för länge sedan, och jag tänker på dina meningar, dag och natt, utan några svar. "Du är min lycka" ekar du, fast ingen lyssnar.

Det var fortfarande inte september och det var en del som föll isär,
antingen av drömmarna placerade i din hud, eller fingrarna som lämnat min axel. I något brutet, som att ett av blodkärlen brustit ut till en rödsprängd ögonvita. Där levde vi i slutet, innan kapitulationen härjade min stolthet och skapade min sorg.

En måndag lagade mamma chorizolåda som smakade lite grann och mjölken slank också ner. Solen hade inte kommit tillbaka, men jag levde lite ändå.
"Jag tyckte faktiskt att det här blev gott!" sa mamma. Klunk klunk.
"Jo, jag med" och en dörr som inte drämde igen.

November var kall och Maraboun smakade lite mer än korv. Det var två månader sedan allt gick itu och mina vänner berättade om alla relationsråd de läst om i Veckorevyn. Jag hade inte hört ett ord från dig, men jag visste att dina läppar hade hittat någon annan. Där och då byttes Maraboun ut mot Marlboro, igen och igen, det gjorde så ont att lungorna nästan imploderade.

Regnet smattrade mot fönsterrutan och jag tänkte på att någon sagt att man lägger sig i bilen, anspråkslöst, och låter omgivningen måla dagen. Vinden lättar, bussarna tutar och man själv pustar i värmen. Sommaren borde vara enkel, som så. Ett långsamt andetag i det stora hela. Men årstider skiftar och det förklarar mer än bara det. För kärleken är skör likt sommardagarna i ett kallt Sverige. Det är väl så antar jag.

Du bröt vakuumet den 29 november och frågade "Vad var det som hände mellan oss?". Jag lyssnade efter knastret i telefonen, men hörde inte ens andetag. Istället, i all enkelhet, sa jag: "Hösten kom. Det var det som hände"
Vi var tysta i en hel minut innan du la på.

I en lite för liten säng, i en helt okej värld. Jag kom tillbaka, snön faller och solen speglas i kristallerna. I en normalviktig kropp med Marabou i väskan, stampar jag vidare. Snöbollarna mosas, men slutet oroar mig inte, för jag lever igen och din röst skakar likt den aldrig gjort förut. Trots allt hörde jag din tvekan och krassliga stämma. Det får räcka, för nu når solen till trädkronorna och jag ramlar inte där uppe, bland vinden och drömmarna utan din arm.

”Alltid utan dig” viskar jag för mig själv och ler.









Linnea H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Att vara gammal men ändå ung