KRASCH

Mina nakna fötter stod stabilt på den träbruna fönsterbrädan. Jag reste sakta blicken och såg de små vita fallande snöflingorna sakta falla mot marken. Mitt chokladbruna hår följde villigt med vindens kalla rörelser. Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag sakta men säkert stängde ögonen. De senaste 24 timmarna cirkulerade inombords. Kände mig tom. Det tomma helvetet hade brakat löst i mitt 17 åriga liv.

- Men du måste ju förstå att dina handlingar inte bara kommer att drabba dig, det du gör påverkar även mig och Lina!, pappas röst var frustrerad, med gråt i halsen.

Min dörr är nästan stängd, men den är tillräckligt öppen för at jag ska kunna höra hur de skriker och klagar på varandra. Egentligen borde jag inte känna som jag känner, då detta är något det alltid gör. Men denna gång, just ikväll kändes det som att det var något extra.

- Ja, det är klart! Men jag är så trött på att det alltid är jag som ska hålla ihop det här dysfunktionella förhållandet, och familj för den delen med, mammas var som alltid oberörd och frånvarande.
- Du?Jag hoppas att du skämtar, den enda som faktiskt pratar med vår dotter och som får ekonomin att gå runt är väl ändå jag? pappas röst hade ändrats denna gång till något mer irriterad än frustrerad.

Jag tryckte ihop ögonen, jag fick nästan kämpa för att tårarna inte skulle komma. Men de kom rinnande ner för kinderna. Jag kastade mig snabbt ner på huvudkudden, jag borrade ner ansiktet i hopp om att tårarna skulle sluta flöda. Jag tänkte att det bara var ett av deras vanliga bråk, inget speciellt. Men min magkänsla sa något helt annat, att detta är deras sista bråk? Jag hade aldrig känt såhär förut. Magkänslan sa att detta på något sätt var droppen, att det var slutet på deras dödsdömda förhållande. Egentligen hade jag hela mitt liv i tysthet önskat att de skulle skilja sig. Men det är aldrig något jag hade sagt högt. Jag hade bara tänkt det, sådär tyst för mig själv.

Alarmet gjorde ifrån sig ett högt och skrikliknande ljud, inte likande skrik som mamma och pappa gjorde kvällen innan utan en annan typ av ljud, jobbigare fast inte lika jobbigt som mammas skrik. Ifrån fönstret försökte vintersolen tränga sig igenom persiennerna. Jag drog försiktigt händerna över ansiktet och jag kunde fortfarande känna att de var blöta ifrån gråtandet. Jag satte försiktigt ner mina nakna fötter mot det kalla trägolvet, jag tog några ostadiga steg ut mot vardagsrummet. Jag möttes av pappa sittandes i den ny inköpta soffan, hans skjorta var halvt uppknäppt och hans halv brungråa hår stod åt alla möjliga håll. Jag såg hur han tog ansats för att säga något men ingenting kom, allt jag såg var en öppen mun utan ord. Jag vacklade med ögonen runt om vardagsrummet och blev helt chokad av hur mycket glas som just nu befann sig på golvet. Det måste vara det jag hörde som kraschade mot golvet kvällen innan. Jag stannade med blicken på pappa och frågade osäkert.
- Vart är mamma?
- Hon … gick igår, och har ännu inte kommit tillbaka… men… du… ska nog inte ha för höga
förhoppningar på att hon kommer komma tillbaka, svarade han tyst nästan så att jag nästan inte hörde.
- Vad menar du?, frågade jag iskallt som att de orden han nyss sa inte rört mig det minsta.
- Det jag menar är… att.. din mor har lämnat oss, denna gång kunde jag höra hans uppgivenhet och gråten som satt i hans hals.


Jag sänkte sakta blicken ner mot glasbitarna på golvet, pappas hjärta var förmodligen i lika många bitar som glasbitarna. Man skulle inte ens kunna laga de för de var för många bitar. Jag gick sakta bakåt in mot köket. Hade inte väntat mig denna tomhet? Jag borde väl bry mig lite? Jag kan inte ens känna ilska? Sorg? Kanske är det något fel på mig? Min mamma har ju för fan precis lämnat mig och jag känner inget alls?

Jag satte mig ner på den slitna trästolen och tuggade sakta på den mjuka franskan. Jag tyckte faktiskt mer synd om pappa, väldigt mycket mer än vad jag tyckte om mamma och mig. Jag kunde inte bry mig det minsta om att mamma hade lämnat mig, jag menar hon hade ju inte förväntat sig att få mig till sin dotter? Jag kanske inte var som hon hade föreställt sig. Men min pappa hade hon ändå valt någonstans i livet, och så bara sådär vände hon ryggen till och lämnade hon honom? Fast att hon skulle lämna oss är ju något jag önskat så länge jag kan minnas? Så jag antar att jag borde vara glad? Men jag är bara tom, som att någon tagit alla mina inälvor, jag är helt enkelt bara tom.

En kallvindpust slog till mot min tunna kropp, och jag tappade balansen. Jag fick snabbt sträcka ut mina armar för att ta tag i fönsterkarmarna för att inte ramla ner. Jag var inte redo för att falla, inte än i alla fall, men om ett tag skulle jag falla lika lätt och vackert som de vita snöflingorna. Jag andades djupt, samtidigt som jag slöt ögonen igen.

- Lina kommer du ut?, pappa skrek glatt ifrån hallen.
- Jag är på väg, ska bara sätta på mig strumpor, svarade jag lika snabbt som jag reste mig ifrån sängen.
När jag kom ut i hallen stod mamma & pappa där, med alla väskor. Redo för vår årliga utflykt till skogen innan skolterminen skulle starta igen.
- Är du redo gumman?, frågade mamma nyfiket
- Alltid redo, svarade jag skämtsamt.
När jag tänker tillbaka på den där dagen, när vi tog den där utflykten alla tre tillsammans så måste det nog varit den enda dagen familjen Larsson stod enade som en. Innan mamma blev uppslukad i allt arbete och galor. Fem år sen.

Min tunna kropp rös till och jag öppnade ögonen, och kunde fortfarande se de vita snöflingorna falla i decembernatten. Jag kunde bara några hundra meter bort höra röster, ibland kom det småskratt som förgyllde deras konversation. Klockan var inte mer än elva på en torsdagskväll så jag antar att det var mer än rätt att folk var ute och gick? Men jag hoppades bara att de inte skulle märka mig, se mig stå här på kanten nästintill att hoppa ner mot den blekvita gatan, se mig falla sådär som snöflingorna i luften gjorde. Jag stod blixt stilla och gjorde inte en enda onödig rörelse förrän de gått förbi mig. Jag stod där. Tvekade.

Felicia S



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen