Krasch
“Jag vill inte förlora dig, men jag kan inte göra det här längre. Du är för långt borta och jag saknar dig för mycket. Jag vet inte vem jag är längre och det skrämmer mig. Det är över. Vi är över”, säger han. Lugn och sansad, jag kan höra lättnaden av beslutet han fattat, den speglas i hans röst. Jag kramar telefonen, håller den hårt i min hand, som en ersättning för hans hand, som jag inte kunnat hålla på så länge. Det finns inga tankar i mitt huvud, inget att säga.
”Snälla, säg något. Jag kan inte förlora dig.”, han vädjar nästan och ljudet av den vädjan tänder något i mig.
”Du har inte förlorat mig, jag är här och jag är din. Du har släppt mig. Det var ditt val”, säger jag. Sårad. Jag är sårad, men nej, jag är arg. Det är lättare, det gör mindre ont och det förbereder mig inför vad som är på väg.
Tystnad. Den biter, skriker, ber och frågar: Varför? Varför? Varför
”Vi kommer ingenstans och din telefonräkning tickar, det är dyrt att ringa hit och jag vill inte slösa dina pengar. Det är dags att säga, “hejdå”, säger han. Han är redan så långt borta från början, men jag känner honom glida ännu längre bort. Jag kramar telefonen hårdare, kanske kan det vara tillräckligt. Nej. Som ett tåg rusar det oundvikliga mot oss, och för sent inser jag att det är han som är tåget. Jag står på spåret och det är för sent att hoppa av. Det är för sent att vända om och springa för kollisionen är här och jag är,
Träffad.
Jag faller. Han slits bort från mitt hjärta. Jag känner det i min mage när den krampar ihop och stöter ut ett ljudlöst skrik genom min strupe, som får mig att knyta händerna över mitt hjärta och slå, slå, slå för att få det att fortsätta hamra mot min bröstkorg. Skriken rullar över min tunga, nej, de krälar sig ut som ormar, för grova för att få plats men ändå ska de ut och smärtan bränner. Den hotar att riva upp min hals när alla ormar vill kräla ut på en och samma gång.
Vi låg i hans säng och han viskade ”det är här du hör hemma”, innan han drog mig närmare sin bröstkorg, närmare sitt hjärta.
Mina lungor är borta, eller är det luften? Hur som helst kan jag inte andas, jag försöker hårdare och hårdare. In, ut, in, ut. Det fungerar inte och jag kryper ihop till en boll på golvet. Skakandes, skrikandes, väntar jag på ett mörker som kan föra mig bort.
Vi satt på hans balkong. Sensommarkyla kröp längs våra armar när vi rökte. Jag rökte min gamla trogna Marlboro röd, han hade rullat en egen cigarett, så som han alltid gör. Vi pratade och skrattade. Hans leende var min sol.
Jag vaknar på golvet och i
En.
Två.
Tre.
sekunder är jag förvirrad. ”Vad gör jag här?”, frågar jag mig själv innan det slår mig. Som en atombomb spränger det förbi förvirringen och jag är tillbaka i den gränslösa frånvaron av honom.
Känslan av att vara nära honom igen vibrerade genom mig. En månad hade passerat sedan vi träffats, och nu kunde jag inte släppa honom. Vi lade oss i sängen och höll hårt i varandra. Närmare, närmare, närmare, jag behövde honom närmare. Det var aldrig nära nog. Inga ord behövdes, för vi visste. Om vi kunnat smälta in i varandra helt och fullt hade vi gjort det. Vi fick nöja oss med att hålla hårt och lova att vi aldrig skulle släppa.
Jag virvlar. Runt, runt som ett vackert höstlöv, fast jag är på ett dansgolv och alkohol har gjort mig yr. Glöm, glöm, glöm. Ordet blir en desperat sång i mitt huvud när jag griper tag om din midja. Dina ögon har vilat på mig hela kvällen, på mitt hår, mina läppar, mina höfter, min rumpa. Din blick har lagt grunden till att stoppa maskarna inom mig som äter hål i mitt väsen. Om du kan lugna maskarna tills morgonen kommer för att lysa upp faktumet att han inte är här, då är du mer än välkommen. Vi går hem.
På nätterna när vi sov tillsammans vaknade jag av att han i sömnen grep tag om min midja och drog mig närmare. Det fick mig att le innan jag somnade om igen. Så otroligt trygg i hans famn.
Jag vaknar på morgonen, det är för varmt. Det är som att du tar all luft i rummet och kväver mig för varje andetag du drar in. Jag knuffar bort din arm från min midja, reser mig ur sängen och drar på mig en t-shirt. Samma t-shirt som en gång luktade så som han förmodligen fortfarande gör. I badrummet ser jag mig i spegeln, maskaran har kladdats ut och håret är en röra. Inom mig marscherar en armé av soldater, beredda att skriva ordet ”skuld” på min rygg. Jag slåss mot dem, och kanske vinner jag. Ut i köket, jag gör kaffe, väcker dig med en kyss och börjar utslussningen. Kaffe, hångel, hejdå.
Han lagade mat i köket. Jag satt på en sliten köksstol och såg på honom. Jag såg bara honom. Hans hår var rufsigt och det berodde på mig, hans blick lite slö när han rörde sig runt, tog fram en kryddburk här, en kastrull där. Han gick förbi mig på väg till kylskåpet, stannade och strök mig över håret, innan han rörde sig vidare.
Bakis och eländig åker jag hem till familjen. Jag söker en flykt från mig själv och hamnar vid pianot. Tangenterna rör sig under mina fingrar. Här kan jag glömma. Inte tänka, inte tänka, bara spela. Jag lägger allt jag har i det lilla jag har. Melodin som på något sätt blivit en melodi för honom klingar, om och om igen spelas den av mig. Jag är i trans av upprymdheten av att flytta honom från mina tankar, ut i mina fingrar, ut i luften genom ljuden tangenterna ger. Han har aldrig hört mig spela. Här är jag orörd av honom och den enda fred jag kommer få, är den jag finner vid mitt piano.
Vi flydde från regnet, in på ett kafé. Det hade gått timmar sedan dess, hur många visste jag inte, för de hade blivit fyllda av oss. Jag höll mig fast vid varje ord han sa, hur han formade sin mun, hur han beskrev sina minnen, tankar och känslor. Blickarna han gav mig svarade på min outtalade fråga: jag var bara hans.
Till slut går det inte att hindra. Hur länge jag än försökt skjuta upp sanningen, är den här. Den är inte serverad på ett silverfat, så som jag alltid föreställt mig, utan uppgrävd och smutsig, uppblandad med fel ord och uttryck. Att se honom med någon annan bränner inom mig. Hon är vacker, fast för ung. I besvikelsen inser jag att jag fortfarande håller kvar, att jag släpas efter det tåg som är han, och att jag måste släppa taget. Krocken har skett, han fortsätter framåt och jag ligger kvar i en hög på järnvägsspåret, i en kollision som för länge sedan glömt känslan av min kropp när vi stötte samman.
Isabelle G
”Snälla, säg något. Jag kan inte förlora dig.”, han vädjar nästan och ljudet av den vädjan tänder något i mig.
”Du har inte förlorat mig, jag är här och jag är din. Du har släppt mig. Det var ditt val”, säger jag. Sårad. Jag är sårad, men nej, jag är arg. Det är lättare, det gör mindre ont och det förbereder mig inför vad som är på väg.
Tystnad. Den biter, skriker, ber och frågar: Varför? Varför? Varför
”Vi kommer ingenstans och din telefonräkning tickar, det är dyrt att ringa hit och jag vill inte slösa dina pengar. Det är dags att säga, “hejdå”, säger han. Han är redan så långt borta från början, men jag känner honom glida ännu längre bort. Jag kramar telefonen hårdare, kanske kan det vara tillräckligt. Nej. Som ett tåg rusar det oundvikliga mot oss, och för sent inser jag att det är han som är tåget. Jag står på spåret och det är för sent att hoppa av. Det är för sent att vända om och springa för kollisionen är här och jag är,
Träffad.
Jag faller. Han slits bort från mitt hjärta. Jag känner det i min mage när den krampar ihop och stöter ut ett ljudlöst skrik genom min strupe, som får mig att knyta händerna över mitt hjärta och slå, slå, slå för att få det att fortsätta hamra mot min bröstkorg. Skriken rullar över min tunga, nej, de krälar sig ut som ormar, för grova för att få plats men ändå ska de ut och smärtan bränner. Den hotar att riva upp min hals när alla ormar vill kräla ut på en och samma gång.
Vi låg i hans säng och han viskade ”det är här du hör hemma”, innan han drog mig närmare sin bröstkorg, närmare sitt hjärta.
Mina lungor är borta, eller är det luften? Hur som helst kan jag inte andas, jag försöker hårdare och hårdare. In, ut, in, ut. Det fungerar inte och jag kryper ihop till en boll på golvet. Skakandes, skrikandes, väntar jag på ett mörker som kan föra mig bort.
Vi satt på hans balkong. Sensommarkyla kröp längs våra armar när vi rökte. Jag rökte min gamla trogna Marlboro röd, han hade rullat en egen cigarett, så som han alltid gör. Vi pratade och skrattade. Hans leende var min sol.
Jag vaknar på golvet och i
En.
Två.
Tre.
sekunder är jag förvirrad. ”Vad gör jag här?”, frågar jag mig själv innan det slår mig. Som en atombomb spränger det förbi förvirringen och jag är tillbaka i den gränslösa frånvaron av honom.
Känslan av att vara nära honom igen vibrerade genom mig. En månad hade passerat sedan vi träffats, och nu kunde jag inte släppa honom. Vi lade oss i sängen och höll hårt i varandra. Närmare, närmare, närmare, jag behövde honom närmare. Det var aldrig nära nog. Inga ord behövdes, för vi visste. Om vi kunnat smälta in i varandra helt och fullt hade vi gjort det. Vi fick nöja oss med att hålla hårt och lova att vi aldrig skulle släppa.
Jag virvlar. Runt, runt som ett vackert höstlöv, fast jag är på ett dansgolv och alkohol har gjort mig yr. Glöm, glöm, glöm. Ordet blir en desperat sång i mitt huvud när jag griper tag om din midja. Dina ögon har vilat på mig hela kvällen, på mitt hår, mina läppar, mina höfter, min rumpa. Din blick har lagt grunden till att stoppa maskarna inom mig som äter hål i mitt väsen. Om du kan lugna maskarna tills morgonen kommer för att lysa upp faktumet att han inte är här, då är du mer än välkommen. Vi går hem.
På nätterna när vi sov tillsammans vaknade jag av att han i sömnen grep tag om min midja och drog mig närmare. Det fick mig att le innan jag somnade om igen. Så otroligt trygg i hans famn.
Jag vaknar på morgonen, det är för varmt. Det är som att du tar all luft i rummet och kväver mig för varje andetag du drar in. Jag knuffar bort din arm från min midja, reser mig ur sängen och drar på mig en t-shirt. Samma t-shirt som en gång luktade så som han förmodligen fortfarande gör. I badrummet ser jag mig i spegeln, maskaran har kladdats ut och håret är en röra. Inom mig marscherar en armé av soldater, beredda att skriva ordet ”skuld” på min rygg. Jag slåss mot dem, och kanske vinner jag. Ut i köket, jag gör kaffe, väcker dig med en kyss och börjar utslussningen. Kaffe, hångel, hejdå.
Han lagade mat i köket. Jag satt på en sliten köksstol och såg på honom. Jag såg bara honom. Hans hår var rufsigt och det berodde på mig, hans blick lite slö när han rörde sig runt, tog fram en kryddburk här, en kastrull där. Han gick förbi mig på väg till kylskåpet, stannade och strök mig över håret, innan han rörde sig vidare.
Bakis och eländig åker jag hem till familjen. Jag söker en flykt från mig själv och hamnar vid pianot. Tangenterna rör sig under mina fingrar. Här kan jag glömma. Inte tänka, inte tänka, bara spela. Jag lägger allt jag har i det lilla jag har. Melodin som på något sätt blivit en melodi för honom klingar, om och om igen spelas den av mig. Jag är i trans av upprymdheten av att flytta honom från mina tankar, ut i mina fingrar, ut i luften genom ljuden tangenterna ger. Han har aldrig hört mig spela. Här är jag orörd av honom och den enda fred jag kommer få, är den jag finner vid mitt piano.
Vi flydde från regnet, in på ett kafé. Det hade gått timmar sedan dess, hur många visste jag inte, för de hade blivit fyllda av oss. Jag höll mig fast vid varje ord han sa, hur han formade sin mun, hur han beskrev sina minnen, tankar och känslor. Blickarna han gav mig svarade på min outtalade fråga: jag var bara hans.
Till slut går det inte att hindra. Hur länge jag än försökt skjuta upp sanningen, är den här. Den är inte serverad på ett silverfat, så som jag alltid föreställt mig, utan uppgrävd och smutsig, uppblandad med fel ord och uttryck. Att se honom med någon annan bränner inom mig. Hon är vacker, fast för ung. I besvikelsen inser jag att jag fortfarande håller kvar, att jag släpas efter det tåg som är han, och att jag måste släppa taget. Krocken har skett, han fortsätter framåt och jag ligger kvar i en hög på järnvägsspåret, i en kollision som för länge sedan glömt känslan av min kropp när vi stötte samman.
Isabelle G
Kommentarer
Skicka en kommentar