Mitt universum finns inte längre

Jag minns fortfarande hennes leende. Hennes fylliga läppar. Glipan mellan framtänderna. Jag minns hennes lilla näsa. Den var så liten och söt, men hon sade alltid att den var den del av henne hon hatade mest. Jag kunde aldrig förstå varför, och det sade jag till henne. Då himlade hon bara med ögonen och sade att jag ljög. Det gjorde jag inte. Verkligen inte. Hon var den finaste jag visste. Hennes ögon var så stora. Klarblå som himlen en vacker sommardag. Hennes ögonfransar var långa, och hennes kinder rosiga. Hon använde aldrig smink. Det behövdes inte. Hennes hud var inte perfekt, men hon var. Det räckte.

Jag minns hur solfläckar brukade bildas i hennes gyllene hår. Hur hon irriterat strök håret ur ögonen. Hur hon brukade samla håret i en slarvig knut. Hur hon retsamt brukade slå mig på axeln. Jag minns kärleken i hennes ögon. Jag minns hur hon brukade se på mig. Hon var min och jag var hennes. Orden hon brukade kalla mig. Jag älskade henne.

Jag minns första gången jag såg henne. Hon satt ensam på en bänk vid ett träd på skolgården. Hon var så vacker. Hon satt nonchalant, som om hon inte brydde sig om att hon var ensam. Men jag vet att hon gjorde det. Jag kunde se hur rädd och osäker hon var. Jag gick fram till henne och presenterade mig. Hon himlade med ögonen. Jag kunde ändå se hur lättad hon var. Hon var inte ensam. Jag satte mig bredvid henne. Vi började prata. Vår första konversation handlade om katter. Hon hade tre katter. En av dem var liten och svart. Han var min favorit. Jag var nog hans favorit också. Sedan hade hon två otroligt stora katter också. De gillade inte mig. Det visste jag säkert. Det spelade ingen roll vad hon än sade. Katterna planerade på att ta livet av mig. Det gör de fortfarande. De blänger på mig så fort jag går förbi. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju henne.

Jag minns första gången hon var hemma hos mig. Vi var på mitt rum. Jag minns hur hon såg ut genom fönstret på den stjärnfulla himlen. Plötsligt tog hon min hand och drog mig ut genom dörren. Ute var det kallt. Det var i september. Jag stod och småfrös medan hon klättrade upp på cykelhusets tak. Hon sade åt mig att följa efter. Taket var kallt. Det kändes som att stå på is. Men det gjorde inget. Huvudsaken var att jag var med henne. Vi lade oss på rygg och studerade himlen. Den var vacker, men inte lika vacker som henne. Det sade jag till henne. Hon log smått och sade att jag var underbar. Jag kysste henne. Vår första kyss. Jag minns fortfarande hur magen pirrade. Hur mjuka hennes läppar var. Hon smekte min kind. Jag kunde inte förstå vad som nyss hänt. Jag kunde inte förstå att hon var min. Jag minns hur jag tänkte att hon alltid skulle vara det. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag minns fortfarande de tre orden. Första gången dem lämnade hennes läppar. Vi var ute på en kvällspromenad. Hennes hand var kall. Jag värmde den med min. Hon stannade och sade att nu är allt perfekt. Jag höll med henne och sade att hon var perfekt. Då sade hon dem. De tre orden. Orden som förändrade mitt liv. Jag älskar dig. Jag älskar dig också. Jag älskar dig mer. Jag älskar dig mera. Hon skrattade åt mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli olycklig igen. Med henne var man aldrig det. Hon var min lycka.

Jag minns våra sena kvällar där tid inte fanns. Jag minns hur vi satt uppe i flera timmar och berättade våra innersta hemligheter för varandra. När hon berättade att hennes pappa brukade slå henne och hur hennes bror utnyttjade henne. Jag minns alla smärtsamma saker hon berättade för mig. Jag minns spökena hon såg om nätterna. Demonerna. Jag minns även hennes lyckliga stunder, även fast de var få. Hon sade alltid att hennes liv hade börjat dagen hon träffade mig. Jag sade alltid att det var samma för mig. Vad gjorde jag innan jag mötte henne? Vad gör jag nu? Jag vet inte.

Jag minns dem tre nervösaste veckorna i våra liv. Och sedan de tre minuterna som skulle förändra våra liv för evigt. Vi satt i hennes badrum. Hon blundade och sade att hon inte klarade av att kolla. Jag fick göra det. Jag minns hur jag svalde och tänkte på vad mamma skulle säga. Jag lutade mig fram och kollade. Två sträck. Jag pressade ihop läpparna och såg på henne. Vad skulle jag säga? Hur skulle hon reagera? Du är gravid, sade jag rätt ut. Det är det enklaste sättet att säga det på, kom jag fram till. Hon snyftade till och kostade en blick på stickan. Jo, det stämde. Hon reste sig vingligt upp och slog armarna om mig. Vad ska vi göra, snyftade hon. Jag vet inte, sade jag. Vad vill du göra? Vi behåller det. Sådär, nu var det bestämt. Men vårt barn fick aldrig se ljuset. Den bestämde sig för att lämna världen några månader för tidigt. Det var vår hemlighet.

Jag var den enda som såg henne som hon verkligen var. Alla andra såg bara utsidan. Med mig hade hon öppnat upp sig och visat sitt inre jag. Hennes själ. Hon litade på mig. Jag litade på henne. Jag lite på henne mer än någon annan i hela världen. Hon var mitt universum. Jag minns hur jag tänkte, att utan henne skulle jag inte överleva i denna värld. Ironiskt va? Jag minns att jag lovade att inte vara ledsen om någon hände med henne. Jag höll mitt löfte. Jag är inte ledsen. Det är ett för litet ord. Mitt liv har inte längre någon mening. Hela min värld har kraschat. Mitt universum finns inte längre.

Jag minns hennes glädje. Hennes sorg. Jag minns hennes nederlag och segrar. Jag minns hennes oro och avund. Styrka. Hennes förlåtelse. Lycka. Hopp. Ilska. Jag minns hennes bekymmerslösa själ. Jag minns fortfarande hur hon dog. Hur hon rycktes ur min hand. Jag minns blodet som bildade rosor på henne hud. Jag minns hennes sista andetag. Jag minns allting. Hela hennes varelse. Hela hennes liv. Jag minns det allt för väl.

Men det gör inte hon.

Och snart kommer jag inte heller att göra det.




Maja S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag