Syskonkärlek

Det här är historien om sådant som inte finns. Om sådant som löser sig och sådant som kommer att bli bra. Det här är historien om mig och min bror.

En gång i tiden var jag en bok, fylld till brädden men minnen och tankar. Och var dag fortsatte jag att fylla de tomma sidorna med bläck. Med min snirkliga handstil berättade jag historien om mig och världen jag levde i. Det var en väldigt trevlig historia. Den hade många små gyllene ögonblick som jag gärna läste, om och om igen. Vissa skrev jag om, med olika detaljer var gång, och vissa nämndes bara kort. Och vissa, vissa var så hemliga att jag gömde undan dem i fiktiv form. Min uppväxt hade gjort boken tjock och otymplig. Ryggen var knäckt på grund av alla gånger jag slagit upp de och hörnen på pärmen var nötta. Kanske var det inte den vackraste av volymer, men den var ändock jag.

Den var ändock jag.

Nu för tiden känns bläckpennan alldeles för tung för att vara mödan värd. Och även om jag plockar upp den och sätter den svarta spetsen mot det vita pappret har jag inget att säga. Mitt hjärta är tungt och mina tankar är dimmiga. Som fjärilar flaxar de med sina sköra vingar genom ett tjock dis. De kämpar och kämpar, genom en verklighet som tjocknar allt mer.

Min bror är en rolig figur. Han är i den åldern då störst, bäst och vackrast, häftigast moped och djupast röst är allt som räknas. Och familjen är bara ett onödigt och jobbigt bihang, speciellt en syster som bär flugor och ofta pratar med sig själv för att kväva tystnaden. Jag är nog det mest onödig i hans liv. Ett uppklätt missfoster utan känslor eller kvaliteter som endast existerar som en fläck på hans byggnadsprojekt till ryckte. Mina öron registrerar mer än en gång om dagen vilken sorglig ursäkt till människa jag är eller hur fjantig jag ser ut i mina kläder som inte består utav tajta jeans och en halvt genomskinlig tröja med matchande bh. Men jag förstår honom. Det kan inte vara så roligt att alltid behöva jämföras med den där tjejen i fluga och hängslen, hon som inte kam ta en dömande blick när hon får en eller hon som predikar om saker som ingen människa vill kännas vid. Jag är kanske en ganska jobbig syster. Inte för att jag någonsin ville att han skulle må dåligt på grund av mig. Allt jag försökte göra var att förstå världen, på ett sätt som världen aldrig försökte förstå mig.

I början fanns jag inte. Hans plan var att inte låtsas om mig så jag inte skulle fastna som den där fläcken på hans ryckte. Men det gick inte för sig. Då tyckte jag bara han var löjlig och konfronterade honom alltid med hans barnsligheter. Även om hans vänner tyckte det var roligt så såg jag på honom hur något föddes i hans skam över mig.

Det tog inte lång stund innan det kom fram. Den renaste form av avsky sken som en gloria runt honom och hat så vrickat och absurt slog rot i hans inre. Jag tror det är vad de flesta kallar syskonkärlek.

Syster var ett begrepp som fått en helt ny mening för honom. Ordet syster skulle nog kunna förklaras med synonymer som korkad, oduglig, värdelös, piltavla och docka. Jag var inte längre en person som gick att prata med i normal samtalston, om det ens gick att prata med mig alls. Alla mina frågor hade sådana uppenbara svar att det stönande och vresiga tonfall han svarade mig i gjorde det klart för mig hur extremt dum i huvudet jag var. Var jag än stod var jag självklart i vägen och det var ytterst nödvändigt att knuffa till mig så hårt som möjligt med axeln för att sätta mig på plats. Som den odugliga klant jag var måste han demonstrativt tillrättavisa mina felhandlingar med att kasta felplacerade saker på mig eller, och om jag inte var hemma, slänga in dem mitt på mitt golv så jag skulle veta att han är tvungen att fixa saker jag uppenbarligen inte klarar av.

Till att börja med blev jag arg över att han behandlade mig som ett olydigt och oförstående barn. Frustrationen över att min lillebror saknade all respekt för mig och vägrade lyssna på något jag sa gnagde inom mig som en pyrande eld. Glödande, bitande, fräsande och brännande åt sig hans förminskande allt längre in i mig. Sida för sida ur min vackra bok brann under hans nonchalanta ord medan jag genomborrades av mitt egna komprimerade skrik.

Åren rullade på och snart fanns det inget kvar av mig. Sidorna i min bok var för länge sedan bortbrända och tillsammans med dem min historia. Det som var kvar var en sotig och svedd pärm, ett tomt skal, fortfarande inte särskilt vackert att titta på. Varje gång jag i patetisk hoppfullhet greppade en penna för att försöka skriva på nytt, med nyfunna hackiga bokstäver, revs sidorna ut allt eftersom jag var klar. Och ibland trillade dem till och med ut av sig självt. Då och då försökte jag prata med någon om det. Hur min bror alltid var elak och respektlös. Hur han behandlade mig när ingen annan såg och mina misstankar om hans hat emot mig. Vem jag än pratade med fick jag alltid samma svar. Jag fick grundligt förklarat för mig hur det var en del av tonåren, att det var en hel del hormoner i omlopp och att han skulle växa ifrån det. Hur han måste hålla upp sin tuffa fasad men att han innerst inne älskade mig, vi var ju syskon när allt kom omkring. Jag ville tro på det som sades. Att vara syskon faktiskt innebar att vi var tvungna att älska varandra innerst inne.

Jag ska inte ljuga. Även om jag någonstans undangömt i ett glömt skrymsle har en gnutta kärlek för min bror uppstår det tillfällen där mitt psyke inte klarar att skjuta undan mer förtryckelse. Tillfällen när mina händer skakar av frustration över att bli behandlad som en bit trottoarkant, trampad, sparkad och spottad på. När hans dumma ansikte gång på gång förklarar med hans dumma röst hur jag kommer ta livet av mig. Hur inkapabel jag är till de allra enklaste saker och hur dum jag måste vara som inte kan svara när han kastar sina skällsord och kommentarer. Det är vid sådana tillfällen hela min kropp skriker. Jag hör inom mig hur varenda nerv vill att jag ska kasta mig över honom. Slå hans dumma huvud i diskbänken, knäcka hans dumma näsa mot mina knogar. Hela mitt väsen skriker efter tystnad och frihet. Abstinensen sliter mitt inre i bitar och jag vill bara se blodet skvätta. Jag vill ha hans dumma blod över hela golvet och slå och slå och slå tills det inte finns något mer blod att sukta efter. Jag vill ta alla de brända sidorna av mitt liv och trycka ner dem i hans dumma hals, ta den svedda pärmen och slå ett hål i sidan av hans dumma huvud. Jag vill bryta vartenda ben i hans dumma kropp tills han är oförmögen att återigen förklarar för mig hur kronologiskt mentalt handikappad jag är.

Jag vill...

Jag vill bara vara fri.

***

Jenny O

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag