Vad som än har hänt

Känner du igen mig? En retorisk fråga jag ställer, men kanske du har ett vagt minne av vem jag var? Låt mig motvilligt betona var, då det bekräftar det som inte längre är. När du betraktar mig, ryser jag en rå frossa, för vad du må finna hos mig. Jag är förändrad, och i dina glansiga ögon speglas den främling jag har blivit. Vi låter det vara, för som obekant blir vanhedern något obetydligt mildare. Istället vill jag be dig att lyssna till personen som en gång var här. Den var mer än vad du finner framför dig.

Detaljerna plågar mig. Jag känner till dem allt för väl, med den skrikande, styckande, betungande, besvikna, hycklande verkligheten som visas i dess kristallklara närvaro. Vad som har hänt är ofrånkomligt, men den orimliga sanningen kan jag, för det lilla jag är värd, inte förstå och än mindre acceptera. Jag har vunnit världens största nit, på vilken jag mister mig och min helhet. Smällen var hård och nästan obemärkt. Tjutet lika tyst som dånande. Evigheten som varade drog snabbt förbi, samtidigt den höll mig kvar. Fastän att haveriet är över, förblir den mig frånstötande nära.

Berörande nära.

Jag kan inte skänka din frågande min några svar, jag äger inga. Besatt jag några, skulle jag lugna min egen ovisshet. Kommer alla vända mig ryggen? Nu när jag snart inte kan förmå mig vara den som jag var förut? Allt som jag har byggt upp och förfinat ser jag långsamt mögla bort. Människor som uppskattade mitt värv, börjar drar sig sakta men säkert ifrån den unkna lukten. Jag ser ner på mig, den sorgliga kvarlämningen av min existens. Tidigare var den sprudlande med styrka och livslust, för nog fanns det goda anledningar att leva. Jag hade hela härligheten att se fram emot, och tillsynes inget att förlora.

Förlora. Så mycket förlorat.

Äckligt bortskämd var jag av lycka, men den har lämnat mig för någon annan naiv bortpjoskad unge, eller till någon som aldrig ens har fått dofta på den. Av saliga nektar denna måste njuta av i detta ögonblick. Barnslig glädje sipprar intensivt i dess ådror och av ren förtjusning bubblar oskuldsfullt skratt ur den lena munnen. Detta är en upplevelse jag känt oräkneliga gånger, men mitt veka sinne är odugligt nog för att återkalla en sådan hänförelse.

Mitt yttre var skönt och oemotståndligt. Ens en beröring från min finger tipp var en välsignelse från ovan, inte för att någon någonsin skulle bli lovprisad. Liksom en frostbiten tigerlilja, var jag för skör att vidröra. Kan du förställa dig att jag en gång i tiden kunde jonglera? Bombardera mig med vad som helst och jag skulle obekymrat kontrollera dess vida svängar genom rummet. Jag var ett fenomen utan dess like och var vida känd. En berömmelse som jag nu önskar att jag inte hade. Tack vare den har alla kännedom om vad som har gått under, och jag kan inget annat än hata det. Hur de sliskigt och hånfullt påminner mig om att även jag behövde andas.

Även jag var mänsklig.

Det gör ont, att vara trasig och inte längre attraktiv. En djup grävande bedrövelse av att inte vara önskad värker. Få mig inte att tro något annat, för det vore en lögn. Säg inte att någon fortfarande vill veta av mig, som om jag hade något att ge. Ett förfallet förflutet är det enda jag har i min kraftlösa makt. Hur framgångsrik jag än var kan det aldrig köpa mig den framtid jag har sparat till. Erfarenheter är jag inte fattig på. Det är jag som är oförmögen att räcka till.

Varför?

Varför jag?

Den onådiga rubbningen av min livslinje stretar och drar, för att sprättas upp till att bli helt oigenkännlig. De flyr ifrån mig, och det förflutna norpade de med sig, för att låta framtida förnedring drälla över mig. Artig som du är stannar du här vid min sida en stund innan du också tar till flykten. Ditt ansikte talar omedvetet för dig, och jag kan så tydligt se din gestalt rygga för mig. Jag klandrar dig inte, att du inom kort överger din post för det nya och okända. Det är en känsla du kan dela med mig, för min verklighet blir snart för intet. Livet mitt präglade jag med kropp och själ till starkt och mäktigt. Hur ska jag kunna beskriva med ord att det brister?

Den började med en spricka. En liten, ynklig, ringa spricka som gav vika för det otänkbara. Det bröts. Det sprängdes. Det fördärvades. Det spriddes med ljuset. Det föraktades i mörkret, och det är där i jag förmultnar. Förutom smutsen och blodvitet på min stolthet finns ingenting kvar. Tillintetgjord, skälver jag som i sinnessjuka och gråter bittra svidande tårar när skärvorna av mig lossnar. De faller ner på golvet där de krossas och sårar mina fötter. Min kraftiga levnad har ärgats bort i samma, men okända värld.

Den jag var försvinner och inget kan förhindra det. Jag är trött. Smärtan, prestigen och ensamheten är för tunga för min svaga själ att bära. Jag står stilla, medan krossade drömmar gnistrar som en spräckt frusen damm under mig. Kan det vara dess kyla som får mina ben att domna? Ett ljudlöst skri vrålar någonstans i fjärran. Förtvivlad över att se min sorti. Jag lyssnar inte, orkar inte längre och släpper taget.

Död, måste jag vara. Död och borta.

I min frånvaro, känner jag mig lätt. Underligt lätt, kan jag resa mig upp. Jag drar efter ett andetag och kan faktisk smaka på luften. Den strömmar mjuk in genom näsan och ut med munnen, liksom smeker mina ärrade nerver. Min kropp, sliten som den är, känns annorlunda. Skamlig i jämförelse med den som var, likväl charmig med dess nya lyte. Fingrarna darrar, som om nervösa inför nästa akt i livets pjäs. Jag slås hårt av häpnad att se föreställningen fortsätta. Livet dansar på scenen. Det sveper mellan dekor och rekvisita och jag försöker vacklande springa efter. Ett besynnerligt lidande bultar i varenda cell och jag rör mig långsammare än en uttorkad skogssnäcka. Hur träligt det än går tar jag mig framåt.

För livet, det fortsätter?

En resa har påbörjats. Den förfallna framgångens lycka finns ej i mitt sällskap och molalena väntar jag avvaktande och nyfiket på en oklar morgondag. Jag kommer bemöta den med min nakenhet, då min fasad är sprucken. I förödelsen vet jag att jag är liten och ömklig. Är jag lika bedrövlig om jag lämnar vad som har hänt bakom mig? Jag ska gå och se efter, och om du vågar får du följa med. Det är skrämmande, men jag vill veta.

Veta vad som händer sedan…





 Johanna F

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord