Vilsenhetens kamp.
De skvalpande vågorna har med åren övergått till något kraftigare, vars mål är fullständig förstörelse. Den höga tegelbyggnaden står emot naturenskrafter likt en soldat i strid. Ensam utkämpar den en avgörande kamp på den algbeklädda klippan mitt i ingenstans.
De förtärande vågorna har lämnat blixtliknande krackeleringar på byggnadens fasad likt en aggressiv konstnär. Målningen som täcker fyrtornets alla sidor liknar stormen som pågår i dess omgivning.
En kraftig kastvind drar förbi i en enda rörelse, men byggnaden står fast. Dess fundament var byggt för att utstå och överleva de stormar som konstant präglar livet på havet. Men okontrollerade krafter går inte att undvika, likaså okontrollerade brister.
Det mörka och djupa havet omfamnar fyren, vars utsikt endast består av skummande vatten. Vatten som konstant försöker fullfölja sin önskan om att forma byggnaden till något eget.
Vågorna som redan innan var fulla av kraft, har nu växt och bildar långa väggar av isande vatten. Isande vatten som med endast en beröring, kan släcka ner den gamla fyrens sista ljus.
Strålarna av det varma ljuset skickas ut ifrån tornet och sveper över horisonten i ett försök att visa vägen för den vilsna, resande båten. Men havsutsikten förblir en oavslutad marinmålning där det slutliga verket involverar skeppsvrak.
Timmarna passerar och kampen mellan fyren och moder jord fortsätter. Den desorienterade båten söker desperat efter räddning men den styrkan som tidigare fanns i fyrens strålar, har börjat avta. Mörkret börjar smyga sig på men båten ger inte upp, ljuset är fortfarande synligt.
Likt en strandad fisk som desperat söker sig till vatten, kämpar båten för att nå ljuset. Men vågorna vägrar låta den minska avståndet.
Fyren skickar ut några sista svaga och flimrande strålar av det vägledande ljuset innan vågorna bryter sig in genom sprickorna för att släcka det. Ett tomt mörker lägger sig över vattenytan.
Fyrens fasad har nu täckts helt av krackeleringar. Vattnet sipprar in genom sprickorna i teglet i takt med vågorna. Havet har den nedbrutna byggnaden i ett fast grepp, och den vilsna resenärens öde vilar i stormens nyckfullhet.
I ett enda ryck sveper den slutliga vågen igenom fyren likt en varg som attackerar dess byte. Fyren resignerar tillslut och låter sig delas upp i ett kaos av tegelstenar mellan vågorna. Dess existens suddas bort från jordens yta. Kvar finns nu bara en grund. Ett tecken på att där en gång funnits en fyr.
Men i takt med vågornas attack så raserades inte bara en gammal sliten byggnad.
Orienteringen och det enda ljuset som fanns kvar att försöka klamra sig fast vid, är nu nedbrutet, bortsvept av vågorna och utspätt med havssalt och sjögräs.
Det är märkligt hur ens egen fyr så lätt kan kollapsa på grund av det hav som vi alla måste segla. När mörkret slukat ens sista ljus och man är vilse på havet utan vägledning, utan ett syfte att fortsätta i samma riktning. Man saktar ner, låter vågorna föra en dit dem vill.
Passivt flyter man runt utan någon konkret riktning. ”Havet och vågorna kommer föra mig dit jag ska” tänker man. Men det gör dem inte. Vågorna kommer att fördärva dig tills du simmar med fiskarna.
Alva S
De förtärande vågorna har lämnat blixtliknande krackeleringar på byggnadens fasad likt en aggressiv konstnär. Målningen som täcker fyrtornets alla sidor liknar stormen som pågår i dess omgivning.
En kraftig kastvind drar förbi i en enda rörelse, men byggnaden står fast. Dess fundament var byggt för att utstå och överleva de stormar som konstant präglar livet på havet. Men okontrollerade krafter går inte att undvika, likaså okontrollerade brister.
Det mörka och djupa havet omfamnar fyren, vars utsikt endast består av skummande vatten. Vatten som konstant försöker fullfölja sin önskan om att forma byggnaden till något eget.
Vågorna som redan innan var fulla av kraft, har nu växt och bildar långa väggar av isande vatten. Isande vatten som med endast en beröring, kan släcka ner den gamla fyrens sista ljus.
Strålarna av det varma ljuset skickas ut ifrån tornet och sveper över horisonten i ett försök att visa vägen för den vilsna, resande båten. Men havsutsikten förblir en oavslutad marinmålning där det slutliga verket involverar skeppsvrak.
Timmarna passerar och kampen mellan fyren och moder jord fortsätter. Den desorienterade båten söker desperat efter räddning men den styrkan som tidigare fanns i fyrens strålar, har börjat avta. Mörkret börjar smyga sig på men båten ger inte upp, ljuset är fortfarande synligt.
Likt en strandad fisk som desperat söker sig till vatten, kämpar båten för att nå ljuset. Men vågorna vägrar låta den minska avståndet.
Fyren skickar ut några sista svaga och flimrande strålar av det vägledande ljuset innan vågorna bryter sig in genom sprickorna för att släcka det. Ett tomt mörker lägger sig över vattenytan.
Fyrens fasad har nu täckts helt av krackeleringar. Vattnet sipprar in genom sprickorna i teglet i takt med vågorna. Havet har den nedbrutna byggnaden i ett fast grepp, och den vilsna resenärens öde vilar i stormens nyckfullhet.
I ett enda ryck sveper den slutliga vågen igenom fyren likt en varg som attackerar dess byte. Fyren resignerar tillslut och låter sig delas upp i ett kaos av tegelstenar mellan vågorna. Dess existens suddas bort från jordens yta. Kvar finns nu bara en grund. Ett tecken på att där en gång funnits en fyr.
Men i takt med vågornas attack så raserades inte bara en gammal sliten byggnad.
Orienteringen och det enda ljuset som fanns kvar att försöka klamra sig fast vid, är nu nedbrutet, bortsvept av vågorna och utspätt med havssalt och sjögräs.
Det är märkligt hur ens egen fyr så lätt kan kollapsa på grund av det hav som vi alla måste segla. När mörkret slukat ens sista ljus och man är vilse på havet utan vägledning, utan ett syfte att fortsätta i samma riktning. Man saktar ner, låter vågorna föra en dit dem vill.
Passivt flyter man runt utan någon konkret riktning. ”Havet och vågorna kommer föra mig dit jag ska” tänker man. Men det gör dem inte. Vågorna kommer att fördärva dig tills du simmar med fiskarna.
Alva S
Kommentarer
Skicka en kommentar