Aldrig mer

Klockan är exakt 23.00 när jag kliver in i gränden för vårt avtalade möte. Jag är uppenbarligen ensam, så jag lutar mig mot den kalla tegelväggen längst in i gränden och väntar. Jag kan höra ljudet utav mitt hjärtas snabba dunkande. Annars är allting tyst. Så här dags är det inga människor ute och går eller kör bil i den här delen av staden. Det är just därför som vi har valt den här platsen. Här kommer ingen upptäcka oss.

Plötsligt hör jag steg närma sig från gatan. Jag håller andan och tittar bort mot grändens öppning. Min mun spricker upp i ett gigantiskt leende. Där är hon. Natalie. 

"Hej", säger hon och ler blygt när hon kommer fram till mig. Jag svarar genom att dra in henne i mina armar och kyssa henne. 

Ibland undrar jag varför mitt liv måste vara så komplicerat. Varför kunde jag inte ha blivit kär i en kille istället, precis som alla andra killar? Och Natalie kunde ha blivit kär i en tjej, precis som alla andra tjejer. Så mycket lättare båda våra liv skulle vara. Inget smygande omkring, ingen konstant rädsla över att bli upptäckt och över hur folk kommer att reagera om de får veta. För tänk om någon får reda på det? Tänk om någon ser oss? Ibland vaknar jag mitt i natten, kallsvettig och med hjärtat bultandes så att det känns som att bröstet ska sprängas, till följd av en mardröm där alla fått veta sanningen och alla lämnar mig ensam kvar. Närhelst jag blundar kan jag se mina mammors besvikna, hatfyllda ögon framför mig. 

Men när jag avslutar kyssen och ler mot Natalie så ler hon stort tillbaka och hennes underbara leende räcker för att göra rädslan jag alltid bär runt på värd det. 

Vi pratar i nästan en timme. Om allt möjligt, tills orden slutar betyda något och det enda som spelar roll är ljudet av hennes vackra röst. Tills orden tar slut och månen står högt på himlen och vi båda vet att det är dags att säga hejdå. Jag vill inget hellre än att sträcka ut natten så att den aldrig någonsin tar slut. Men jag vet att jag inte kan, så istället drar jag in henne i ännu en lång kyss. Hon kysser mig tillbaka och världen försvinner, det finns bara vi, här, nu. Jag hör inte stegen, jag hör inte rösterna, inte förrän det är för sent. 

"Vad fan!" hör jag plötsligt en röst skrika. Jag rycker mig loss från Natalie som om jag bränt mig. Jag har nog sällan rört mig så snabbt. Jag kastar blicken mot gatan och ser inte en, inte två, utan sex killar som stirrar på oss. Två utav dem har cigaretter i munnen, fem har synliga tatueringar och alla stirrar dem på oss med illasinnade blickar. 

"Såg ni killar?!" utropar killen längst fram som står med armarna i kors och stirrar illvilligt på mig. Jag känner igen på rösten att det är samma person som nyss skrek. "Äcklet kysste en tjej! Heterojävel!" Han är så arg att spottet yr när han skriker. Han vänder sig mot sina kompisar. "Bäst att vi lär honom en läxa, va?" 

Hela gänget börjar gå emot oss. Jag och Natalie tar samtidigt ett steg tillbaka, men det enda som finns bakom oss är den kalla tegelväggen. Vi är omringade, vår enda flyktväg blockerad av en mänsklig vägg. Min värsta mardröm har blivit sann. 

En utav dem, en stor kille med tatueringar i ansiktet, greppar tag i mig och trycker upp mig mot väggen. Jag försöker ta mig loss men han bara skrattar och innan jag hinner reagera träffar hans knytnäve plötsligt mitt ansikte. Hårt. Han släpper mig samtidigt så att jag faller ner på marken. Jag hinner inte ta emot mig och huvudet slår i asfalten. Färger exploderar framför mina ögon och det är något nästan vackert över det. Smällen ekar i mitt huvud och jag får kämpa för att öppna ögonen. 

"Har du fått nog redan, din mes?" frågar killen som slagit mig och de andra stämmer in i hans skratt. Jag försöker ta mig upp på knä och blir sparkad i magen. 

"Låt honom vara!" skriker Natalie. Men i den här situationen finns det inget hon kan göra. 

"Håll dig utanför det här" svarar en av killarna argt och puttar henne. Hon ramlar in i väggen, men verkar inte bli skadad. Några av killarna fyller dock genast upp hennes plats så att de står i en ring runt mig, med Natalie utanför. Jag är omringad och jag är helt ensam.

"Upp med dig, din skit!" ropar någon av dem och sparkar mig i ansiktet. Jag kan känna smaken av blod i munnen. 

"Sluta!" skriker Natalie, men ingen lyssnar. Rädslan i hennes röst speglar min egen. 

"Jag hoppas du lär dig din läxa", spottar en av dem ur sig, samma kille som först pratade med mig. Orden ekar i mitt huvud medan de fortsätter sparka på mig. I magen, i ryggen, benen. Jag håller upp armarna för att skydda ansiktet, men de sparkar på mina armar och jag vet inte hur länge jag kommer orka. Någon sparkar mig i revbenen och jag kan svära på att jag hör hur de bryts. I bakgrunden kan jag höra Natalie skrika, men orden når inte fram till mig. Allt börjar bli suddigt och smärtan börjar domna bort. Sedan sparkar någon mig hårt i bakhuvudet och världen försvinner. Det enda som blir kvar är det tysta ekandet av killens ord. 

Jag vaknar på ett sjukhus.

Jag ligger på en smal säng i ett vitt, sterilt rum. Det är fortfarande mörkt utanför fönstret, så jag kan inte ha varit borta så länge. Jag har en malande smärta i hela kroppen, men framför allt i huvudet, revbenen och magen, som säger mig att jag inte kan se så vacker ut. Ett dropp står på ena sidan av sängen och droppar ner vätska i en slang som går in i mitt armveck. På andra sidan sängen, i en gammal, sliten fåtölj, sitter Natalie och sover, men linjer efter hennes tårar tydligt synliga på hennes kinder. 

Mitt hjärta brister. Hon borde inte behöva sitta här, sovandes i en sliten fåtölj på ett sjukhus, efter att ha bevittnat det som just hänt. Hon borde inte ha fått se det hon sett i natt, eller fått se mig i det här skicket. Tack och lov att de inte skadade henne i alla fall. Då hade jag inte kunnat leva med mig själv. 

Killens sista ord ekar fortfarande i mitt huvud. "Jag hoppas du lär dig din läxa." Jodå, det har jag minsann gjort. Bara inte den läxa som han ville att jag skulle lära mig. Under en väldigt lång tid nu har jag tippat runt på tå, rädd för att just sådana som han ska få veta min hemlighet. Jag har låtit sådana som honom kuva mig. Jag har låtsats vara någon jag inte är, för att jag har varit rädd för att jag ska bli hatad om jag är mig själv. Men nu får det vara slut på det. Jag är född så här. Det här är jag. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker, det här är mitt liv och jag gör vad jag vill med det. Jag kan inte låta sådana som han vinna. Det är dags att jag slutar gömma mig. Aldrig mer att jag tänker låta någon trycka ner mig för att jag är annorlunda. De får hata mig hur mycket de vill, huvudsaken är att jag älskar mig själv. Det kan ingen ta ifrån mig och det är den läxa som han lyckades lära mig. Han försökte skrämma mig, få mig att ge upp mig själv och spela efter hans regler. Men jag tänker göra tvärtom. Jag tänker stå upp för den jag är och för vad jag vill. Låt spelet börja.

Matilda E

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag