En slocknande stjärna

Våra steg mot grusvägen är det enda som stör den stumma tystnaden. Våra steg och våra andetag. Samtalet vi förde tog slut när tårarna började rinna längs min kind och nu iakttar han mig. Ingen hand smeker min rygg eller mitt hår som han vet ger en lugnande effekt. Det enda som jag får är en intensiv blick som säger allt, ”Jag är ledsen men jag klarar inte av det här längre”.
 Han stannar upp i bråkdelen av en sekund och knyter nävarna tillräckligt mycket för att knogarna ska vitna. Jag kan föreställa mig hur han löses upp i tomma intet, men efter någon minut slappnar han av och fortsätter gå. Jag följer efter som en ankunge efter sin mor. 
 Vi svänger höger, kliver av grusvägen och in i en liten grön och fuktig granskog innan vi är ute på klippan. Hans klippa. Vår klippa. Fast inte min klippa. Det är hans, vår, eller ingens. 
 Vi sätter oss ner på stenen som är blöt efter kvällens skyfall och tittar ner på den mörka och bottenlösa avgrunden i sjön. Allt liv verkar vara uppslukat efter mörkrets inbrott. Ingen säger något. Jag hittar en grankotte bakom ryggen och försöker få utlopp för mina känslor. Irritation. Sorg. BESVIKELSE. Dessa känslor är fortfarande kvar inom mig när kotten spränger ytan och bildar växande osymmetriska ringar på vattnet.
  ”Varför sa han ingenting tidigare?” tänker jag. 
 Jag sluter ögonen och lutar mig bakåt med händerna på magen. Jag känner mig så utnyttjad och uthängd. Allt som jag kämpat för var förgäves. Meteorregnet som brukar ta plats inom mig har under en timme ersatts av ett stort svart hål. Det svarta hålet nedanför mina fötter är omöjligt att jämföra i storlek med det som befinner sig inom mig. 
 ”Du vet väl att det inte är på grund av dig som det är tvunget att ta slut”, säger han samtidigt som han lägger sig ned bredvid mig. Jag känner hans varma andedräkt mot min hals när han pratar, men hans röst låter ovanligt kylig. Det är som att han har svalt en del av den kalla höstluften som omger oss. ”Du är den perfekta partnern, men jag klarar inte av att leva upp till dina förväntningar. Det beror på att jag inte är lika stark som du.” 
 Min kropp kan inte förmå sig att formulera orden ”Du är den enda pojkvännen som jag någonsin vill ha”, utan istället försöker jag hitta brister i det grymma han säger. Något litet som jag kan hålla fast hoppet vid. 
 Jag känner tårarna bakom ögonlocken och hur den svidande känslan fräter sönder mitt inre. Tårarna letar sin väg ut men de stannar bland ögonfransarna, precis som att de vore en omöjlig labyrint att hitta den rätta vägen i. 
 Vinden yr i de höga grantopparna. Lite starkare vindstyrka och de skulle falla över oss. Då
skulle jag få dö tillsammans med dig. 
 Jag öppnar ögonen och tittar upp mot den stjärnklara natthimlen. Om man ändå kunde få tag i en enkelbiljett och lämna denna helvetesplanet bakom sig. Ett liv i rymden utan idioter känns välbehövligt. Ett liv där ens inre slocknande stjärna kan bli uppslukad av en i praktiken. 
 ”Jag bryr mig inte om vems fel det är eller vem det beror på. Jag vill vara med dig nu när jag sagt till alla som det är. Jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till min gamla vardag igen”, säger jag. 
Det svar som jag får är ett naket och fruktansvärt ”förlåt”. 
 Jag reser mig vingligt upp, går ut på grusvägen igen och börjar sakta men säkert förmå mina fötter att föra mig hemåt. Ett samtal och hela min kropp har blivit lealös. Mina tankar flödar i virrvarr: ”Kan han inte springa efter mig som de gör i romantiska filmer? Eller åtminstone våga satsa och tappa fotfästet? Varför måste han vara så jävla feg?” 
 Jag tar upp min telefon och tittar på klockan. Tio i tre. Jag undrar om mina föräldrar fortfarande är vakna. Jag skickar iväg ett meddelande till Cassandra och berättar att mötet med Alexander inte kunde ha gått värre och att jag behöver hennes läkande bamsekramar. Jag inser snabbt att hon antagligen ligger och sover så jag lägger ner telefonen i jackan igen och fokuserar på att sätta den ena foten framför den andra utan att sätta krokben på mig själv. Ytterligare några tankar tränger igenom den fasad som jag försöker sätta upp inombords: ”Hur kan man bli så påverkad och infekterad av en person? Hur kan man låta en person dansa med en som att man vore personens marionettdocka?”
 Som alltid när jag varit ute sent kliver jag över vår rosenrabatt, som nu har börjat falla för höstens skiftande väder, för att direkt kunna komma åt mitt fönster. Jag klättrar ostadigt och högljutt in i mitt rum, sparkar av mig skorna, och kryper sedan ner under täcket. Tårarna kommer tillbaka så fort jag tänker på kvällens händelser. 
 En lampa i hallen tänds och min mamma kommer in. 
 ”Älskling, vad har hänt? Är du oskadd?” Svaret som hon får förblir otydligt och dränkt av mina snyftningar och hulkningar efter syre. Hennes blick visar att hon på något sätt förstår vad jag försöker säga. 
 ”Vi har alla varit i din situation någon gång”, säger hon när hon kommer och omfamnar mig i sängen. ”Jag vet att det låter orimligt och att det antagligen inte är någon tröst just nu, men det kommer bli bättre med tiden. Det kan jag lova dig Erik.”

Lovisa E

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande