Min väg

Ur vindens mjuka blåst kände jag de kristallklara tårarna som rann ner längs min varma hud. Inte var det tårar av hat, ilska eller besvikelse som jag ofta hade, det var tårar av glädje som rann nedför min kind.
Lönnträd och flera tusentals ekar med glänsande höstfärger omringade mig, min omgivning var alldeles grön, gul, orange och jag kände hur de mjuka gröna grässtråna killade mellan min tår.
Jag kunde höra ett svagt susande från trädens grenar som sakta dansade till vinden, fåglar som kvittrade till melodier.
Mor och far satt på en bänk en bit bort, min far betraktade min mors bruna lockiga hår och log så vackert mot henne, solen lyste upp dem båda.
Min familj var det finaste jag hade, de gav mig livet, uppfostrade mig och berättade alltid hur mycket de älskade mig. Jag log så stort och fånigt när jag tänkte tillbaka, det var en månad sedan nu. Glädjen över att få se dem igen kunde inte övervinnas.
Mor tittade plötsligt bort mot mig, hennes ögon glimmade likaväl som mina, hon tog far i handen och sträckte ut sin andra mot mig.
Med bultande hjärta sprang jag det snabbaste jag kunde till henne och berörde hennes hand, hon ryckte tag i min hand och drog och skakade på mig, hela jag blev yr.
Jag tittade upp mot himlen och regnet öste ned över mig, min kropp bultade och jag kände hur mina armar och ben ryktes hit och dit.
- Ställ dig upp, vi får inte plats annars!
- Sluta dra i pojken, han är säkert sjösjuk!
- Är du vaken? Hallå?
Ögonlocken låg tunga mot mina ögon, folk stod runt omkring mig och försökte få mig på benen, men min styrka fanns inte längre, mina ben orkade inte med min livlösa kropp.
Av all panik hade jag svimmat av en stund, men inte hjälpte det, folk hade fortfarande panik och alla frös, likaså jag. Vi önskade alla en sak, att vi skulle slippa detta och komma fram oskadda.
Allt jag lämnat bakom mig var mörkt, allt låg i ruiner täckt av aska. Askan från mitt hus, min stad, mina käraste föräldrar.
De hade sagt att om vi klarade oss över det mörka, kalla havet skulle allt bli tvärtom.
Men det var inte längre något vi, det var bara jag.

Lucia F

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande