Tvärtom

Jag parkerar min cykel i cykelstället och låser den. Jag rättar försiktigt till min ljusbruna ryggsäck på axeln, inga för plötsliga rörelser. Mina ögon ser sig omkring, sveper förbi de gula fallande löven som landar på marken, eller i vissas hår som sitter på de elever som går förbi. Alla går snabbt genom den smått kyliga vinden, skrattar och ler med sina vänner, fixar till sina halsdukar. Sakta släpper jag taget om cykeln som är min trygga hållpunkt vid de höga träden. Jag studerar folk försiktigt, rädd att någon ska notera min skygga blick. Utanför min egen bubbla är alla snabba. Är det jag som inte är en del av deras värld, eller är det de som inte är en del av min värld? Ingen ser mig, men jag ser dem. Min värld är för långsam och grå för dem. Hur längesedan var det jag hade en dag som inte var likadan? En dag som var tvärtom. En dag som inte var tom, utanför, långsam. En dag då jag inte ser folk från utsidan, utan en dag då jag är en del av de andra. Inte de andra, utan oss. Vi. Inte dem.

Tänk vad som skulle kunna hända om jag lyfte på huvudet, särade mina läppar och lät tre bokstäver flyga ut genom luften och nå någons par öron. Inte vara tyst, stilla, osynlig som jag brukar vara. Min bubbla skulle spricka när de tre bokstäverna formade ett ”Hej!” och mina läppar som skulle avfyra ett leende och min kropp som skulle sträcka sig mot den gråa himlen och de människor som egentligen är på väg bort skulle stanna upp, vända sig mot mig och svara med tre likadana bokstäver som skulle forma samma ”Hej!” och likadana läppar som skulle avfyra samma leende. Och jag skulle rätta till min ryggsäck, räta på ryggen och gå fram till dessa främmande människor som jag egentligen vet precis vilka de är, jag skulle presentera mig med mitt namn och säga ”Jag går i er parallellklass. Ska vi ta följe till skolan?” De skulle nicka leendes och titta på mig med varma ögon och presentera sig som Emelie och Kim och Amaya. Ett gulnat löv skulle falla ned i någons ansikte och den skulle rynka på ögonbrynen och vifta bort det medan vi andra skulle skratta tills vi skulle inse att vi var tvungna att gå vidare för att hinna till våra lektioner. Och vi skulle prata och må bra hela vägen till skolbyggnaden och inget skulle bli som förr för allting var …

Tvärtom. Jag skakar på huvudet, ler sorgset åt mina fantasier och tittar mig omkring. Nu var nästan alla skyndande elever borta och ögonblicket som kunde gett mig en chans att ändra på verkligheten var borta. Allting är som vanligt. Min kroppshållning är ihopsjunken, min blick riktad mot marken, en bubbla som skiljer långsamma mig mot alla andra som springer runt i den snabba verkligheten. Allting skulle kunna vara precis tvärtom, jag hade kunnat lyfta på huvudet, särat på läpparna och låtit tre bokstäver flyga ut genom luften och nått någons par öron. Jag hade kunnat.

Jag hade kraften att ändra allting, men inte idag. Idag skulle allt vara som vanligt. Det ligger en trygghet i att allt är som vanligt, i min lilla bubbla. Avskild från verkligheten.

Jag rättade ännu en gång till min ryggsäck och började med sakta och försiktiga steg gå den resterande, tomma biten till skolan. En dag skulle allting bli tvärtom, men inte idag.

Billy N

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande