Vad jag egentligen känner

Jag öppnar dörren till skolan och går in med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Med smidiga steg tar jag mig upp för trappan som leder till min korridor och mitt skåp. Blå jacka, ljus väska, musik i öronen och ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Små hummanden lämnar mina läppar när jag lägger in min väska och tar ut datorn och mappen till första lektion och stänger sedan skåpet med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Dagen är lång och en lätt suck lämnar mina läppar när klockan slår tre och jag får gå hem. Jag är först ut och tar ut mina grejer och går ut från skolan med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Även fast leendet är till hälften sant så är lågan inom mig bara en glöd. Snabbt tar jag mig hem och stänger och låser dörren efter mig med tårarna som rinner ner för kinderna. Precis som vanligt. Precis som det brukar kännas inombords.

Rebecka H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande