Vem är jag?
Jag tittade mig omkring. Jag hade intalat mig själv att inte vara orolig, men det kunde inte hjälpas. De starka, blinkande lysrören gav en svag känsla av obehag, men jag behövde verkligen det här jobbet. Den pensionerade behandlaren och psykologen Betty, som var ansvarig för det nedlagda mentalsjukhuset, gick framför mig med raska steg mot kontoret där jag skulle arbeta.
- Så, då tror jag att allt är färdigt för dig att börja. Här finns alla listor med namn och journaler, så det är alltså här du kommer att spendera det mesta av din tid, sa hon och gav mig en låda fylld av papper. Gör dig inte illa bara, det finns många konstiga saker här inne som ej har använts på många år, fortsatte hon med ett skratt och pekade på min arm där jag än idag var tydligt markerad av min klumpighet.
Jag gav henne ett svagt leende tillbaka och ställde ner lådan. Det var en liten arbetsyta och enormt mycket papper, som jag alltså skulle sortera. Jag kunde inte tänka på annat än att det kändes relativt bekant. Jag hade spenderat många timmar av min barndom på ett lasrett med min barnflicka, så det var förmodligen anledningen.
Betty gick runt hörnet och in i köket, så jag passade på att se mig omkring litegrann. Från mitt arbetsrum kunde man se bland annat den stora entrén, men också några av de gamla patienternas rum. Jag fick kalla kårar, men här skulle jag trots allt spendera många dagar så jag gick in i ett av dem. Bottenvåningen hade varit där de patienterna med svårast mentala sjukdomar hade bott och det märktes tydligt på hur sängarna, stolarna och hyllorna var placerade i rummen. Fastskruvade i väggarna var de, mest bara för säkerhetsskull, samt utplacerade långt ifrån varandra så att man ej skulle kunna nå något från sängen där man låg inlåst som i någon sorts bur. Mest tydligt var ändå fönstrena som hade kraftigt galler framför (tydligen ej så starkt eftersom att det på ett ställe var uppbrutet) så att inte ens en liten strimma solsken kunde komma igenom.
Jag gick tillbaka in i det blinkande arbetsrummet för att börja titta igenom lite av det som skulle göras innan veckans slut.
- Elena, vill du ha kaffe, te eller något annat att dricka? hördes det från köket där Penny stod.
- Ja tack, jag tar gärna lite kaffe! svarade jag samtidigt som jag satte mig på en blå snurrstol.
Jag kunde lika gärna börja med alla papper istället för att skjuta upp det tills imorgon då jag inte skulle ha någon här att fråga om hjälp. Lådan jag lyfte upp var dammig och helt full av lösa papper. Några fullständiga filer fanns det dock och jag började, även fast jag visste att jag kanske inte riktigt borde ha gjort det, skumma igenom en av de av ren nyfikenhet.
"Helena Hastings, 13 år
Grov schizofreni, mytomani, även fler oidentifierbara psykiska sjukdomar. Kan ofta glömma vem hon är, förändra sin personlighet drastiskt, bli hotfull och göra konstiga läten. Blir behandlad med bland annat elchocker och olika mediciner, ex. Cestrofyll för att lugna henne. Rivsår, samt djupt uppskuren handled efter att ha försökt ta sig ur sin säng på natten, som behandlas av dr Bethany Smith, även hennes psykolog.
Rymde genom fönster 27e September 1995, aldrig återfunnen"
Det kändes väldigt konstigt att läsa igenom något som en människa verkligen gått igenom utan att genuint faktiskt bry sig, så jag la upp filen på byrån bredvid dörren och fortsatte sortera ihop de lösa papprena istället. Det var en enormt stor byggnad med många rum, men framförallt historier. Även om jag visste att det var stängt och nedlagt för gott, så kunde jag ej dämpa min oroskänsla. Det gav verkligen ett läskigt intryck med de ostädade, blodiga rummen, blinkande lamporna och de knarrande ljuden. Jag trängde bort tankarna och började sortera en ny låda med papper efter att jag hade blivit färdig med den första. Efter en stund blev jag avbruten av Betty som kom in med mitt kaffe.
- Här har jag ditt kaffe, jag ställer det på byr...
Hon stannade upp och tittade först på byrån, sedan på mig. Har du läst igenom den här? frågade hon.
- Nej, bara första raderna, jag har inte bläddrat i den. Det var en av de få filerna som var kompletta så jag la upp den där, sa jag med ett förbryllat uttryck.
Hon lyfte upp den och bläddrade några sidor tills bilder på patienten dök upp. Hon tittade länge med en tom blick, sedan gav hon mig en oroad blick och sa frågande, med skakigt röst:
- Helena..
Jag ryckte åt mig filen. Där på bilden stod min barnflicka Betty, och jag.
- Så, då tror jag att allt är färdigt för dig att börja. Här finns alla listor med namn och journaler, så det är alltså här du kommer att spendera det mesta av din tid, sa hon och gav mig en låda fylld av papper. Gör dig inte illa bara, det finns många konstiga saker här inne som ej har använts på många år, fortsatte hon med ett skratt och pekade på min arm där jag än idag var tydligt markerad av min klumpighet.
Jag gav henne ett svagt leende tillbaka och ställde ner lådan. Det var en liten arbetsyta och enormt mycket papper, som jag alltså skulle sortera. Jag kunde inte tänka på annat än att det kändes relativt bekant. Jag hade spenderat många timmar av min barndom på ett lasrett med min barnflicka, så det var förmodligen anledningen.
Betty gick runt hörnet och in i köket, så jag passade på att se mig omkring litegrann. Från mitt arbetsrum kunde man se bland annat den stora entrén, men också några av de gamla patienternas rum. Jag fick kalla kårar, men här skulle jag trots allt spendera många dagar så jag gick in i ett av dem. Bottenvåningen hade varit där de patienterna med svårast mentala sjukdomar hade bott och det märktes tydligt på hur sängarna, stolarna och hyllorna var placerade i rummen. Fastskruvade i väggarna var de, mest bara för säkerhetsskull, samt utplacerade långt ifrån varandra så att man ej skulle kunna nå något från sängen där man låg inlåst som i någon sorts bur. Mest tydligt var ändå fönstrena som hade kraftigt galler framför (tydligen ej så starkt eftersom att det på ett ställe var uppbrutet) så att inte ens en liten strimma solsken kunde komma igenom.
Jag gick tillbaka in i det blinkande arbetsrummet för att börja titta igenom lite av det som skulle göras innan veckans slut.
- Elena, vill du ha kaffe, te eller något annat att dricka? hördes det från köket där Penny stod.
- Ja tack, jag tar gärna lite kaffe! svarade jag samtidigt som jag satte mig på en blå snurrstol.
Jag kunde lika gärna börja med alla papper istället för att skjuta upp det tills imorgon då jag inte skulle ha någon här att fråga om hjälp. Lådan jag lyfte upp var dammig och helt full av lösa papper. Några fullständiga filer fanns det dock och jag började, även fast jag visste att jag kanske inte riktigt borde ha gjort det, skumma igenom en av de av ren nyfikenhet.
"Helena Hastings, 13 år
Grov schizofreni, mytomani, även fler oidentifierbara psykiska sjukdomar. Kan ofta glömma vem hon är, förändra sin personlighet drastiskt, bli hotfull och göra konstiga läten. Blir behandlad med bland annat elchocker och olika mediciner, ex. Cestrofyll för att lugna henne. Rivsår, samt djupt uppskuren handled efter att ha försökt ta sig ur sin säng på natten, som behandlas av dr Bethany Smith, även hennes psykolog.
Rymde genom fönster 27e September 1995, aldrig återfunnen"
Det kändes väldigt konstigt att läsa igenom något som en människa verkligen gått igenom utan att genuint faktiskt bry sig, så jag la upp filen på byrån bredvid dörren och fortsatte sortera ihop de lösa papprena istället. Det var en enormt stor byggnad med många rum, men framförallt historier. Även om jag visste att det var stängt och nedlagt för gott, så kunde jag ej dämpa min oroskänsla. Det gav verkligen ett läskigt intryck med de ostädade, blodiga rummen, blinkande lamporna och de knarrande ljuden. Jag trängde bort tankarna och började sortera en ny låda med papper efter att jag hade blivit färdig med den första. Efter en stund blev jag avbruten av Betty som kom in med mitt kaffe.
- Här har jag ditt kaffe, jag ställer det på byr...
Hon stannade upp och tittade först på byrån, sedan på mig. Har du läst igenom den här? frågade hon.
- Nej, bara första raderna, jag har inte bläddrat i den. Det var en av de få filerna som var kompletta så jag la upp den där, sa jag med ett förbryllat uttryck.
Hon lyfte upp den och bläddrade några sidor tills bilder på patienten dök upp. Hon tittade länge med en tom blick, sedan gav hon mig en oroad blick och sa frågande, med skakigt röst:
- Helena..
Jag ryckte åt mig filen. Där på bilden stod min barnflicka Betty, och jag.
Vanja U
Kommentarer
Skicka en kommentar