Edith

Det lilla huset längst ned på gatan tycktes alltid vara obebott men i själva verket bodde det en gammal kvinna där. Hon var tyngd av förlust och sorg och hennes en gång stolta rygg var böjd av ålder. Hennes händer var seniga och fläckiga men hennes ögon var något alldeles speciellt. När man såg in i hennes ögon såg man visdom. De var klarblåa när allt annat var grått. De var glädjen i den här eländiga världen.

Pojken Augustus bodde längre upp på gatan med sin mamma och sin pappa. Han var bara 14 år gammal och fylld med hopp och stora förväntningar på världen och livet. Han hade brunt kortklipp hår och fräknar på kinderna. Just idag bestämde sig Augustus att gå en promenad. Kanske var det ödet som drog honom dit eller kanske var det något annat. I alla fall fann han sig utanför det gamla huset längst ned på gatan.

Augustus betraktade huset ett tag med en konstig känsla i bröstet som han inte kunde beskriva. Han kände sig illa till mods men samtidigt nyfiken. En gång i tiden var huset rödmålat och ståtligt men genom åren har färgen vittrat och glasen spruckit. Farstubron var fylld med bråten och saker som folk för länge sedan glömt bort. Trädgården var övervuxen och grinden framför honom stod på glänt.

Augustus tog ett steg närmare huset. Varför han gjorde det visste han inte, men han kände sig dragen till huset. Det sades i byn att det bodde en gammal kvinna där men sällan syntes hon till. Hennes man var död och hennes barn hade lämnat henne för många år sedan. Hon var alldeles ensam. Augustus mamma hade varnat honom att inte gå dit när han frågade om henne. Hon sade att den stackars kvinnan har det nog svårt utan att behöva handskas med en frågvist och nyfiket barn.

Augustus tänkte precis öppna grinden när han hörde en röst. Han tittade förskräckt upp mot huset och där i fönstret bredvid dörren syntes ett gammalt ansikte. Hennes röst var lågmäld och hon darrade på orden.

“Hallå där”, sade hon och betraktade honom. Det var omöjligt att se vad hon tänkte.

Augustus skruvade besvärat på sig.

“Jo, hej… jag skulle bara… ehm”, han visste inte vad han skulle säga.

“Jag ska inte skälla på dig”, sade den gamla kvinnan och log. “Jag tänkte be dig om en tjänst”

“Hmm, okej? Vad kan jag hjälpa dig med?”, sade han tafatt.

“Kom in”

                                                                          * * *

Augustus satt på en stol i köket och fingrade nervöst på koppen med ångade te framför sig. Den gamla kvinnan satt tyst mittemot honom. Hon var liten och tunn och Augustus tyckte att hon påminde om en gam. Hennes ansikte var fårat av ålder och under högra ögat satt ett litet födelsemärke. Hon hade långt grått hår ända ned till midjan.

“Så… vad ville du ha hjälp med?”, undrade Augustus.

Den gamla kvinnan skrattade till och tog hans hand över bordet.

“Inget, jag ville bara ha lite sällskap”. Augustus kände sig besvärad av beröringen men ansträngde sig noga att inte visa det.

“Vet du vad jag heter?”

“Nej… förlåt”, sade han generat.

“Ingen fara, det är inte många som vet mitt namn här omkring skulle jag tro”. Hon släppte hans hand och förde sin blommiga lilla kopp med te mot hennes läppar. “Jag heter Edith”, sade hon sedan.

“Jag heter Augustus”.

“Jag vet… vänta här, jag kommer snart”. Hon reste sig hastigt från sin stol och försvann ut ur köket.

Edith lade en stor dammig bok på bordet.

“Jag tänkte att vi kunde kolla på lite bilder, du och jag”, sade hon och öppnade boken. På första sidan var fyra svartvita bilder fastklistrade. “Det där är jag”. Hon pekade på den första bilden som föreställde en ung vacker kvinna i en vit klänning. Hennes hår var ljusbrunt istället för grått och hennes ansikte lyste av glädje. “Det kan man inte tro va?”, fortsatte hon.

“Jo, du ser fortfarande ut som henne”.

“Jag vet att du inte menar det, men tack”, sade hon och log.

De satt tysta ett tag och bläddrade i boken. Augustus såg bilder på barn, festliga tillställningar, män i krigsuniformer och kvinnor i eleganta kläder. Edith pekade på en bild och sade:

“Det där var min syster”. Flickan på bilden kan inte ha varit mer än 15 år. Hon låg smått mot kameran samtidigt som hon flätade sitt mörkbruna hår. Hon var vacker.

“Vad hände med henne?”, undrade Augustus.

“Min syster var svag. Hon och jag växte upp med våra föräldrar i ett skruttigt litet hus ute på landet. Vi hade några kor och en katt. Ända sedan hon föddes var hon liten och skör. Hon blev ofta sjuk, förstår du, och en dag gav hennes kropp upp. Hon orkade inte mer”. Hon log svagt men Augustus kunde se smärtan i hennes ögon.

“Förlåt”, sade han ynkligt.

“Det är ingen fara, det var länge sedan jag fick prata om min syster med någon”.

“Saknar du henne?”

“Varje dag. Hon var en sådan fin flicka. Vi delade allt med varandra. Våra föräldrar brydde sig inte så mycket om oss, vi var mest i vägen enligt dem. Jag tror ärligt talat det var en befrielse för dem när Alicia, min syster, dog”.

Augustus smakade på sitt te för att slippa säga något. Tet var fortfarande hett och smakade svagt av hallon.

Edith såg ut genom fönstret och sade ingenting på några minuter. Augustus låtsades vara upptagen med att dricka sitt te. Han betraktade henne i smyg. Hon såg olycklig ut.

“Vill du ha kärlek?”, frågade hon plötsligt. Hon vände sig mot honom och såg på honom med en intensiv blick.

“Ja… vill inte alla det?”, sade han lite förvirrat.

“Nej. Människor vill inte ha kärlek. De vill inte heller ge kärlek. Det människor vill ha är bekvämlighet. De vill bli omtyckta och få allt serverat på fat. Det kommer du märkta när du blir äldre, men jag varnar dig nu så att du slipper bli sårad”

                                                                      * * *

Augustus satt hos Edith hela eftermiddagen. Hon berättade om hennes liv, om hennes ned- och uppgångar. Hon berättade om hennes man som stupade i krig. Hur hon hade svårt att försörja sig själv och sina barn på den tiden. När Augustus frågade om hennes barn, tystande hon. Han bytte genast samtalsämne och började prata om sin skola. Han berättade att det fanns en pojke i hans klass som han tyckte om. Edith var den första personen han delat sina känslor med. Inte ens hans föräldrar visste om det. De skulle inte förstå och han var rädd att de skulle bli besvikna på honom.

Det började bli mörkt och Augustus reste sig upp för att gå. Han tackade så mycket för allt och kramade Edith. Han hade aldrig känt sig så trygg med någon vuxen förut.

Edith tog hans hand och sade:

“Kom tillbaka i morgon, kära du”

Det lovade han.



Maja S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen