Några ynka sekunder

 På ett mysigt café i ett vaggande sorl av mänsklighet sitter en flicka och en pojke. En stickad tröja och en skjorta, du och din älskade. Ni sitter mitt emot varandra vid ett runt bord med en rutig duk. Duken är aningen för stor för bordet och hänger över era ben som en skyddande filt i höstnatten. November har anlänt. Med ett fånigt litet leende tittar du upp under den hasselnötfärgade luggen och möts av en glittrande blick bakom glimmande bågar. Du glömmer allt för ett ögonblick och fastnar i de mörka, nästan svarta, ögonen. Och leendet blir bredare, tills det spricker upp i ett skratt - den sorten som slipper fram som en fnysning genom näsan för att käkarna är för spända för att släppa fram något alls - och du försvinner bakom din lugg igen. Med slutna ögon super du in din omgivning. Värmen från de trettiotal levande ljus som reflekteras mot din hud, det varsamma brus som smekte dina trumhinnor och den obehagliga men lika underbara känslan av fjärilar som flaxade runt innanför bröstkorgens skyddande ben. Under luggen kan du se hur din älskade smuttar på sitt rykande heta kaffe. Som alltid med en klick grädde i den skummande mjölken, och som alltid fastnar grädden i den konstanta stubben på överläppen. Du frigör fingrarna du flätat runt din tékopp och sträcker ut en arm för att åtgärda gräddmustaschen. Försiktigt placerar du fingertopparna mot den sträva kinden - hans sträva kind - och tummen väntar några millimeter från hans överläpp, som om den väntade där på tillåtelse. Och du bestämmer dig för att du är lycklig. Precis här och precis nu är du så lycklig som du någonsin behöver vara. Förlorad i stunden försöker du återfå fokus. Med ett ursäktande leende skakar du lätt på huvudet och särar på läpparna. Men i samma ögonblick som det tänkta ordet lämnar dina blodröda läppar drunknar dem i ljudet av en värld som går i tusen bitar.

 Med läpparna fortfarande särade rycker du tillbaka handen, de vassa stråna riva under dina fingertoppar, och vänder dig i stolen mot dörren. I alla fall det som hade varit en dörr sist du tittade. Det mesta av den nätta glasdörren ligger i sylvassa skärvor över det brunröda parkettgolvet och människorna runt omkring hade alla flugit upp från sina stolar i chock. En kvinna skriker. Du hinner knappt undra varför när tre svartklädda män med balaclava-masker kommer inrusande. Det rycker till i mungiporna. Hela situationen är så absurd, det måste vara ett skämt. Männen skriker och hytter med gevärskolvarna mot cafégästerna, och cafégästerna verkar sjunka genom jorden av rädsla. En kille, en servitör, går fram med händerna uppsträckta i en sorts fredlig gest, och en av de svartklädda männen gestikulerar tillbaka med en kolv hårt mot servitörens tinning. Du stirrar blint, oförmögen att röra dig. Oförstående tankar virvlar runt i huvudet och du känner hur verkligheten sipprar genom dina fingrar som finkornig sand. Bordet vibrerar mot din rygg, och ur ögonvrån ser du hur din älskade rest sig upp. I samma stund vänder en man, inte samma som besvarat servitörens fredsgest, sin uppmärksamhet mot er. Hans ögon är vilda och fulla av hat när han höjer sitt gevär. Det är en främmande pjäs, inte alls likt det gevär din pappa hade undanlåst i vapenskåp under trappen. Inget välsnidat trästycke med en lackerad glans och en ständigt putsad pipa. Nej, den ser mer ut som rekvisitan från en apokalyptisk Science Fiction-film. Mannen skriker och rummet fylls av panikslagna människor som febrilt flyr hals över huvud och skrik som växer till ett öronbedövande dån. Du sluter ögonen instinktivt och önskar dig bort, önskar att det är en dröm och att du vilken sekund som helst kommer vakna kallsvettig och hyperventilerande i din säng.

Du rycks tillbaka in i den verklighet som inte längre finns av en åskknall. En explosion som får kroppen att implodera men samtidigt explodera. Ett dån som sliter trumhinnorna itu och lämnar en ringande, blödande smärta hela vägen ner till svanskotan. Något, otroligt varm river din rosiga kind och lämnar ett svidande snitt samtidigt som bordet åter igen vibrerar mot din rygg, våldsammare den här gången. Du slår upp ögonen och vänder dig bort från hatet och hoten och den kolossala kalabaliken. Och ditt hjärta stannar. Det stannar och du stannar och hela världen står still. För vad du ser, i det blandade skenet från levande ljus och glödande lampor är inte på riktigt. Det kan inte vara det. Den röda rosen som växer över din älskades bröst är omöjlig. Sen är du på fötter. Du sträcker ut armarna mot honom som en drunknande mot en livboj och fångar honom i fallet. Och du faller med honom. Hjärta slår igen, hårt mot revbenen. Som om det ville bryta sig ut och springa sin väg. Allt är
rött. Den ljusblåa skjortan är röd, hans bleka hals är röd och dina darrande händer är röda. Röda med honom, så otroligt röda. Du vet inte vad du ska göra. Dina händer skakar utan kontroll när du försöker hålla hans tomma ansikte, när din blick försöker finna hans i de glansiga ögonen. Tumultet fortsätter och river i dina ringande öron som naglar mot svarta tavlan. Skrik och gråt och skott. Och blod som fortsätter rinna, hans blod rinner ut ur honom och ut över dina armar. Du begraver dina fingrar i hans tjocka hår och försöker andas. Kanske skriker du, för luften i dina lungor är slut. Ditt huvud dunkar och dina ögon svämmar över. Du drunknar i dig själv. Du sjunker och greppet i din älskades hår hårdnar. Det är inte sant. Det händer inte. Vakna! Varma, salta tårar rinner ner för dina kinder. Vakna! Vakna vakna vakna VAKNA! Men du vaknar inte. Och din älskade vaknar inte och hela världen kan bara sluta här och nu för allt är förstört. Borta på några sekunder. Några ynka sekunder. Du trasslar en fortfarande darrande hand ur det mörka yviga håret och lägger den mot hans sträva kind. Smeker den varsamt och stryker sakta bort gräddmustaschen från hans varma överläpp; innan du sluter ögonen och sjunker ner mot hans orörliga bröst.




Jenny O

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord