Näste man!
TVÄRTOM
Den hesa manliga stämman väckte mig genast ur mina tankar. Min blick som tidigare hade fäst allt för mycket uppmärksamhet vid asfalten framför mig än vad den egentligen förtjänade försökte nu desperat hitta ägaren till rösten. Den tillhörde en lång flintskallig man med stubb på hakan, och hans pikétröja satt lite för tajt runt midjan. Han var uppenbarligen fritidsledare av något slag, och verkade mer angelägen om brännbollsmatchen än vad de tjugotals barnen var.
Brännboll? Spelar man det fortfarande? Trots att det minst måste vara 30 år sedan jag själv gick i lågstadiet strömmade minnena tillbaka. 30 år. Deprimerande.
Trots den nedstämda tanken väcktes min uppmärksamhet och med händerna i fickorna kunde inte hindra mig från att le när flickan näst på tur i ledet skuttade fram mot racketarna och hennes blonda lockiga hår skuttade i takt med henne. Hon bar ett hårband som hindrade hennes perfekta lockar
från att hamna i ansiktet, och när hon väl kom fram till racketarna valde hon det största. Hon log
med hela ansiktet och utstrålade en självsäkerhet som bara barn kan göra när hon plockade upp
racket. Bedårande.
”Flytta er närmare allihopa, det finns chans till lyra!” skrek mannen återigen med hans hesa röst, och barnen gjorde lydigt som han sa.
Både min och flickans reaktion var omedelbara. Hennes alldeles nyss självklara hållning var som natt och dag. Med ett förvirrat ansiktsuttryck lät hon armarna hänga slappt längs sidorna medan
hennes ögon långsamt svepte över skaran med barn och hennes mungipor åkte ner mer och mer för
varje steg de tog, likaså mina egna.
Med ungefär tre meters mellanrum till godo stannade de till slut, och flickan med hårbandet var vid
det laget tom på självkänsla, det syntes. Med pannan i djupa veck kastade hon upp bollen med ena
handen och svingade racket med den andra, och det var ett tappert försök, men hennes darriga händer svek henne.
”Ja ja” sa mannen igen, som att det kunde han redan ha förutspått. ”Ta det platta racket Filippa!”
Den hesa manliga stämman väckte mig genast ur mina tankar. Min blick som tidigare hade fäst allt för mycket uppmärksamhet vid asfalten framför mig än vad den egentligen förtjänade försökte nu desperat hitta ägaren till rösten. Den tillhörde en lång flintskallig man med stubb på hakan, och hans pikétröja satt lite för tajt runt midjan. Han var uppenbarligen fritidsledare av något slag, och verkade mer angelägen om brännbollsmatchen än vad de tjugotals barnen var.
Brännboll? Spelar man det fortfarande? Trots att det minst måste vara 30 år sedan jag själv gick i lågstadiet strömmade minnena tillbaka. 30 år. Deprimerande.
Trots den nedstämda tanken väcktes min uppmärksamhet och med händerna i fickorna kunde inte hindra mig från att le när flickan näst på tur i ledet skuttade fram mot racketarna och hennes blonda lockiga hår skuttade i takt med henne. Hon bar ett hårband som hindrade hennes perfekta lockar
från att hamna i ansiktet, och när hon väl kom fram till racketarna valde hon det största. Hon log
med hela ansiktet och utstrålade en självsäkerhet som bara barn kan göra när hon plockade upp
racket. Bedårande.
”Flytta er närmare allihopa, det finns chans till lyra!” skrek mannen återigen med hans hesa röst, och barnen gjorde lydigt som han sa.
Både min och flickans reaktion var omedelbara. Hennes alldeles nyss självklara hållning var som natt och dag. Med ett förvirrat ansiktsuttryck lät hon armarna hänga slappt längs sidorna medan
hennes ögon långsamt svepte över skaran med barn och hennes mungipor åkte ner mer och mer för
varje steg de tog, likaså mina egna.
Med ungefär tre meters mellanrum till godo stannade de till slut, och flickan med hårbandet var vid
det laget tom på självkänsla, det syntes. Med pannan i djupa veck kastade hon upp bollen med ena
handen och svingade racket med den andra, och det var ett tappert försök, men hennes darriga händer svek henne.
”Ja ja” sa mannen igen, som att det kunde han redan ha förutspått. ”Ta det platta racket Filippa!”
Det gjorde hon. Denna gång träffade hon, men bollen flög lika flackt som en regnbåge, det vill säga
inte flackt alls, och fångades därför lätt av fritidsledaren som gav ut ett glatt tjut över att han fångat
bollen. Racket släpptes med ett dämpat duns i marken, och med nedsänkt huvud gick hon långsamt bort till första basen.
Nästa på tur var en pojke.
inte flackt alls, och fångades därför lätt av fritidsledaren som gav ut ett glatt tjut över att han fångat
bollen. Racket släpptes med ett dämpat duns i marken, och med nedsänkt huvud gick hon långsamt bort till första basen.
Nästa på tur var en pojke.
”Nu får vi nog backa!” skrek mannen med en gång. Barnen lydde lydigt.
Även pojken valde det största racket och även han missade första slaget. Och andra. Och tredje.
”Det går bättre nästa gång grabben!”
Trots att barnen inte har utvecklat några som helst muskler, eller något som skiljer dom åt väljer vi
att uppfostra dom olika – att uppfostra dom tvärtom. Tvärtom på grund av kön. Tvärtom vad samhället har kommit överens om och tvärtom vad barnen förtjänar.
Jag vände på klacken och gick bort från grusplanen, bedrövad.
Lovisa B
Även pojken valde det största racket och även han missade första slaget. Och andra. Och tredje.
”Det går bättre nästa gång grabben!”
Trots att barnen inte har utvecklat några som helst muskler, eller något som skiljer dom åt väljer vi
att uppfostra dom olika – att uppfostra dom tvärtom. Tvärtom på grund av kön. Tvärtom vad samhället har kommit överens om och tvärtom vad barnen förtjänar.
Jag vände på klacken och gick bort från grusplanen, bedrövad.
Lovisa B
Kommentarer
Skicka en kommentar