Tårar efter midnatt.

Någon gång strax efter midnatt hördes ett skrik. Erik flög upp ur sängen men Lucas låg kvar. Förstenad av skräck höll han andan. Erik slängde upp dörren och en iskall vindpust träffade Lucas över bröstet. Eriks svarta siluett rörde sig ryckigt, han spejade än hit än dit från dörröppningen.

”Det är ingen där”, sa han till slut. Lucas låg kvar. Tystnaden överröstade allt.

”Det är ingen där!” upprepade Erik och försvann ut. Lucas hörde hur Eriks nakna fötter landade i leran utanför deras stuga. Erik svor lågt innan alla ljud från honom försvann helt. Lucas låg kvar, hans hjärta bultade som att det försökte slå sig ut ur hans bröstkorg. Ännu ett skrik hördes och som av ett startskott flög Lucas upp ur sängen. Han smög fram till dörröppningen och kikade försiktigt ut. Lamporna i alla stugor var släckta och sjön låg lika svart som alltid om nätterna nedanför kullen. Kylan i luften andades honom i nacken. Ingenting rörde sig och allt var tyst. Spåren efter Erik försvann iväg i mörkret. Han hade sprungit iväg i bara kalsonger.

”Han kanske fryser ihjäl”, tänkte Lucas för sig själv. Det kunde inte vara mer än ett par plusgrader ute trotts att det var sommar. Den andra tanken han hade i bakhuvudet vågade han knappt tänka. Darrandes, av kylan eller av rädsla, smög Lucas iväg från dörröppningen och letade snabbt på de första kläderna han kunde hitta. Han klädde på sig och tog en extra t-shirt till Erik som han stoppade i jackfickan. Han smög ut ur stugan och stängde försiktigt dörren. Hans fot sjönk ner djupt i leran och han tänkte på hur det hade varit för Erik att springa barfota där. Han vågade inte tända ficklampan på mobilen och fick leta sig sakta fram för att hitta bra fotfäste där han gick. Trotts att han och Erik hade haft den stugan 4 år i rad hade han, till skillnad från Erik, inte lyckats lära sig hur man bäst gick genom leran för att inte sjunka så djupt. Med fötterna dränkta i lera smög han sig försiktigt ner för kullen. Månen gömde sig bakom molnen, men då och då tittade den fram och speglade sig försiktigt i vattnet nedanför. Det var inte förens han kommit halvvägs ner som han förstod vad Erik hade menat med ”Det är ingen där”.

Ljuset i stugan längst ner var släckt. Det lös alltid där, det hade det gjort i 4 år, för det var där vakten höll sig om nätterna. Det här året var en trevlig tjej vid namn Madelene vakt och Lucas insåg att det antagligen var hennes skrik han hade hört tidigare. Eftersom det var gräs han gick på nu kunde han inte se Eriks spår längre, men han trodde sig veta att han sprungit ner till Madelene. Lucas visste att han var tvungen att gå dit, men han vågade inte. Han kände att det var en väldigt dålig idé och han vågade inte tänka på varför. För en sekund tänkte han att han kanske borde knacka på dörren vid någon av stugorna, men om det han inte ville tänka på var sant skulle det nog inte vara särskilt bra att släpa med sig någon av lägerdeltagarna ner till stugan längst ner. Visserligen visste han att Lisa, som bodde i stugan han precis stannat vid, aldrig i livet skulle missa en ”chans” som denna, men ansvarskänslan han kände för barnen övervann rädslan över att behöva gå ensam.

Han stod stilla i några sekunder, hindrad av ett omöjligt val. Hur han än gjorde skulle det sluta dåligt. Han var tvungen att gå ner, men samtidigt kunde han inte. Han visste att det han fruktade var sant.

För två veckor sedan, dagen efter lägerstarten, hade det rapporterats att en mördare hade rymt från fängelset och befann sig i närheten av lägret.

”Ingenting kommer hända här”, hade Erik sagt till Lucas den kvällen, ”Vi är ändå rätt långt utanför stan, det är ju inte som att det är så lätt att ta sig hit.”

”Eller att ta sig här ifrån…” hade Lucas tänkt, men inte sagt.

Lucas hade aldrig varit modig, och när han styrde stegen ner mot stugan längst ner kände han sig mindre modig än han någonsin gjort. Hade någon hoppat fram bakom en husgavel hade han fått en hjärtattack och stendött direkt, trodde han. Med darrig hand öppnade han försiktigt den olåsta dörren som stod på glänt. Det var som att Lucas inte var sig själv. Han kunde inte röra sig, men hans kropp visste att detta var det enda rätta så på darriga ben tog han ett kliv in. Han förlikade sig med tanken på att han kanske skulle dö nu.

”Hallå?” viskade han och utan förvarning tog någon tag i hans arm. Han skrek och försökte vrida sig loss men greppet var stenhårt. Flera händer tog tag i honom och något drogs över hans huvud. Han såg inget när han blev bortförd och ingen av hans tillfångatagare sa något förens han blev satt på en stol någonstans. Han visste inte vart han var, men det hade inte gått tillräckligt lång tid för att ha hunnit komma bort ifrån lägerområdet. Han hörde viskningar och såg genom tyget för hans ögon att de var i ett upplyst rum, men han kunde inte orientera sig på något sätt.

”Vi har några frågor. Det är bäst du svarar ärligt annars skulle jag inte vilja vara dig. Förstått?” sade en arg röst högt. Lucas nickade och drog in ett skrovligt andetag.

”Känner du någon som heter Erik?” frågade rösten.

”Ja”, svarade Lucas tyst efter någon sekund.

”Prata högre. Känner du Erik?” sa rösten argt.

”JA”, svarade Lucas snabbt och tydligt.

”Hur känner du honom?”

”Det är min kille.”

”Din kille?” frågade rösten fundersamt. Lucas var inte säker på om det var meningen att han skulle svara eller inte så han nickade bara.

”Älskar du honom?”

”Ja.” Lucas snörvlade högt.

”Hur mycket?” frågade rösten, men Lucas var tyst i några sekunder för länge.

”HUR MYCKET?” skrek rösten.

”Mer än allt i världen!” skrek Lucas tillbaka.

”Om det här var din sista dag på jorden, vad skulle du säga till honom då?” frågade rösten i ett mildare tonläge.

”Att jag älskar honom”, svarade Lucas gråtandes, ”att han är mitt allt och att han är den enda jag vill ha. Jag vill spendera resten av mitt liv med honom och om det här var min sista dag finns det ingen tvekan om att det är han jag vill spendera den med.”

”Hmm”, svarade rösten fundersamt, ”jag antar att det duger.”

Ögonbindeln drogs av Lucas huvud och i någon sekund var allt suddigt. Sen förstod han ingenting. I taket hängde girlanger och ballonger. Matsalen var full av människor. Alla barnen och alla lägerledare var där. Framför honom stod Erik. Han hade tagit på sig kläder och det var den första tanken som dök upp i Lucas huvud. Den andra tanken var en undran om varför han grät.

”Du är den enda för mig också”, sa Erik. ”Du är den enda jag vill spendera mitt liv med. Nu och för alltid. För mig kommer du alltid vara den jag vill vakna upp tillsammans med, den jag vill gå och lägga mig tillsammans med och den jag vill leda det här lägret tillsammans med.” Han kollade sig runt och barnen runt omkring honom log och nickade förväntansfullt.

”Jag älskar dig, Lucas. Vill du gifta dig med mig?” Om en hjärtattack varit nära förut var det inget mot vad som var nära nu.

”Jag hatar dig, men ja, det vill jag. Ja, jag vill gifta mig med dig. JA”, svarade Lucas.



Hanna J