Den lilla stugan

Truppen var på patrull genom den östra delen av regionen. Det var skymning och hösten hade börjat smyga sig på de franska fälten ännu en gång. Endast männens fotsteg hördes där de gick i marschgång. Ingen sa någonting, ingen ville förstöra det lugn som fanns bland dem. När som helst kunde lugnet försvinna och övergå till den rädsla de alla hade känt.
Gruppen stannade och hukade sig snabbt ner i dungen. Befälhavaren gav anvisningar om att en enslig stuga stod 200 meter bort. Uppdraget var att undersöka stugan. Av de tolv unga soldaterna beordrades Edward och Franz att kontrollera att inga rymlingar hade sitt gömställe där.
Franz, som var äldst, gick först. Han blev rekryterad redan när kriget startade. Edward, som var tre år yngre, hade endast varit på fältet i några veckor. De båda bar varsitt gevär, redo att användas.
För Edward kändes vägen till stugan som en evighet. Han hade aldrig blivit tilldelad ett uppdrag som detta. Uppriktigt sagt hoppades han att stugan skulle vara så öde som den såg ut. Franz däremot gick med självsäkra steg och betraktade inövat omgivningen. Han var skeptisk till att befälhavaren hade tilldelat Edward uppdraget med honom. Utan att vara högfärdig tyckte Franz att han kunde ha inspekterat stugan själv.
Väl framme vid den nästan förfallna dörren stannade pojkarna. Att storma in var ingen bra idé. Istället menade Franz att de skulle gå in varsamt och vara på sin vakt. Rymlingar låg ibland i bakhåll. De steg in och träffades av en röklukt. I den lilla kaminen i vrån hade någon eller några nyligen tänt en brasa.

”Jag kontrollerar nedervåningen, gå upp och kolla vinden”, viskade Franz befallande.

Edward kände hur hans puls höjdes. Han hade aldrig känt sig så bedrövad, men vill inte att Franz skulle se hur pass rädd han faktiskt var. Han hoppades att det inte märktes hur mycket hans ben darrade när han gick upp för de rangliga trappstegen.

Ljuset från väggspringorna lyste upp det lilla skrymslet. Golvet var dammigt och endast en klädkammare stod längst inne i hörnet. Edward såg sig omkring. Det fanns ingen annanstans att gömma sig. Han närmade sig klädkammaren och gläntade på dess dörrar med sitt gevär. Först såg han bara en liten skepnad. Längst inne i kammaren satt en pojke med sina händer över munnen. Pojkens röda ögon stirrade vettskrämt och hans bröstkorg höjdes och sänktes i en väldig fart. Edward hade aldrig sett någon så rädd.

Plötsligt hördes Franz starka stämma. Ett skott hördes och en kropp föll till golvet. Det hördes ett gnyende från pojken och en tår föll från hans kind. Edward stängde klädkammaren snabbt och skyndade ner för trappen. Där såg han en lång mans livlösa kropp liggandes på det kalla golvet. Franz smålog och grejade med sitt gevär.

”Så går det om man gömmer sig. Hittade du något där uppe?”, sa han kaxigt till Edward.

Edward visste inte vad han skulle svara. Han kallsvettades och mådde illa.

”Varför sköt du honom?”, frågade han ynkligt. Franz höjden på ögonbrynen och pekade.
”Han är ju jude!”

Edward tittade på mannens ansikte och sedan på trappstegen upp till vinden.

”Hittade du något där uppe?”, frågade Franz ännu en gång. Edward skakade på huvudet.
”Bra, då går vi”.

Edward kunde inte föreställa sig pojkens ansiktsuttryck när han skulle få sin pappa liggandes död på golvet. Skulle han ha tagit slut på pojkens lidande eller skulle han vara glad att han lät honom leva? Var han en förrädare mot sitt land nu?

De stängde stugdörren bakom sig. Franz tände en cigarett och räckte tändaren till Edward.

”Jag röker inte”, sa Edward likgiltigt.
”Vet jag väl! Det är inte till dig idiot. Tänd eld på huset.”

Edward stirrade häpet på sin kompanjon. Han kan inte mena allvar.

”Den är ju ändå öde, eller hur Edward?”, fortsatte Franz spydigt.

Edward tog tändaren i sina händer, gick fram till stugan och bad till Gud att förlåta honom.

De två unga soldaterna såg hur den lilla lågan växte större. Franz drog fram en fickplunta från sin rock, drack en klunk innan han hällde resten av vätskan över lågan.

”Kom nu, dags att dra!”, sa Franz.

Edward betraktade stugan en sista gång innan han hängde efter sin kompanjon. Ljudet från den brinnande stugan förföljde dem vägen tillbaka till resten av truppen. Edward kunde inte få bort den obehagliga känslan i sin kropp. Det fanns inget han kunde göra nu. Det var för sent att ångra sig nu. Han kunde bara fortsätta framåt.



Matilda C

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen