Elles Idé

Jag är. Jag är, men inte som ni. Det sättet jag existerar är annorlunda än alla er. Jag är inget ni kan ta på eller se på. Ni kan inte köpa mig eller kasta bort mig. Men jag kan ändå ta över världen. Ni har sett många av mitt slag genom tiderna. För jag är en idé. Vi idéer förstörde världen när vi gav en viss man idén att starta ett världskrig och vi öppnade portarna till en ny värld när vi skapade idén att man kunde segla över haven istället får att gå runt dom. Vi finns i varje vrå i världen. Varje objekt runt dig finns tack vare en idé. Frågar du personen bredvid dig får du se att de har minst en av oss i sig. Grejen med oss är att vi inte kan förstöras. Hur mycket man än vill kan man inte bli av med en idé, du kan inte välja vad man ska göra med en idé. När en idé sitter i tankarna är den där för att stanna. Idéer är ett läkande virus. Det är världens farligaste virus, ett virus som inte har ett vaccin.

Så, precis som andra av mitt slag är jag en idé, fast i en persons hjärna utan ett botemedel. Min idé, alltså jag, har varit början till människans resor. Min idé har alltid funnits i människans utveckling, jag kan nästan säga att jag är anledningen till den. Ändå sen början har jag sett till så att människans slag går framåt. Jag är anledningen till att folk flyr från sina länder idag, jag är anledningen att Cristopher Columbus tog sin båt och seglade till en kontinent han inte hade en aning vart de låg. För jag är nämligen idéen ”om du reser ifrån vart du är just nu kommer livet bli bättre”. Jag är upptäckarnas och flyktingarnas idé. Genom tiderna har jag flyttat människor över kala tundror och sluttande berg, uttorkade öknar och ändlösa dalar, vardagslugna hav och skoningslösa stormar. Jag har gett många ett bättre liv, det är jag stolt över. Jag är stolt för år 1784 fick jag Connor att övertyga sin familj att fly från svälten i Irland och segla till friheten i USA. Det är tack vare mig som han och hans familj aldrig stannade utan fortsatte gå mot lyckan som de visste att de kunde hitta på en annan kontinent. Connor visste att livet skulle bli bättre på andra sidan havet, och med mig som hans sjukdom hittade han lyckan. Men ibland slår jag fel. För några månader sen fann jag mig i flicka som hette Chen. Hon var fabriksarbetare sen barnsben och längtade efter ett bättre liv. Hon blev lovad just detta av en smugglare från Europa, för ett litet pris såklart. Men när hon kom dit blev hon tvingad ut på gatan för att sälja sin kropp, och ett år senare slutade hennes liv driva in i framtiden. Detta händer ofta oss idéer. Vi smyger oss in i en person, utan att veta hur fel denna idé kommer slå. Som när idéen ”jag skulle kunna styra bättre än den nuvarande ledaren” ledde till att Marcus Brutus förrådde och mördade sin nära vän Julius Caesar.

Idag är jag i Karibien. Jag bosatte mig i Elle, en ung flicka som för två månader lämnade sitt kalla liv i Norge och tog färjan över Atlanten. Sedan jag kom in i hennes tankar genom en konversation med en vän har hon drömt om Haitis söta passionsfrukt eller Jamaicas salta stränder. Innan hon pratade med sin kompis flöt jag runt i vännens omotiverade tankar. Jag gav honom hopp, längtande, strävande men han kunde inte få sig att lämna sitt bekväma liv i Norge. Så att stanna där var hopplöst, så jag siktade på att byta värd. Och att göra så var elementärt.

”Du Elle, kommer du ihåg när vi pratade om att ta en semester till Karibien?”
”Aa vadårå?”
”Jo men såhär liksom, har tänk på de länge och jag tror jag ska flytta dit.”
”Flytta dit? Varför då?”
”Asså jag tror att mitt liv kommer kunna bli bättre där borta istället för här i det kalla Norge.”

Och precis sådär flög jag över från en omotiverad kille i en av Norges förorter till en tjej som hade viljan att ta färjan över atlanten helt ensam och sprida vidare mig till världens äventyrare.

Så nu är jag i Karibien, vi gjorde det som min förre värd inte kunde göra. Vi är framme, men jag kan inte lägga mig till to. och Att njuta av livet är svårt att göra som idé. Fast jag ligger här med Elle på en av Puerto Ricos oändliga sandvita stränder vill jag alltid utvecklas och spridas. Känslan av otillfredsställelse surrar alltid runt mig. Jag känner mig maktlös, som en hårtuss i en äventyrstornado. Men, ändå känner jag ett lugn. Liggandes under den azurblå himlens allvetande öga, absorberande av solgudens eviga strålar känner jag att livet som idé inte är så hemskt. Det är faktiskt ett underbart liv, ett sagolikt liv. Ett liv värt att leva. Jag har sett världens sju under, rest över världens berg, dansat på The Titanic, flugit till månen. Jag har hjälpt människor genom alla tider. Jag har sett till så att människan aldrig stannade kvar. Jag är anledningen till att människan genom alla tider har gått fram mot nya världar. Jag förtjänar Karibiens lugn. Och nu hoppas jag bara att Elle kan få ett bra nytt liv som äventyrare.

Livet här tar Elle en dag i taget. Hon plockar disk på en av Puerto Ricos marinor på dagen men varje natt flyger hon iväg från staden. Natten faller idag med, och hon hoppar på sin rostiga cykel från 1967 som hon köpte av stadens skrothandlare och cyklar iväg på de branta stengatorna. När husen tar slut följer hon gatlyktorna och cyklar längs med den fuktiga djungelskogen. Hon svävar upp för berget på sin nya cykel, som tidigare har varit en släktklenod, och känner att hennes historia kommer bli likaså, en släktanekdot. Äventyret fyller henne med nytt liv, blåser fart i en låga av glöd, en låga som lyser upp atlanten för alla kommande äventyrare. Hon fortsätter vidare upp för berget, snart är hon där hon har funnit sig varje natt. Nu är hon framme där bergsvägen fortsätter längs den ner för bergstoppen och ut till motorvägen, så hon svänger av in på en avskild stenväg och slukas snabbt upp av det oupplysta monstret som är djungeln.

Den här bortglömda vägen in i skogen är Elle nog den ända som vet existerar. Sakta smalnar vägen av och snart finns den knappt kvar. Elle hoppar av cykeln och lämnar den vid ett åldrat träd som vakar över den tills hon kommer tillbaka. Hon går vidare till fots och ser ljuset från marinan sakta lysa upp hennes väg. Hon hoppar över den sista stocken och nu, nu är hon framme. Hon står i en dunge, som för många år sen var ett tempel för den ursprungliga befolkningen. Där blickar hon ut över marinan och atlanten, ser de pyttesmå sista lokala restaurangerna stänga sina fönster och de sista vågorna lägga sig utmattade på stranden. Templet var nog stort och ståtligt en gång i tiden, men nu har det rasat ihop och stenblocken fungerar snarare som en bänk för Elle. På detta block har hon suttit varje natt och skrivit i sin läderbruna dagbok. I den skriver hon om dagen som har gått, låtar hon har hört, fiskar hon har fångat, människor hon har träffat. Hon skriver dikter och historier, vitsar och låtar, och känner hjärtat bulta av spänning. Tänk, hennes liv blev bra. Min idé lyckades. Hon ställer sig upp och viskar över atlanten till sin kompis i Norge.

”Tack för idéen”

Jonathan FD

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande