Fortsätt lite till

”Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå”

Det var orden som gick på repeat i hennes huvud medan hon torkade bort tårarna av frustration som enträget letade sig ur ögonvrån på henne och vidare ner för kinderna. Det här med skolan alltså. Det här med livet. Det kommer ta död på mig en dag, tänkte hon och skrattade lite tyst för sig själv åt ironin. Livet tar död på oss alla i slutändan. Men än vägrade hennes hjärta att sluta slå. Dunk-dunk-dunk. Det hade väl förstått vad livet handlade om. Att alltid fortsätta andas, alltid fortsätta kämpa, alltid fortsätta framåt. Alltid överleva. Kanske inte leva. Men aldrig dö. ”Fortsätt lite till”, som Håkan hade upprepat gång på gång den där ljumma sommarkvällen i Göteborg. Som för att försöka övertyga alla oss 70 144 vilsna själar i publiken om att aldrig ge upp. Men förmodligen lika mycket för att övertyga sig själv. Men hon klandrade honom inte. Hon försökte själv övertyga sig varje dag. Att stiga upp ur sängen, klä på sig, gå till skolan, le och vara trevlig. Att det kommer vara värt det i slutändan.

Hon rycktes brutalt ur sina tankar när hon hörde ytterdörren slå igen ute i hallen och hon tvingades med ens att minnas det hemska, det som hon ville glömma, inte ville tänka på. Hon suckade djupt och väntade in det hon visste skulle komma.

- Julia? Det är dags att åka.
Hennes mamma stack försiktigt in huvudet i rummet och såg på henne med ögon som försökte vara glada men som enbart utstrålade sorg och utmattning.
- Jag kommer, svarade Julia med en suck.

Det var med en klump i halsen hon steg in i det ljusa sjukhusrummet, precis som hon hade gjort så många gånger förut. Rummet med de benvita väggarna, de oblyga taklamporna och tavlorna som tappert kämpade mot den i övrigt dystra känslan som hotade att dränka en så fort man satte foten innanför dörren. Rummet, vars bekanta doft av handdesinfektion stack ovanligt mycket i näsan den här dagen. Rummet, där så många människor, omfamnade av nära och kära, eller ensamma, tagit sina sista andetag. En låg hostning hördes från det bortre hörnet av rummet, som delvis doldes bakom ett draperi. Där låg hon. Mormor. Mormor som alltid hade funnits där för att stötta. Mormor, som när Julia var liten alltid hade gjort sina besök till dagens höjdpunkt med sina kolakarameller med guldiga omslagspapper som hon alltid fiskade upp ur fickorna efter att med sitt hemlighetsfulla leende iakttagit de förstulna, nyfikna blickarna från sina barnbarn. Mamma som med sin hökblick allting såg och som med ett illa dolt leende hötte med pekfingret och varnade, ”inte före maten nu barn!”.

Nu låg hon där i den lilla sjukhussängen, lika tunn och blek som lakanen som täckte hennes åldrade hud. Så olik den mormor som fiskat upp de där karamellerna ur fickan. Det leende som dök upp i mormors rynkiga ansikte när hon såg sin dotter och dotterdotter stå vid sängkanten vittnade dock om motsatsen. Samma hemlighetsfulla leende som alltid, tänkte Julia och kramade tårögd mormors kalla händer med sina, som för att försöka återge den värme och det liv som en gång funnits i dem.
- Älskade barn, viskade mormor och såg på henne och mamma med sina varma, men nu sorgsna, bruna ögon.
Julia hade vetat innan att det här kunde vara sista gången de såg mormor, men det var först nu när hon stod där och såg in i hennes ögon som hon insåg det på riktigt. Aldrig förut hade hon varit så nära döden som nu. Aldrig förut hade hon riktigt behövt tänka på det, och nu kändes det som det svåraste någonsin. Vad säger man till någon som snart inte finns längre? Som man kanske aldrig får chansen att säga någonting till igen? Hon iakttog mamma när hon gick fram till det lilla bordet bredvid sängen med den lilla blå vasen och bytte ut de gamla vissna blommorna mot nya, livfulla, färgglada. Penséer. Mormors favoriter.

Kanske var det inte alls svårt. Kanske finns det ingen rätt mening att yttra till någon som ligger på sin dödsbädd. Kanske är det så enkelt som…
- Jag älskar dig, mormor.
Plötsligt var det som att något hände. Mormors trötta ögon började stråla och energin i rummet kändes med ens inte lika hemsk som förut. Kanske var de tre orden det enda en människa behövde höra när slutet var nära. Att få höra att man är älskad, att man betyder något för någon och att man har lämnat något slags avtryck i världen.
- Jag älskar dig också, lillstumpan, svarade mormor och kramade Julias hand hårt med sin.
- Glöm aldrig det. Du får aldrig ge upp, Julia. Fortsätt alltid kämpa. Fortsätt lite till, hur svårt det än är. För allt det bästa har inte hänt än, vet du, avslutade mormor. Julia kramade snabbt om henne och lämnade rummet, för att ge mamma utrymme men också för att hon inte ville visa hur rörd hon faktiskt blev av de orden.

Det var nästan som att mormor hade hört hennes tankar från tidigare den dagen. Som att hon visste hur hon ibland inte ville fortsätta, knappt orkade längre. Det skulle komma att vara de orden hon tänkte på när de två dagar senare fick samtalet, på begravningen två månader senare och för all framtid. För livet fortsatte att vara svårt. Många dagar var en kamp, men hur svårt det än blev gav hon aldrig upp. Hon kämpade, fortsatte alltid lite till. För hon trodde på mormor, och Håkan, nu. Allt det bästa har inte hänt än.


Emilia J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen