Framåt

”Jag spottar på folk, ser ned på dem, trampar på alla deras små värderingar och jag kan ta steget att skada dem så länge det betyder att jag kommer framåt. Livet är för kort för att hjälpa och låta andra människor komma före dig. Du måste komma först och du måste röra dig framåt.” Psykologen satt chockad på sin stol och skrev ner Jans ord. Jan låg i en soffa och studerade psykologens ansikte. Hon hade svart uppsatt hår, blåa ögon som tittade upp och ner på pappret, hennes smala läppar grimaserades ogillande av det hon läste. ”Ångrar du dig?” frågade hon. Jans skratt fick henne att rycka till. ”Varför skulle jag?” pressade Jan fram genom skratten.

Jan såg underhållande på medan hon försökte samla sig för att inte slå till honom eller förlora den kontrollen som hon hade invaggat sig ha. ”Du dödade två personer Jan.” fick hon fram mellan sammanbitna läppar.

”Just det.” Jan låtsades som om han kom på det nu. Men egentligen så hade han tänkt på hur enkelt det hade varit. Jan lutade sig bakåt och började tänka tillbaka. Jan hade nyss börjat jobbat på en bank. Han vart snabbt känd som en skicklig förhandlare som alltid fick fram sin vilja och lurade på folk olika erbjudanden.

Efter sju år så hade han jobbat sig upp till ekonomisk rådgivare till chefen över deras bank. Chefens knähund kallade de honom, men vart var de? De var kvar i kassorna medan Jan satt i ett kontor och för all del så slickade han chefens röv men han rörde sig framåt i alla fall. En dag så hade chefen kallat in honom. Kunde det här vara det han väntat på?

Jan kunde knappt dölja sin lycka när han öppnade dörren, dörren som var prydd med en skinande skylt där det stod Jan Bergman.

Han skulle sitta där inne snart. Han skulle då ha nått sitt mål men han skulle släppa banken till nya höjder. Han skulle skapa ett imperium och han skulle lyckas. Jan vred om handtaget och det som mötte honom fick allting att stå stilla. Chefen satt bakom sitt skrivbord och framför henne satt en man, med brunt bakåtslickat hår och en dyr kostym. Jan samlade sig, det kanske var den nya ekonomiska rådgivaren. Ja så måste det vara, de måste ju ersätta honom.

”Jan! Slå dig ner.” Chefens rynkiga ansikte sken med ett leende.

Jan gjorde som han blev tillsagd. Mannen bredvid honom log mot honom med livliga blåa ögon och räckte fram en stor hand. ”Karl Johansson.” presenterade han sig med en basröst.

”J-Jan Bergman.” fick Jan fram från chocken. Det här var inte hans ersättare, nej det var chefens. ”Han kom hit från Elite bank.” smålog chefen. ”Han kan hjälpa oss att ta över marknaden.”

Hennes ansikte sjönk sedan ner till djupa veck och fortsatte med en trött röst. ”Tyvärr så kommer jag dock inte kunna vara med, jag är ju för gammal.”

KLART DU ÄR! DU SKULLE LÅTA MIG TA ÖVER! HAN FÖRTJÄNAR INTE DET HÄR! Skrek Jan inombords. Men han fick fram ett svagt och snett leende. ”Du kommer vara saknad på slagfältet. Min vän.” de sista orden lämnade en besk eftersmak i Jans mun. ”Tack Jan. Jag vill att du ska visa exakt lika mycket hjälpsamhet till Karl här.” ”Oroa dig inte. Jag ska hjälpa honom.” svarade Jan.

”Vi kan väl gå ut och äta och lära känna varandra?” föreslog Karl. ”Jag vill att vi också ska ha en bra relation. Precis som ni har.” ”Vad sägs om nu på lunchen?” svarade Jan. Han hade en plan nu. En plan så han kunde röra sig framåt. Senare på dagen så hade Jan smugit ut och kommit tillbaka till kontoret med ett paket i sin rockficka. Jan smög in och la sin rock på stolen som stod bredvid sitt dörren till sitt kontor. I nästa stund så dunkade det till på dörren, Karl hade kommit till hans kontor. Jan öppnade dörren och tittade upp på Karl. Jan såg på sin klocka den visade 20:30. ”Jag vet ett bra indiskt ställe.” log Karl. ”Jag tror du kommer gilla det.” Jan nickade, tog sin rock och tillsammans gick de ut i höstluften. Löven hade börjat byta färger och falla, de la sig som färgglada dekorationer längs vägen. Det hade varit vackert för de mesta, men inte för Jan. Han såg bara sitt mål och sin väg dit. De gick längs parken och sedan gick de in i ett litet kvarter. Det var så gott som folktomt, de enda som var där var dem. Utmärkt log Jan. ”Du vet Jan, jag kan förstå att du kan känna dig lurad efter allt arbete du har lagt ner. Jag skulle inte skylla på dig om du inte vill arbeta med mig. Men jag skulle uppskatta om du inte skjuter mig med pistolen du har i din rockficka.”

Jan frös till. Hur kunde han veta att Jan hade det i sin ficka?

”Din chef sa väl att jag hade jobbat på Elite bank? Det här är inte första gången någon har försökt döda mig.”

Karl vände sig om. ”Jobba med mig Jan, inte som en underarbetade utan som en partner. Vi kan tillsammans ta över världen.” Karl sträckte fram sin hand.

”Jag jobbar hellre ensam” svarade Jan samtidigt som han ryckte upp pistolen ur sin ficka och avfyrade ett skott som borrade sig in i Karls bröst. Med ett stön så föll Karl ihop på marken. Jan stoppade snabbt tillbaka pistolen och tittade runt sig. Jan böjde sig ner och började släppa Karl längs gatan. Hur kunde han vara så tung? Till sist så lyckades Jan kasta in Karls i en buske. ”En nere och en till kvar.” log Jan och rättade till sin rock. Sedan så vände han sig om och gick med lugna steg hem till sig. Dagen efter så var Jan tillbaka på kontoret iklädd i en svart kostym med en svart skjorta och en röd slips. Som chef måste man ju klä sig ordentligt. Pistolen låg och tryckte vid hans bröst. Han öppnade kontoret till förrädaren. Förrädaren satt där bakom sitt skrivbord och skrev på papper. Hon lyfte sina trötta ögon och de fylldes av lättnad, Jan förstod då att nyheterna om Karls död hade blivit offentlig. Förrädaren ställde sig upp och ställde sig framför skrivbordet och sträckte fram sina armar. ”Jan det är så-” började förrädaren men Jans knytnäve hindrade henne från att fortsätta.

Förrädaren sjönk ihop med sina händer över sin mun, genom hennes fingrar så trängde blodet fram. Hon tittade chockat på sin hand och Jan såg då sitt mästerverk, han hade lyckads slå bort fem tänder och slagit några lösa då de var sneda. Hon försökte skrika men Jan riktade en spark mot hennes huvud så den dunkande in i skrivbordet och lämnade en blodfläck. ”Varför valde du inte mig?” väste Jan.

Förrädaren tittade med frågande ögon på honom. ”Jag har spenderat flera jävla år som din betjänt för att bli din ersättare. Och det ska jag bli. Även om jag måste göra det med mer våld.” Det sista förrädaren hörde var de orden och en smäll. Hon låg med ansiktet neråt och blodet rann ut ur ett hål från hennes huvud. Jan gick runt skrivbordet och la upp sina ben på skrivbordet. Han var framme, han hade äntligen fått det han förtjänade. Två polismän gick in till psykologen och grep tag i Jan och drog upp honom ur soffan. De gick sedan till cellen. Jan log hela tiden dit. Han hade nått sitt mål och när han kom ut så skulle han göra det igen. Han skulle spotta på folk, skada dem och döda dem. Allt för att röra sig framåt.

Simon G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande