Framåt
Fotografiet har gulnat och ligger med vikta kanter på det bruna hallbordet. Jag tar försiktigt upp fotot med mitt högra pekfinger och tumme, för det närmare mitt ansikte och granskar motivet. Motivet är jag, den 17-åriga versionen av mig själv och den spretiga texten under fotot berättar att året var 1988 när det togs. Jag tittar på mig själv och kisar, det är en lång tid sedan jag senast såg fotot. 17-åriga jag stirrar med sina stora bruna ögon tillbaka på den 45-åriga versionen av henne själv. 45 år. När började tiden springa iväg så snabbt att jag inte hann ifatt? 28 år har gått sedan fotot togs och jag tänker på hur livet har ändrats, att nästintill ingenting är som det var då. Jag blundar i ett par sekunder och tittar sedan återigen på fotot och jag kan inte låta bli att föra mig tillbaka i tiden 28 år bakåt. På bilden sitter jag på min säng i mitt tonårsrum. Tapeterna är småblommiga och man skymtar en affisch på George Michael och Madonna i bakgrunden. Den ljusblåa jeansjackan hänger över min böjda överkropp och luggen är högt upp i skyarna och full av hårspray från Jane Hellen. Ögonfransarna är tunga av mascara och om man tittar noga ser man en skymt av blå ögonskugga noga placerat på ögonlocken. Jag kan nästan känna molnet av parfym som förmodligen fanns omkring mig sticka i näsan. Min blick är tom men mina läppar har format ett leende.
Min pappa, min älskade pappa, var under hela min uppväxt intresserad av foto och jag undrar ibland om det finns ett enda ögonblick under min uppväxt som inte är dokumenterat av honom. Dagen fotot togs hade jag spenderat hela kvällen på min säng, ledsen på grund av att Patrick Swayze aldrig skulle placera sina stora händer på mina höfter och kalla mig för Baby. Eller rättare sagt, för att ingen någonsin ville närma sig mig. Varken på grund av attraktion eller för att jag verkade vara en potentiell vän. Jag hade haft en vän sedan lågstadiet, Susanne, men hon var av den populära typen så ibland fanns det inte tid för mig. Men den här kvällen hade Susanne ringt mig vid lunchtid och frågat om jag ville följa med på en fest samma kväll utanför stan. Med en viss osäkerhet i rösten hade jag tackat ja samtidigt som jag hade känt hur svetten började bildas i mina handflator. Susanne hade försökt få med mig på fester innan men då hade jag tackat nej på grund av rädslan att bli uttittad.
Men något den här gången hade sagt åt mig att tacka ja, kanske var det för att Susanne lät så bedjande eller för att jag hade hört mamma och pappa diskutera kvällen innan att jag spenderade alldeles för mycket tid för mig själv. Pappa var, som alltid, på min sida och tyckte att de skulle vara tacksamma över min vilja till att spendera mina lördagskvällar framför en bok om kemi istället för att sitta under en bro och experimentera med droger. Mamma hade instämt men påpekat att det inte var nyttigt för en sådan ung själ att endast sitta hemma. ”Hon måste ut! Se världen!” minns jag att hon hade sagt. Kanske var det den meningen som puttade ut mig mot stupet, stupet där jag skulle landa på fest utanför stan om jag hoppade. Jag hade genast börjat rota i min garderob när telefonsamtalet hade avslutats. Klädesplaggen flög likt mina tankar runt i rummet medan ”Sweet Child O´ Mine” spelades i bakgrunden. I min nervositet växte dock en förväntan fram; ”kommer jag bli kysst?”, ”är det här min biljett till popularitet?”. Jag visste inte då att alla mina förväntningar som samlats i takt med att Axl Rose sjöng skulle krossas likt en spegels möte med en golvyta.
Telefonen hade ringt ett par timmar senare och Susanne hade funnits på andra sidan luren. Hon var alltid uppriktig mot mig, vilket jag i vanliga fall uppskattade, men den här gången hade hon gärna fått dragit en vit lögn. De ville inte ha med mig på festen. Så var det med det. Jag var konstig, tydligen. Det var så de sa. Susanne hade försökt pigga upp mig med några ord
om att festen ändå säkert skulle bli tråkig, men detta hade bara provocerat mig. Om jag hade varit i Susannes sits hade jag minsann åkt hem till min vän istället och köpt med en godispåse på vägen som tröst. Inte hade jag åkt till festen min vän var utestängd från och spanat på Björn i tredje ring. Aldrig. Irritationen över Susannes beteende hade övergått till tårar som började välla upp från mina ögon. Det var då jag hade mumlat ett ”hejdå”, lagt på och sedan gråtit till Dirty Dancing resten av kvällen.
När jag tänker tillbaka på den här kvällen kan jag tänka mig att det inte låter något vidare häpnadsväckande. Möjligtvis som om jag var en väldigt emotionell tonåring med fokus på fel sak; att bli populär. Skillnaden med mig var att jag hade inga vänner att ringa samma kväll för att söka tröst hos, jag hade ju Susanne men knappt det. Jag hade ingen mamma som ville kura ihop sig under en filt med mig i min säng, en som ville stryka mig över håret och påminna mig om att det kommer bli bättre. Hon strök hellre på sin flaska med vin om helgerna, skrattandes till en serie. Pappa var snäll, men för snäll för både hans och mitt eget bästa. Han ville inte se mitt utanförskap och vek undan blicken från allt som inte innefattade glädje.
Jag tar nu ned fotot igen och placerar det återigen på det bruna hallbordet. Min blick kollar upp mot spegeln och jag möts ännu en gång av samma stora bruna ögon, men den här gången är ögonen jag ser inte av det tomma slaget. Jag ler mot mig själv och tänker ännu en gång på hur livet har förändrats, men nu med en optimistisk klang. Jag tänker på hur allt jag oroade mig för faktiskt, trots allt, ordnade sig. Jag har ett jobb, en bostad och en familj som älskar mig. Jag dröjer kvar blicken på min spegelbild för en sekund och lämnar sedan hallen för att gå ut på den blomsterfyllda balkongen. Morgonsolen ligger på som ett varmt täcke över de mörkgröna lägenheterna och jag kollar upp mot himlen med slutna ögon. Mitt ansikte omfamnas av strålarna och jag känner hur hela min kropp suger åt sig av all värme den kan komma över. Jag känner mig levande. Jag känner mig fri. Jag känner att min oro är över, egentligen, obetydliga problem på jobbet försvinner med den lätta brisen. Det finns inget berg jag inte kan bestiga och det enda jag kan göra nu är att se framåt. Framåt. Framåt. Framåt.
Rebecka LH
Min pappa, min älskade pappa, var under hela min uppväxt intresserad av foto och jag undrar ibland om det finns ett enda ögonblick under min uppväxt som inte är dokumenterat av honom. Dagen fotot togs hade jag spenderat hela kvällen på min säng, ledsen på grund av att Patrick Swayze aldrig skulle placera sina stora händer på mina höfter och kalla mig för Baby. Eller rättare sagt, för att ingen någonsin ville närma sig mig. Varken på grund av attraktion eller för att jag verkade vara en potentiell vän. Jag hade haft en vän sedan lågstadiet, Susanne, men hon var av den populära typen så ibland fanns det inte tid för mig. Men den här kvällen hade Susanne ringt mig vid lunchtid och frågat om jag ville följa med på en fest samma kväll utanför stan. Med en viss osäkerhet i rösten hade jag tackat ja samtidigt som jag hade känt hur svetten började bildas i mina handflator. Susanne hade försökt få med mig på fester innan men då hade jag tackat nej på grund av rädslan att bli uttittad.
Men något den här gången hade sagt åt mig att tacka ja, kanske var det för att Susanne lät så bedjande eller för att jag hade hört mamma och pappa diskutera kvällen innan att jag spenderade alldeles för mycket tid för mig själv. Pappa var, som alltid, på min sida och tyckte att de skulle vara tacksamma över min vilja till att spendera mina lördagskvällar framför en bok om kemi istället för att sitta under en bro och experimentera med droger. Mamma hade instämt men påpekat att det inte var nyttigt för en sådan ung själ att endast sitta hemma. ”Hon måste ut! Se världen!” minns jag att hon hade sagt. Kanske var det den meningen som puttade ut mig mot stupet, stupet där jag skulle landa på fest utanför stan om jag hoppade. Jag hade genast börjat rota i min garderob när telefonsamtalet hade avslutats. Klädesplaggen flög likt mina tankar runt i rummet medan ”Sweet Child O´ Mine” spelades i bakgrunden. I min nervositet växte dock en förväntan fram; ”kommer jag bli kysst?”, ”är det här min biljett till popularitet?”. Jag visste inte då att alla mina förväntningar som samlats i takt med att Axl Rose sjöng skulle krossas likt en spegels möte med en golvyta.
Telefonen hade ringt ett par timmar senare och Susanne hade funnits på andra sidan luren. Hon var alltid uppriktig mot mig, vilket jag i vanliga fall uppskattade, men den här gången hade hon gärna fått dragit en vit lögn. De ville inte ha med mig på festen. Så var det med det. Jag var konstig, tydligen. Det var så de sa. Susanne hade försökt pigga upp mig med några ord
om att festen ändå säkert skulle bli tråkig, men detta hade bara provocerat mig. Om jag hade varit i Susannes sits hade jag minsann åkt hem till min vän istället och köpt med en godispåse på vägen som tröst. Inte hade jag åkt till festen min vän var utestängd från och spanat på Björn i tredje ring. Aldrig. Irritationen över Susannes beteende hade övergått till tårar som började välla upp från mina ögon. Det var då jag hade mumlat ett ”hejdå”, lagt på och sedan gråtit till Dirty Dancing resten av kvällen.
När jag tänker tillbaka på den här kvällen kan jag tänka mig att det inte låter något vidare häpnadsväckande. Möjligtvis som om jag var en väldigt emotionell tonåring med fokus på fel sak; att bli populär. Skillnaden med mig var att jag hade inga vänner att ringa samma kväll för att söka tröst hos, jag hade ju Susanne men knappt det. Jag hade ingen mamma som ville kura ihop sig under en filt med mig i min säng, en som ville stryka mig över håret och påminna mig om att det kommer bli bättre. Hon strök hellre på sin flaska med vin om helgerna, skrattandes till en serie. Pappa var snäll, men för snäll för både hans och mitt eget bästa. Han ville inte se mitt utanförskap och vek undan blicken från allt som inte innefattade glädje.
Jag tar nu ned fotot igen och placerar det återigen på det bruna hallbordet. Min blick kollar upp mot spegeln och jag möts ännu en gång av samma stora bruna ögon, men den här gången är ögonen jag ser inte av det tomma slaget. Jag ler mot mig själv och tänker ännu en gång på hur livet har förändrats, men nu med en optimistisk klang. Jag tänker på hur allt jag oroade mig för faktiskt, trots allt, ordnade sig. Jag har ett jobb, en bostad och en familj som älskar mig. Jag dröjer kvar blicken på min spegelbild för en sekund och lämnar sedan hallen för att gå ut på den blomsterfyllda balkongen. Morgonsolen ligger på som ett varmt täcke över de mörkgröna lägenheterna och jag kollar upp mot himlen med slutna ögon. Mitt ansikte omfamnas av strålarna och jag känner hur hela min kropp suger åt sig av all värme den kan komma över. Jag känner mig levande. Jag känner mig fri. Jag känner att min oro är över, egentligen, obetydliga problem på jobbet försvinner med den lätta brisen. Det finns inget berg jag inte kan bestiga och det enda jag kan göra nu är att se framåt. Framåt. Framåt. Framåt.
Rebecka LH
Kommentarer
Skicka en kommentar