FRAMÅT

”Var snäll och ta en nummerlapp och vänta på er tur” sade kvinnan bakom disken vänligt. Jag gjorde lydigt som hon sade och satte mig sedan på en ranglig stol i hörnet av väntrummet. Stolen vek sig under min tyngd och protesterade till en början men var ändå fast besluten att uträtta sitt uppdrag. Ur den aspekten hade jag och denna stol mycket gemensamt. Båda var slitna och ingen av oss var i sin situation komfortabel. Samtidigt visste vi båda vad som måste göras.
”Nummer trettiotvå?” frågade kvinnan i mikrofonen en stund senare. Stolen suckade av lättnad när jag ställde mig upp. Jag gick så obesvärat jag kunde fram till disken och lade med en lätt darrande hand fram lappen med trettiotvåan vänd uppåt.
”Personnummer?” Jag angav personnumret och kvinnan återgick snabbt till klickandet på tangentbordet med rutinerade fingrar.
”Just det ja... Elsa Lind, angående aborten?” Jag nickade stumt. Medan kvinnan ännu en gång fäste sin uppmärksamhet vid tangenterna lät jag diskret blicken först speja åt ena sidan, sedan åt det andra. Trots att väntrummet var så gott som tomt var jag ändå orolig över att någon kan ha hört vår konversation. Adam får inte veta någonting om detta. Jag rättade mig själv. Ingen får veta någonting om detta för då finns också risken att sanningen sprids till Adam.
”En läkare kommer att ta emot er snart, tills dess är ni välkommen att slå er ner i väntrummet igen” sade receptionisten, nästan överdrivet trevligt precis som om hon visste hur min och Adams speciella relation såg ut. Jag återförenades med min stol och lade ansiktet i handflatorna. Hur kunde allting bli så fel?

Det var en lördagskväll första gången jag träffade Adam, det minns jag. Ryktet sa att det var en hemmafest på söder och jag och mina vänner drog dit. Precis som jag själv var han varken försynt av sig eller den som ställde sig i rampljuset, och därför fångade han genast mitt intresse. Någon från mitt sällskap kände en av hans vänner och så småningom började vi prata. Han sa att han tyckte om min jacka som jag kort efteråt tog av mig på grund av den tryckande hettan från dansgolvet. Mitt utsläppta hår klibbade i nacken och vi kom överens om att följas åt till en efterfest för att fly värmen. Redan innan nattens slut var jag lika betagen av hans personlighet som av hans utseende. Inte lång tid passerade innan Adam och jag blev pojkvän och flickvän, och det var inte förrän då han förändrades. Hans tidigare ömma beröring blev hårdhänt, hans smittsamma flin blev ett elakt grin och hans överbeskyddande drag som en gång i tiden fått mig att känna trygghet hade gått överstyr. Till och med så långt att det numera var förbjudet att honom ovetandes lämna lägenheten vi delade. Om han visste att jag var här... Jag rös vid tanken.

Väntrummet var tomt nu, bortsett från receptionisten och hennes regelbundna klickande. Hennes fingrar dansade över tangenterna i en melodi likt en vaggvisa och lågtrycket som hängde i luften gjorde det svårt att hålla ögonen öppna. Trots detta fångades min uppmärksamhet av nyhetsrapporteringen som sändes på den ensamma TV-apparaten tvärs över rummet. Den demonstrerade angeläget tiotusentals kvinnor som täckte Warszawas gator med sin närvaro i protest mot förslaget för ett totalt abortförbud.
”Elsa Lind?” frågade en långväxt kvinna som jag antog var läkaren, medan hon ställde sig så att hon blockerade vyn mellan mig och de tusentals kvinnorna på andra sidan skärmen. Hjärtat hoppade över ett hjärtslag, men med något självsäkrare steg följde jag efter henne in på läkarmottagningen.



Lovisa B

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag