Framåt

"Gustaf, om du inte kommer ut från toan inom 30 sek svär jag att jag bryter upp låset!"
Han suckade, la ifrån sig Cafémysteriet och reste sig för att spola.
"Åh, vad bra där är du ju". Monica sneglade över axeln på sin systerson. Pojken skulle egentligen
inte bo hos henne men när Monicas syster gick bort var alternativet fosterfamilj eller hans moster.
"Har du med allt nu? Ryggsäck?"
Gustaf nickade smått medan Monica stängde sin leopardmönstrade pälskappa.
"Då går vi" sa hon och tog handväskan i ena handen och Gustaf i andra.

                                                                              *

Det var en halvtimme tills tåget skulle gå men Sabina insåg att det var något för länge. Inom loppet
av 5 minuter hade Max vält ner en trave pappmuggar och Evelina kom med något misstänkt likt
choklad runt munnen. Det här var dock ingenting mot hur det hade varit att åka själv med 4 barn på
Gröna Lund förra året.
När lunchen var betald hade barnen snart ketchup överallt och Sabina fick gå tillbaka efter servetter.
Hon kände en blick in nacken. Hur svårt kan det vara att hålla koll på sina ungar? En medelålders
dam i leopardpälskappa tittade äcklat på när servetterna gnoddes på barnens kläder. Sabina kände
hur hennes kinder blossade upp. Jävla kärring. Hon har inte en aning om hur det är. Strax efter att
hon var klar kom Rickard.
"Hej, älskling. Har det gått bra?"
Rickard slog sig ner brevid henne och utan att riktigt vänta på svar började han prata om hur mycket
han hade att göra på jobbet nu. Sabina stängde av öronen och studerade en reklamskylt för att slippa
lyssna på börsanalyser om hur många procent som Indiens ekonomi stigit med från igår.

                                                                              *

"Tåg 6783 mot Stockholm C, med avgångstid 12.46 inkommer strax till spår 4" ekade en
automatiserad kvinnoröst över centralen.
Lea blickade ut över människorna på perrongen. Där fanns ett par barnfamiljer. Snett till vänster
stod en ung kvinna och en man med fyra små barn. Lea tänkte på den dag hon och sin pojkvän
skulle få ett barn, den kändes ganska avlägsen ju längre hon tittade.
Efter ett par minuter smög sig tåget igång och åkte med accelererande hastighet ut från Örebro
Central.
"Nu är vi på väg" sa Lea och tittade upp på sin pojkvän.
De skulle ut på sin första resa som ett förlovat par. Båda två var spontana och hade inget över för
planering så det enda de visste i nuläget var att de skulle ta tåget till Stockholm för att sen flyga till
Prag.
"Nu är vi på väg" konstaterade han tillbaka.
Han tittade ut genom fönstret och såg droppar av regn söka sig ner för glasrutan och lägga sig som
en rännil vid kanten.
"Jag hämtar kaffe"
Serveringen var ett par vagnar bort.
"Två latte, tack"
Killen drog en ljudlös suck och vände sig om till bryggaren. Lea blickade ut över vagnen och såg
den barnfamilj som stått utanför tidigare. Hon såg kvinnan stirra på hennes vänsterhand, närmare
bestämt på ringfingret där hennes förlovningsring satt. Lea stirrade tillbaka tills kvinnan såg att hon
var påkommen och tittade bort. Hennes höjda ögonbryn sa allt om vad hon tänkte och den
reaktionen hade blivit så vanlig att Nathalie knappt brydde sig längre. Jag är 18 år och förlovad, det
är klart att folk undrar.
"Här är ditt kaffe" sa killen och ställde fram två pappmuggar på disken.
Hon skulle precis ta fram pengar när tåget tvärstannade med följden av en hög KRASCH. Hon
liksom alla andra människor i vagnen kastades framåt och hon landade med en kraftig duns flera
meter längre bort. Det sista Lea såg var kaffet som var utslaget och droppade nerför disken. Sen
blev allt svart.
                                                                              *

Monica satt blickstilla och betraktade scenen framför henne. Det var knäpptyst i några sekunder
innan folk började röra på sig och diskutera vad som hade hänt. Gustaf ryckte i hennes kappa och
pekade. På golvet låg en tjej i 20-årsåldern till synes medvetslös. Monica tittade runt i vagnen.
Ingen verkar tänka hjälpa henne men hon antog att sjukvårdarna var på väg.
"Någon kommer nog snart"
Gustaf skakade bekymrat på huvudet och tittade på tjejen. Just då kom en kille som såg ut att
komma från Afghanistan med mörkt lockigt hår och fick förskräckt syn på henne.
"Lea!" Han ruskade om henne tills hon vaknade.
"Usch vad du skräms!" sa killen och tog upp henne i famnen. Hon blödde kraftigt från hakan och
blodet hade redan bildat en pöl på golvet. Gustaf lämnade sätet och gick fram till paret. Han tittade
menade på dem tills de fångade hans blick.
"Ursäkta, vill du nåt?"
Gustaf höll fram ett blått plåster med ankor på och pekade på flickan. Hon vände sig om.
"Åh, tack vad snällt!"
Gustaf kunde se förvåningen i deras ansikten. Det hände nog inte så ofta att småpojkar tog initiativ
för att hjälpa främlingar.
"Vad heter du?"
Gustaf tittade på henne tills han hörde en välbekant röst.
"Han pratar inte" sa Monica. Hon kom gående mot Gustaf för att ta med honom tillbaka.
"Och jag ber om ursäkt för att han störde. Kom nu Gustaf".
"Nej, men det är ingen fara! Han gav mig det här" sa tjejen och pekade på plåstret som nu satt på
hakan och såg riktigt malplacerat ut.
"Jag heter Lea och det här är min fästman". Monica hajade till när hon sa "fästman" och analyserade
paret där de stod men nickade och presenterade både henne själv och sin systerson. Tåget stod
fortfarande stilla och inga tecken tydde på att det tänkte röra på sig. Utan att nån visste vad de skulle
göra började de två sällskapen prata. Vid en tillfällig frånvaro av Gustaf när Monica sa varför han
var stum, att hans mamma Vendela gick bort i lymfkörtelcancer i september förra året, hände något
oväntat.
"Förlåt jag råkade höra ert samtal. Det är inte Vendela Björck ni pratar om?"
Monica stirrade på henne med stora ögon.
"Jo, så hette hon"
"Jag heter Sabina Abrahamsson och Vendela var min bästa vän".
"Vänta, va?!" Monica var bortom förvåning.
"Vi träffades på konsthögskolan när vi pluggade"
Gustaf kom tillbaka från toan och återgick till konversationen. Det tog en stund innan han fattade att
en person hade tillkommit. Ytterligare en stund innan han såg vem det var. Hans ögon lyste upp vid
åsynen av hans mammas väninna, en av de få personer som faktiskt varit snälla och förstått honom.
"Sabina" mumlade han knappt hörbart. Monica backade flera steg när hon hörde Gustaf yttra sig.
Det här är ju sjukt.
"Hej Gustaf" sa Sabina och kramade honom.
De hade inte träffats sen Vendelas bortgång men när Monica betraktade sin systerson i Sabinas
armar fick hon en konstig ingivelse att något trasigt blev helt i just det ögonblicket.

                                                                           *

Alla människor har mål. Man kanske inte vet om det från början men man vet vad att det är rätt när
man har uppnått dem. Dock är det oftast inte målen som är den stora lärdomen, det är resan.
Kanske behöver vi ibland påminnas om att hur man än mår eller hur mycket skit som än
återkommer i livet, är tiden alltid på väg framåt.

Med ett litet ryck började tåget rulla igen och landskapet passerade som en film utanför fönstret i
allt högre tempo. Med en sista glimt i de stålfärgade skenorna försvann det bakom en kurva och
fortsatte sin färd vidare.

Maja M