Framåt

Det gick ett rykte om ett tåg som kunde föra en långt bort, på en resa man inte kom tillbaka från. Vissa sade att det var ett tåg för människor som ville bort. Att dessa människor alla ville resa till en gemensam station, men av en sort som inte fanns på kartan. Det sades att det fraktade döda kroppar till bårhusen, för på varje station var det alltid något lik som skulle av. Samtidigt berättades det att man kunde åka tåget som ett vanligt tåg, eftersom folk har setts gå på det. Det ryktades att det var svart, med så mycket rök böljande ur sig att hela tåget täcktes som av dimma.

Det var detta tåg kvinnan väntade på.

På stationen en mörk vinternatt satt hon, huttrandes under en pelare på perrongen medan snön sakta dalade ner och fastnade i hennes blonda hår. Kvinnan hade inget jobb, inget hem och ingen familj. Hon hade vandrat runt i flera veckor, stirrandes likgiltigt framför sig. Hon grät, tiggde, letade mat och grät lite till. Men för det mesta sov hon, i sömnen kände hon inte hur kallt det var eller hur ont det gjorde.

Hon hade sedan länge somnat när ljudet av gnisslande tågbromsar närmade sig henne. För ett ögonblick kände hon sig desorienterad. Har det första tåget redan kommit?, tänkte kvinnan. Var det redan morgon? Hon fumlade med tiggarmuggen och förberedde sig på raden av människor som skulle strömma ut genom tågets utgångar likt myror. I flera minuter satt hon och väntade, men perrongen låg öde och tyst som graven. Tåget stod kvar, stort, svart och böljande av rök. Kvinnan ställde sig upp med bankande hjärta. Detta var tåget. Tåget som kunde föra henne långt, långt bort. Hon slängde iväg muggen i snön och småsprang fram till dörrarna, rädd för att det plötsligt skulle försvinna.

Väl inne möttes kvinnan av en konduktör. Det såg ut som en konduktör och betedde sig som en konduktör, men tycktes vara gjord av dimma. Hon stirrade med stora ögon på varelsen, men den tycktes inte märka hennes chockartade tillstånd utan vinkade bara till henne att följa den genom vagnen. De passerade kupé efter kupé, vilka verkade fortsätta i oändlighet, och i varenda en befann sig en människa. Vissa var klädda väldigt underligt. Ingen har på sig barockklänningar till vardags längre, och ingen går klädd som en brittisk soldat från 1800-talet. Det måste vara någon slags maskerad de skulle till, tänkte kvinnan för sig själv. Det verkade som om de allihop stirrade ut genom fönstret, där rörliga bilder visade sig, som en film. Människorna satt blixtstilla med glansiga ögon, några såg lyckliga ut men de flesta verkade sorgsna. Kvinnan tittade förbryllat på medan de passerade en ung flicka med tofsar uppsatta med rosetter. Hon tittade på fönstret med en koncentrerad rynka i pannan.

Konduktören och kvinnan kom tillslut fram till en ledig kupé och dimvarelsen stannade och sträckte ut handen i en visande gest. Kvinnan tvekade, men gick sedan långsamt in och satte sig osäkert på sätet vid fönstret. Det hela kändes fel. Det kändes som om det var något hon missat, som om det här tåget inte alls skulle föra henne dit hon ville. Hennes mage knöt sig av oro och hon bet sig i läppen. I vad kändes som en timme satt hon och tittade rakt fram, eftersom hon inte vågade kasta en blick mot fönstret. Tillslut gjorde hon det ändå, och genast drog hon efter andan i förvåning. Hon såg sig själv, sittandes utanför perrongen hemma på tågstationen. Hon lade sig ner och somnade huttrandes i snöyran. I nästa klipp satt hon vid ett soppkök och hostade, hon verkade sjuk. I ett sista klipp låg hon i en sjukhussäng, och hjärtfrekvensmonitorn gav ett sista, långt pip. Plötsligt var hon tillbaka vid perrongen igen, men den här gången somnade hon inte. Det kom fram en man som drog upp henne på fötter och svepte en filt om hennes axlar. Han tog med henne till ett stort hus med hundratals rum där hon blev omhändertagen. Mannen kom och tittade till henne varje dag. Omgivningen byttes och hon var plötsligt gravid. Mannen kysste henne ömt och hon skrattade. I nästa klipp sprang två barn runt och lekte på husets gräsmatta och hon själv kom ut med saft. Hon såg betydligt äldre ut. Tiden svepte förbi och plötsligt låg mannen gammal och sjuk i en sjukhussäng och hon själv satt vid hans sida och grät.

Det blev för mycket.

Hon slet blicken från fönstret med otrolig svårighet och hjärtat dunkade som det aldrig gjort förut. Stapplandes tog hon sig ut i korridoren, försökte ta sig så långt från fönstret som möjligt. Tänk om fönstret kunde visa framtiden? Tänk om det fanns en framtid där det kom en man och räddade henne från gatan? Det kändes för bra för att vara sant, tänkte kvinnan. Men hoppet hade börjat gro i hennes bröst. Hon kanske inte behövde fly från sitt liv på det här mystiska tåget ändå. Bestämt började hon springa genom korridoren för att komma till förarloket, men efter någon minut började hon andas häftigt och det gjorde ont i hela kroppen. Kvinnan kunde inte förstå vad som var fel, hon hade aldrig haft svårigheter att springa förut. Hon tog stöd mot en av väggarna och hämtade andan. Plötsligt lade hon märke till sin reflektion i kupédörrens glasfönster. Det kändes som om hon i chock upplevde en hjärtattack, vilket säkert kunde ske, eftersom ansiktet som stirrade tillbaka på henne måste vara runt nittio år. Nej. Nej! Tankarna rusade igenom hennes huvud.

Hon förstod med ens allting.

Kvinnan började springa igen, rusade så fort hennes förtvivlade hjärta orkade med, tills hon nådde loket. Hon hade ingen plan, men på något sätt måste hon få tåget att sluta åka framåt, sluta sluka människors liv framför ögonen på dem. Hon slet upp dörren, som märkligt nog var olåst, och möttes av en tom förarplats. De måste ha lämnat loket obevakat i tron att ingen frivilligt skulle ta sig ur sin kupé. Hon tog ett steg framåt men föll nästan ihop på golvet av plötslig smärta i bröstet. Allting började snurra och hon kunde bara ta tunna, raspiga andetag. Hjärtinfarkt. Kvinnan darrade i hela kroppen av ansträngning men lyckades ta sig fram till kontrollpanelen och trycka på alla knappar och dra i alla spakar hon kunde komma åt. Innan allt svartnade kunde hon känna hur tåget skakade till och flög av rälsen.

På ett stort, grönt fält låg ett svart tåg och i dess spillror låg människor som ville resa långt, långt bort. Sakta började några röra på sig, försökte ta sig ur allt bråte som låg runt omkring dem. En skepnad syntes en bit bort, täckt av smuts, damm och blod. Skepnaden likande en kvinna i femtioårsåldern som hade tofsar uppsatta med rosetter. Ensam stapplade hon runt, ropandes på en familj som aldrig funnits.

Matilda D

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord