FRAMÅT

10 år
Runt omkring mig kör tonvis med bilar. Trafiken är hemsk för att vara en vanlig torsdagseftermiddag och oljudet är öronbedövande. Jag funderar över vart alla egentligen ska och känner ett avund stiga inom mig. De kan röra sig vart de vill. Framåt, bakåt. Men jag är bara en hjälplös själ som sitter fast här, utan körkort eller egna pengar. Jag hatar den här staden och jag måste därför göra allt som står i min makt för att ta mig härifrån. Ta mig framåt i livet, så jag inte fastnar här för alltid, som mina föräldrar gjorde. De sket i skolan, missade gymnasiet och fick inga bra jobb. De fastnade och förlorade all sin framtidstro. De hade hela tiden tänkt att allt skulle lösa sig, att det skulle få ett jobb ändå, tjäna pengar och kunna flytta härifrån. De drömde om stora villor och lyxiga bilar. Idealet helt enkelt. De lyckades inte på det spåret, men de fick något annat istället, de fick varandra. Två ungdomar, första dagen på jobbet, stadens vackraste tjej och den tuffaste killen som existerat. Det kan tydligen sluta hur som helst. I alla fall är det så som de har beskrivit det, fast med glimten i ögat. Men jag är stolt över dem ändå. För när de träffade varandra återfann de hoppet och det slutade lyckligt med en stor och älskad familj. Det som alla drömmer om. Därför har de ändå kunnat lära mig att våga drömma, för hoppet är aldrig förlorat. Därför vågar jag drömma mig bort härifrån.


37 år
Hur ska jag våga? Hur ska jag orka? Lyfta blicken och se framåt. Framåt mot soffbordet som är fyllt av disk, mot högarna med smutsiga kläder och tidningar som ligger utslängda över golvet. Usch. Fast jag vet, innerst inne att det är framåt jag behöver komma. Mitt hjärta slår dubbla slag. Alkoholen berusar mig, ger mig ångest. Kroppen känns tyngre än bly, men samtidigt tom och mager. Trots att det tar emot sträcker jag mig efter flaskan för en liten klunk till, bara en liten. Stopp. Jag tappar flaskan som far i golvet. Tusen bitar. Tusen bitar av mod, förlust och rädsla. Det röda vinet dränker hela golvet och sugs in i den fluffiga vita mattan som om den också var beroende. Först suckar jag. Det är ju inte världens grej liksom. Sedan skriker jag. Jo, det är världens grej. Det som alltid har varit min sista utväg och alltid kommer att vara, krossas. På samma sätt som en familj splittras eller en kärleksdröm går sönder. Det gör ont.

Drycken, den har hjälpt mig att inte behöva se framåt. Att inte behöva tänka på hur traumatiserade mina barn kommer vara över sin barndom i framtiden, inte behöva bry sig om hur många gånger min chef kommer ringa till mig innan hon till slut skickar ett mail om att jag är avskedad. För jag orkar inte bry mig. Jag har växt upp med uppmaningen om att hela tiden tänka framåt, använda mitt förnuft. ”Klarar du inte av det här provet kommer du inte in på gymnasiet!” skrek min mamma åt mig en gång. Då fortsatte jag kämpa för en värdig framtid, men inte längre. Jag förstår faktiskt inte varför folk orkar bry sig. För jag ser inte framtiden som något positivt längre. Inte sedan olyckan inträffade, den som tog de jag älskade mest av allt ifrån mig. Den som fick mig att tappa kontrollen, att inte orka motstå längre. Vanligtvis orkar man stå emot dåliga saker, men när det som betyder mest av allt, det som får ens hjärta att slå försvinner, då spelar ingenting längre roll. INGENTING.

När jag var liten drömde jag. Jag ville ha en stor karriär som skådespelare, vinna priser och hela tiden kunna sätta upp nya milstolpar i livet när jag hade klarat av mina första mål. Mina föräldrar pushade mig att fortsätta drömma. Drömmer du om något och verkligen kämpar för det, då kommer du få det, sa de. Och jag som trodde på dem. Hur dum kunde jag vara? Framtiden var mörk. En stor, illaluktande svetthög var det. För det är det jag är nu. Jag är framtiden som jag som barn drömde om, men jag lyckades förändra historien. Den borde ha slutat med att jag hade ett bra jobb och en fungerande familj, men det var alldeles för lätt att byta inriktning, jag var inte tillräckligt stark.


59 år
Jo, jag var visst stark. Starkare än dem flesta faktiskt. När allt hopp var borta lyckades jag, den som ingen trodde på få det tillbaka. Jag vände livet. Jag tog ett litet, försiktigt steg framåt. Det var inte ett särskilt stort steg, men det fick mig att våga ta fler steg framåt.
Det började med att jag kastade mina vänner. Flaskorna alltså. Jag kallar dem för vänner eftersom de var de enda jag hade att prata med. När jag drack tog vinet med sig alla problemen bort från huvudet och ner i kroppen, där de inte kändes lika mycket. I alla fall till en början. Men ju längre tiden gick och ju fullare kroppen blev på problem, gjorde det till slut ingen skillnad. Jag tänkte inte på det från början, att problemen bara skulle växa, för jag hade ju inga tankar på vad konsekvenserna skulle bli framåt, jag ville bara fly för ett tag.
Det fanns ingen som såg mina problem, eller i alla fall ingen som ville se. De var väl rädda för mig antar jag. Efter att jag kastat mina vänner slängde jag mig på soffan och grät i timmar. Aldrig har jag känt mig så tom som då. Men när jag gråtit flod efter flod tills jag till slut började fundera över om kroppen kunde drabbas av uttorkning genom tårar blev jag rädd och slutade. Jag reste mig ur soffan och började mitt andra steg framåt. För första gången på veckor duschade jag.

Det kan verka löjligt, men alla dessa små, små steg ledde mig en liten bit på vägen och här står jag idag. Starkare än någonsin. Jag vågar drömma framåt. Ta risker, men jag lyckas nästan alltid och om jag någon gång inte skulle göra det har jag alltid min älskade familj att falla tillbaka till, som kan stötta mig. För det blev bra till slut. När jag blev frisk började mina barn i skolan och jag försökte allt jag kunde att uppfostra dem så som mina föräldrar hade uppfostrat mig. Att alltid se framåt och våga drömma. För om vi inte tänker på vad det vi gör ger för konsekvenser, är det inte hållbart. Om jag inte hade kommit ut ur mitt beroende skulle mina barn kanske aldrig fått en pappa, om vi inte tänker på miljön förstörs våran planet, skolkar du får du inga betyg. Stort som smått. Allt räknas. För det är framåt vi måste tänka för att lyckas.





Alva G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Att vara gammal men ändå ung