Min mormor

Jag och mormor gick längst en grusig stig. Det var höst och jag hade ett par gråa stora vantar och en lila dunjacka på mig, men frös ändå. Det var kyligt, så kyligt att mormors kinder lös upp i röd färg och tårna började domna bort. Man kunde ana hur kallt det var utan att gå ut. Genom att bara titta ut genom fönstret syntes frost längst glaskanten och något rökliknande som skulle ersätta den osynliga andedräkten när människorna i staden öppnade sina munnar.
      Jag tittade upp på mormor och log stort. Även fast hon hade en stor mössa, en enorm stickad halsduk och illröda kinder var hon fortfarande lika vacker. Hon hade på sig sin gröna ullkappa och ett par läderhandskar. Med ena handen höll hårt om min hand och med andra en påse full med torra bröd som de hungriga ankorna skulle få njuta av. Parken var stor och bredvid fanns en sjö där folk brukade åka skridskor på vintern. Vid den här tiden hade den dock ännu inte hunnit frusit till is, men det skulle den snart göra. Vi pratade om livet och hur det kan suga ibland. Mormor upprepade flera gånger att livet ibland kan kännas som ett vakuum, som ett trasigt system, men jag förstod aldrig vad hon menade. Hon förstod att jag var ledsen och hon muntrade alltid upp mig genom att ta mig ut på våra mysiga men å så kalla promenader.
      Jag gick i fyran. Mormor sa att det var mycket ovanligt att vara ledsen vid en så tidig ålder, men att det inte var konstigt och att det snart skulle gå över. Det gav mig hopp och gjorde det lättare för mig att slippa tänka på vardagen som bestod av hårda ord och onda slag. Mormor sa att det var föräldrarna som hade uppfostrat de fel, att det inte varken är normalt eller okej att vara så taskig som mina klasskompisar var mot mig. Men ändå var det lätt att slinka in i hålet av meningslöshet som varje dag ekade att jag var värdelös och att ingen egentligen tyckte om mig.
      Mina föräldrar visste nog om vad som pågick men sa ingenting. Därför var det extra skönt att ha mormor vid min sida som alltid stöttade mig, vad som än hände. Det är svårt att veta vad man ska göra när jag var så pass ung som jag var. Jag ville inte dra in folk i min omgivning eftersom att det inte kändes som att de skulle bry sig, eller på något sätt hjälpa mig. Därför berättade jag aldrig för mina föräldrar, men de märkte nog innerst inne att något var fel.

När vi gick i parken under ett par stora träd så var det lätt att drömma sig bort en stund och tänka på annat. Det hände att mormor och jag inte sa något på flera minuter, ibland var det tyst i säkert en timme. Men lugnet jag kände när jag gick där med henne gjorde att det var lätt att tänka positivt på saker och det kunde jag inte annars, inte när mina föräldrar valde att negligera och förbise mitt mående. Hon fick mig att se det positiva i livet, att jag faktiskt hade både henne och min bästa kompis vid min sida. Hon fick mig att tänka på hur vacker min omgivning var och hur skönt det kan vara att bara släppa taget om allt för en stund. För trots allt hemskt som händer så är ändå världen ibland i grunden ett fin plats med många möjligheter.

Vi gick förbi några gatumusiker vid en lyktstolpe och mormor stannade upp och släppte min hand. Den kvällen i parken dansade vi till musiken i säkert en halvtimme. Jag var så glad. Just den stunden kunde jag leva på i flera dagar.
      Men när snön smälte och musikerna slutade spela så slutade mormor dansa. På våren efter vår promenad släppte hennes hand taget om min och hon svängde av vid en mörk stig. När solen äntligen började skina så stort den kunde så slocknade mormors röda kinder. Likt hennes favoritårstids undergång så gick även hon under och det var tomt utan henne. Vintern skulle aldrig bli detsamma och inte parken heller. Våra promenader förändrade mitt liv och jag hade svårt att förstå vart mormor hade tagit vägen.
       Jag har fortsatt gå längst den kalla stigen även efter att mormor dog. Då och då, när jag går på måndagskvällarna och fredagsmorgnarna, ser jag henne lysa upp min väg med sina flammade kinder och sitt glada skratt. Livet kan ibland kännas som ett vakuum, som ett trasigt system.

Verkligheten kan ibland tära på en så mycket att allt tillslut kan känna overkligt. Vissa tankar snurrar runt i mitt huvud som en orkan och jag får svårt att andas, men när jag ser henne lyfter tyngderna från blir mina axlar och gör det lätt att sväva. När jag ser henne så rymmer jag från min vardag och in i hennes famn. När jag ser henne blir jag lycklig, även fast jag aldrig kommer få höra hennes röst eller hålla hennes hand. Även fast hon dog för länge sedan, för jag vet ändå att hon finns där, min mormor.



Cornelia G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande