Mörker

Löven hade ändrat färg från grönt till rött och gult och mörkret hade fallit över staden på fredagseftermiddagen. Det var kallt ute och frosten var bara runt hörnet. Vinden var så stark att den greppade tag i mitt bruna långa hår. Den nedersta knappen på min svarta kappa hade knäppts upp igen och den röda halsduken hängde snett över bröstet. Stämningen i stadskärnan var fantastisk. Ljus var tända i varje fönster och affärerna hade hängt upp ljusslingor i varje hörn av deras skyltfönster. De var glada och ett gäng av yngre tjejer sprang skrattande förbi mig. Jag fortsatte min promenad på väg hem till min lilla lägenhet. Det var som att vinden och kylan envist trängt sig in i mig och bestämt sig för att kyla ner min själ på djupet, som att den visste att någonting inte kändes rätt i mig. Jag passerade ett skyltfönster där det fanns inredningsdetaljer till hemmet och jag stannade. I det vänstra hörnet stod det en gul lampa, den måste vart högre än mig. Ett snöre hängde på högra sidan av skärmen och jag mindes. Mindes hur nästan exakt en sån lampa stod i vårt gamla vardagsrum i villan, i mitt hem där jag vuxit upp. Jag försökte skaka bort känslan av obehag som smugit sin in i mina tankar och dansade runt med dem. Det var inte just lampan som skapade känslan, utan minnena som sakta kom fram. När jag smög med blicken över de andra sakerna möttes jag plötsligt av min egen spegelbild. Jag såg min bleka hy och de gröna ögonen som blivit nedstämda av sorg på bara några sekunder. Jag vände mig om snabbt, och det slutade blåsa. Det var som att jag hade jagat bort vinden med min fart och beslutsamhet om att fortsätta. Efter att jag gått en bit till på gatan hör jag några gatumusikanter spela sin version av ”Red Red Wine” och nu kunde jag inte trycka bort känslorna längre. Mörkret kom mot mig och jag kunde inte stoppa det. Jag vill inte minnas, jag behöver inte minnas, men jag gör det ändå. Det går inte att undvika.

Stereon spelade musiken på hög volym och jag mindes hur hon nynnade med. Det var hennes favoritdel av låten, som nu alla hemma kunde. Brasan i kaminen var tänd och den där doften kändes så väl. Doften av ångest cirkulerade runt i huset på fredagskvällarna. Jag mindes hur jag fick känslan i magen av hundra nålar och händerna började bli hala av svett. Känslan av panik tog ett hårdare grepp runt min hals, som varje helg. Jag mindes hur jag brukade försöka att ignorera henne, men jag kunde inte. Jag kunde inte ignorera hur hon pratade, hur hennes röst förändrades efter ett glas. Jag mindes hur jag försökte undvika henne på kvällen, för att slippa möta de förvrängda ögonen som egentligen var ett rop på hjälp inifrån, men som alltid skrämde mig. Jag mindes hur jag kunde veta om hon hade druckit de dropparna eller inte. Jag visste ju exakt hur stegen i huset skulle låta då och jag kände igen ljudet av en kapsyl på vad som kändes som mils avstånd. Jag mindes att jag var som en detektiv i mitt eget hem på fredagskvällarna. Varje vecka. År efter år. Det var som att jag var helt ensam, ingen visste om vad som egentligen hände och ingen visste hur jag mådde innerst inne.

Mina andetag fortsatte, men snabbare nu än förut. Jag tog tag i husknuten och stannade. Jag hade fortsatt gå i en rask takt förbi musikanterna och människorna och nu var jag helt själv. Tårarna i mina ögon trängde sig fram och nu kunde jag inte inte låta dem stanna där. Jag släppte ut mina känslor, och det kändes som att jag var tonåring igen. Som att jag var i mitt gamla hem igen, hjälplös och rädd.

När det började bli sent såg jag till att inte behöva gå ner och göra någonting igen. Det var som att jag tog med mig ett skafferi upp, och såg till att inte dricka någonting mer under hela kvällen, så jag skulle slippa springa ner till badrummet. Så jag skulle slippa möta henne en gång extra . Spara på rädslan så mycket som möjligt och förtränga vad som egentligen hände. Vid midnatt den kvällen hördes höga röster genom väggarna och ett dunk i golvet. Jag visste vad som hade hänt, jag visste att det kunde vara farligt, men jag ignorerade det bara. Jag orkade inte ta ansvar över någon som skulle ta ansvar över mig.

När jag tillslut kom fram till min lägenhet springer jag in i badrummet och tvättar mitt ansikte. Jag sätter på min favoritskiva i högtalarna och börjar göra ordning mig för kvällen. Jag hade inte planerat tidigare idag att åka någonstans, men jag behövde bara fly bort från de onda tankarna. De som ständigt jagar mig, som nu lyckades komma ikapp. Minnena som jag så bestämt försökt göra mig av med. Jag kollar upp busstabellen innan jag sätter på mig ytterkläderna igen, och jag är bestämd om vart jag ska. Jag måste hem till Stina, den enda jag kan prata med om detta.

Innan jag går ställer jag mig framför hallspegeln och betraktar mig själv. Jag tänker på hur långt jag har tagit mig, och att de minnen som besökte mig idag inte vart här på flera månader. Jag tar ett djupt andetag, intalar mig själv att jag har gjort framsteg och jag kan klara det här. Jag klistrar på ett leende på läpparna och öppnar dörren. Jag går sakta mot hållplatsen, där jag senare kliver på bussen och låter den med hjälp av mörkret föra mig bort från tankarna och minnena.



Linnea N