Om några dagar…

Lina vaknar upp och kollar sig runt omkring.

- Helvete, säger hon när hon ser var hon är.
Hennes mamma kommer in i rummet, hon ser helt förstörd ut och försöker att hålla sig från att börja gråta.

- Hej gumman, säger hennes mamma sedan och sätter sig på sängkanten.
Nu är det tredje gången Lina ligger inlagd på sjukhuset för ännu ett försök, ännu ett försök att fly från allt. På andra våningen ligger Kevin på avdelningen för cancersjuka barn. Igår fick han höra beskedet att han bara hade några dagar kvar att leva. Han kommer ihåg hur hans mamma brast ut i gråt, och hur hans pappa försökte trösta hans mamma medan han också var nära på att börja gråta. Men Kevin satt bara där och kollade in i en vägg.

Hans pappa kommer in i rummet.

- Hej, är du vaken nu, säger hans pappa och kollar på klockan.
- Mm, svarar Kevin.
Han kollar ner i det trista vanliga golvet.

- Jag vill gå ut och ta luft ett tag, säger Kevin sedan.
- Absolut, svarar hans pappa.
Han kollar på Kevin och frågar:

- Vill du att jag följer med?
- Nej, svarar Kevin och ställer sig upp.

Kevin går ut igenom dörren och upp för trapporna som leder till den stora balkongen som finns på taket.

Där står Lina med gråten i halsen, hon kollar ner mot marken och försöker sedan att klättra upp för stenväggen.

Kevin går fram till henne.

- Vad håller du på med? frågar han upprört.
- Jag pallar inte mer svarar Lina tillbaka medan hon försöker få luft.
Kevin tar tag i henne så att hon inte kan komma upp på stenväggen.

- Är du galen? säger han sedan.
- Är du galen? svarar Lina tillbaka.
Hon försöker få fram ord.

- Du vet inte hur det känns! Skriker hon sedan.
- Jag har cancer, okej, svarar han.
Lina kollar på honom.

- Jag är självmordsbenägen, svarar Lina.
- Fan vad orättvist, säger han.
Lina kollar upp och går fram till honom

- Vadå orättvist! skriker hon gråtandes
- Du har hela livet framför dig, vet du hur det känns att inte ha något val? säger han upprört.
- Jag har inte något jävla val heller, svarar hon.
- Det har du väl, du vill ju dö? säger han.
- Du är dum i huvet! skriker hon.
- Jag kommer dö om några dagar och här står du och tycker synd om dig själv, säger han.
- Åh stackars dig, buhu. svarar hon tillbaka.
Nästa dag vaknar Kevin upp med ångest.

- Vad i helvete, säger han sedan.
Han kollar sig runt omkring, han ser inga slangar och han känner ingen smärta i sitt ben längre.

Lina vaknar upp med smärta i sitt ben och slangar runt omkring sig.

- Vad i helvete? säger hon för sig själv.
Hon kliver upp ur sängen och går så fort hon kan upp för trapporna.
Kevin står redan där.

- Vad är det som händer, säger hon.
Kevin vänder sig om.

- Jag vet inte, svarar han.
Lina känner paniken sprida sig i kroppen.

- Kommer jag dö? frågar hon och kollar på Kevin.
- Var det inte det du ville? svarar han.

- Jag vet inte längre, säger hon.
Kevin sätter sig ner på en bänk.

- Jag vill dö, vad är det som händer med mig? frågar han upprört.
- Du är självmordsbenägen, svarar hon.
Hon kollar ner på honom med allvarlig blick.

- Jag vill inte känna så här, säger hon.
- Kevin!
Han hör sin mamma bakom sig.
- Du får inte vara här säger hon och tar tag i honom.
Lina går ner igen till rummet där Kevin brukade vara.
Linas mamma kommer in.

- Jag älskar dig, säger hon med gråten i halsen.
Lina börjar gråta.

- Jag älskar dig med mamma, svarar hon
- Kevin, du får inte gå upp dit igen, säger hans pappa.
- Förlåt pappa, svarar han.

Lina springer ner till Kevins avdelning och knackar på dörren som leder in dit.

- Jag vill träffa Kevin, säger hon när en av personalen öppnar.
Hon springer in till rummet hon hade.

Kevin sitter med ett rakblad i handen.
Han kollar upp på henne, när han ser att det är Lina så lägger han ner rakbladet på golvet.
Lina står still och bara tittar på honom, sen tittar hon på hans arm och sen springer hon fram till honom och nästan skriker.

- Vad fan har du gjort?
Han ställer sig upp och går fram till Lina.

- Förlåt, säger han
- Förlåt mig, svarar hon.
Nästa morgon vaknar Lina upp i sitt rum på avdelningen och Kevin vaknar upp i sin säng på sin avdelning.

Efter en vecka blir Lina utskriven och allt känns bättre och hon känner meningen igen, hon är inte helt frisk men hon mår bättre.
Linas mamma kommer inspringandes.

- Lina, din kompis är… Linas mamma får inte fram orden.
Lina avbryter sin mamma och säger:

- Kevin är död eller hur? säger hon.
Linas mamma nickar.
Är du beredd? frågar Linas mamma.

Lina står vid spegeln och sminkar sig, hon har på sig sin favoritklänning, den är svart med spets. Hon tar på sig sina skor och går ut genom dörren, hon stannar och tar ett djupt andetag och fortsätter sedan gå. Kyrkan släpper in folk nästan direkt, Lina och hennes mamma sätter sig på andra bänkraden, Kevins föräldrar sitter framför dem. På kistan finns det en bild på Kevin, Lina börjar tänka tillbaka på första gången hon träffade honom.

- Tack Kevin, tack för du fick mig att hitta meningen med livet, säger hon tyst för sig själv.
En kall tår faller ner på hennes kind men hon har ett leende på läpparna.



Ida F

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande