Om sanningen ska fram

Framåt. Hela min uppväxt har bestått av just det ordet. Framåt. Jag kan inte minnas en enda släktträff där jag inte fått frågan ”vad vill du bli när du blir stor”. Mitt svar är alltid att jag vill bli läkare eller advokat och att jag ska ha två barn och ett fint hus ihop med min stiliga och framgångsrika man. Varje gång ger de mig ett nöjt leende och en kommentar om att det är så det ska låta. När jag sedan får frågan hur det går i skolan får jag dra ytterligare en lögn och säga att det går bra och att jag tycker det är enkelt. Tänk om de skulle få reda på sanningen? Jag kan bara föreställa mig deras missnöjda ansikten känna deras besvikelse av att vara släkt med mig. Varför jag? Varför var det jag som var tvungen att ha den här hemligheten?

Jag bara längtar till den dag jag kan sluta spela teater och bara få vara mig själv. Jag är trött på den tryckande pressen av att vara en duktig flicka. Det värsta jag vet är att varje dag sitta där bland mina klasskamrater och låtsas vara den där smarta eleven som kommer bli något i framtiden. Att få den där gulliga sportkillen och titta på mig. Det är ingen som förstår hur hårt jag jobbar för att få bra betyg eller hur rädd jag är över att se mina föräldrars reaktion när jag bara får ett B. Eller hur obekväm jag blir när den där killen kommer fram och frågar om jag vill gå på bio med honom och tvingas säga ja eftersom man inte kan neka den snyggaste killen på skolan en dejt.

Varför kan jag bara inte släppa taget och leva ut min dröm? Drömmen om att en dag vara ute på fält och uppleva äventyr och utmana ödet. Att få komma hem till mitt lilla ruckel som jag med tiden förvandlar till mitt drömhus med mina egna händer och på kvällen få mysa ner mig framför en brinnande brasa med flickan jag är kär i. Jag vill inte vara den där klassiska kvinnan som bakar kakor till barnen när de kommer hem från skolan eller är ordförande i föräldragruppen. Jag vill inte ha en man som försörjer familjen och förväntar sig att maten är serverad när han kommer hem från jobbet. Jag vill ha ett händelserikt och kärleksfullt liv och inte livet man förväntas ha och som följer normerna.

Tänk om det bara fanns en person som jag kunde dela mina tankar med. En person som jag kunde prata med och släppa det där påklistrade leendet och visa mitt rätta jag. Det gör så ont att ha alla dessa känslor och tankar samlade inom mig. Jag behöver få ut dem och lätta på trycket. Fast i för sig skulle personen säkert tycka jag är konstig och berätta för alla andra och frysa ut mig. Jag skulle bli utslängd från min familj. Allt blir bättre om jag bara gör som alla andra säger trots att det gör ont. Eller hur? Det måste bara vara så.

Jag är rädd för ordet framåt, rädd för att jag aldrig ska våga följa min dröm. Jag borde egentligen älska framtiden på samma sätt som jag älskar min bild av den, men allt känns bara så svårt. Jag tar varje dag som den kommer samtidigt som jag känner skräcken växa inombords, skräcken av att bli utlämnad om sanningen kommer fram. Hur ska jag vinna den här kampen? Jag minns som liten att man inte ska lägga sig i utan helt enkelt gilla läget och att man ska tänka på andra framför sig själv. Tycker

man motsatsen om något ska man hålla det inom sig, men jag förstår inte hur människor klarar av det. Jag känner mig som en tickande bomb som kommer sprängas vilken minut som helst. Jag vill bara skrika ut för hela världen att jag inte vill följa normerna och vara den där duktiga flickan, men jag är rädd. Rädd för att bli lämnad ensam. Rädd för ordet framåt.



Nathalie L

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande