Tre steg

Tre steg, vattnet stänkte runt mig där jag sprang. Jag andades djup när jag såg mig om. Aldrig. Aldrig, sa han, aldrig kolla bakom dig när du springer ifrån någon. Foten fastnade bakom vaden, och jag föll till marken. Asfalten skar upp mina handflator och knän. Jag klämde ihop händerna, de små stenarna som hade fastnat i det öppna såret sjönk ner i köttet och jag bet mig i läppen för att hålla mig tyst. Jag hörde hur hans steg var bakom mig, långt bakom, men de fanns där. Jag tog ett djupt andetag för att samla mina krafter och började springa med haltande steg.

Sjutton steg, asfalten skar upp fotsulorna då min tyngd tryckte ifrån så jag kunde få satts. Jag flämtade, ena foten efter den andra och små blodspår ledde honom till mig. Jag kunde smaka järnet som började bubbla upp i min strupe. Vinden var stilla och jag kunde höra hans mörka röst kalla på mig. Mitt namn som flög ur hans mun, som om jag var hans, som om mitt namn var hans att kalla efter. Hans fotsteg närmare än förr. Hjärtat satt sig i halsgropen på mig så som jag hukade mig bakom en bil. Rädslan som byggdes upp i magen på mig kan inte beskrivas med ord.

Händerna darrade när larmet tjöt i mörkret. Med ett skrik föll jag ner på alla fyra, såren på knäna sved när de kom i kontakt med den hårda asfalten. Hela kroppen dunkade av smärta när jag ställde mig upp för att springa iväg, men mötte hans kalla ögon som stirrade in i mina. Jag backade in i stolpen bakom mig och jag såg hur han hånflinade. Hans läppar särades men hans mörka röst kunde inte höras. Inte en sekund senare störtade jag iväg, längtan att få komma ifrån honom var det ända hoppet jag hade kvar. Men hoppet försvann när jag kände hands fingrar i mitt toviga blöta hår. Skriket fastnade inte i halsen denna gång, och jag undrade varför ingen kom ut och såg vad som hände.

Ett andetag, sen träffade min rygg marken. Vattnet som låg som en enda pöl på marken efter regnet vid klockan 3 samma eftermiddag, gjorde att det kändes som att ligga i en pol. Helvettets pol. Hans sneda leende fick paniken att sätta fart igen. Jag började sprattla som en fisk ur vatten, armar och ben som flaxar okontrollerat under hans vikt. Jag gjorde allt jag kunde för att ta mig bort från honom. Jag kände hur min hand slog till mot hans kind, och jag visste vad som skulle hända näst. Mitt handavtryck var som en liten tatuering i hans ansikte, och hans ögon blev mörkare när han såg på mig. Mina händer trycktes ner till den hårda asfalts bottnen, jag ryckte till när hans tyngd tryckte längre ner, resultatet var att mina armar skrapades upp. Tårarna rann ner från mina kinder när han såg på mig. 

Två tårar, sen var hans läppar vid mitt öra. Hans andedräkt som gift mot mitt skin när han pratade. Jag kände hur hoppet var över, längtan förgäves och bara en dröm som jag alltid vaknar ur. Jag kände smärtan i hjärtat när han sa mitt namn. Jag ville skrika, gråta och bara komma bort från honom. Längtan över att mardrömmen skulle sluta och komma tillbaka till verkligheten, det som var innan, eller början på det som är efter.

Fyra fingrar, det blöta tyget av nattlinnet han hade gett mig var genomskinligt och jag rös till när hans fingrar nuddade mig. Som om jag var hans docka, smek han mig. Som om jag skulle lyda honom vid vartenda ord han sa. Fler tårar strömmade ner mitt ansikte, eller var det små droppar av regn? Hans blöta hår klibbades fast vid min nacke när han lutade sig närmare mig. Jag skrek en sista gång, hoppet om att någon skulle komma var mindre än ett knappnålshuvud. Hans hand flög över in mun, irriterat såg han på mig. Jag kollade upp, var beredd på det värsta, beredd på att mitt liv skulle sluta så här. Liggande på gatan i ett nattlinne som har blivit genomskinligt av regnet, blod och sår på kroppen. Jag kunde redan se artiklarna i tidningen, Kidnappad flicka, död. 

Ett slag, och jag blundade, smärtan var där sen förr men den var inte ny. Tyngden som hängde över min kropp försvann. Jag öppnade ögonen, han hade inte slagit till. Jag var inte död. Min blick gick till pojken som stod vid sidan av mig, ett järnrör i handen. Jag vände på huvudet, blicken fastnade på en livlös kropp bredvid mig. Han är borta. Ett svagt leende växte på mina läppar och jag kollade upp mot regnet som hade börjat ösa ner. Blått ljus reflekterades runt omkring. Pojken satt ner bredvid mig och tog min hand i sin.



Hanna A

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord