Livet väntar inte på någon

“En man med svart skinnjacka och röd tröja sprang efter bussen och försökte komma på. Början på det orange skägget gav honom ett minnesvärt intryck. Ett vittne såg honom. Hon satt i bussen när den exploderade, hon såg hans ansikte när han stod på väggen med en liten svart låda i handen. Hon såg hans flin, det var det sista Elin såg…”
Berättarrösten tystnar och jag stålsätter mig för vilka frågor jag ska behöva svara på, men framför allt är jag orolig över hur alla kommer se på mig nu när jag är den jag är...
“Berätta om vem du är och vad som har hänt med dig.” säger en mörk mansröst.
“Jag heter Elin Stensund och är 15 år gammal och för 3 månader sen var jag offer för en terroristattack. Där en buss exploderade och jag var den enda som överlevde“, svarar jag.
“För er som inte vet, så var det en buss som exploderade och dödade 26 människor och endast Elin överlevde med allvarliga skador”, rösten tar en paus innan den fortsätter med styrka. “Elin vill du vara så snäll och berätta om dina skador?”
“Jag förlorade min syn och två fingrar på högerhanden. Jag har även tredje gradens brännskador över hela min kropp förutom på ryggen. Jag har ingen känsel i händerna och min hörsel på högra handen är försämrad”, jag pratar så snabbt jag kan för att få det överstökat.
“Vi är så hemskt ledsna för vad du har fått vara med om Elin”, jag försöker vända mig mot den nya rösten, men känner den ilande smärtan i kroppen och ger upp. “Elin, du brukade ju måla har vi fått höra och du har tillåtit oss att visa några bilder. Så här har vi en tavla föreställande flera stjärnor som flyger över himlen...”
Jag föreställer mig tavlan i mitt huvud eftersom jag inte kan se den. På den svarta himlen fina vita små prickar med vita smala streck efter dem för att få fram känslan av att dem far över den svarta himlen…
“Tack så mycket Elin för att du ville komma hit idag till tv4”, säger kvinnan.
“Tack för att jag fick komma hit”, mumlar jag fram.
“Vidare till Thomas som har mer detaljer kring denna händelse”, säger mannen.
“Bryt! Tack så mycket gott folk, ni kan se detta ikväll klockan sju!”
Jag hör hur sladdarna rullas ihop och kameror som kopplas hur. Folks som pratar om vad de ska göra i helgen
“Julia?” min röst hörs knappt över alla ljud. “Julia?!”
“Jag kommer Elin!” Julias röst dryper av otålighet.
Jag hör hur någon kommer fram till mig, personen bär klackar som dunkar i golvet när personen går fram och tar tag i rullstolen och kör mig fram. Vibrationer går igenom min kropp när Julia kör mig fram över det ojämna golvet. Vi saktar in och Julia nuddar försiktigt bandaget runt min arm för att få min uppmärksamhet.
“Vill du äta hämtat nu när du får äta normalt?”
Jag vänder mig mot Julias röst, men ser bara svarta fläckar och vänder bort huvudet.
“Jag tror inte hämtmat definieras som “normalt” Julia”, svarar jag och hör Julia ta ett djupt andetag för att avbryta mig. “Men varför inte, det var länge sedan och under tiden vi köper hamburgare så kan vi väl svänga förbi Ica och köpa Pringles… vi kanske även kan se på en film?!”
“Elin har du inte glömt bort... du vet…”
“Nej det har jag inte, men jag kan alltid lyssna… Jag har inte blivit döv.” Jag avbryter henne innan hon hinner fortsätta med sitt argument.
Hon tar tag i rullstolen och kör snabbt ut mig från tv studion.
Hon hjälper mig in i bilen och kör iväg. Bilen skumpar fram på Örebros stadsvägar när vi tar oss in till stadens utkanter för att köpa hamburgare på dem gyllene bågarna, McDonalds. Jag vet redan vad jag ska ha, en dubbel cheeseburgare med extra ost, en mellan pommes med cheddar dip och en stor Cola. Inte så nyttigt som det kan bli och så himla gott. Plötsligt känner jag lukten av hamburgare och pommes. Jag känner hur vi gör en sväng och hör drive-in rösten.
“Hej och välkommen till McDonalds! Vad får det lov att vara?”
“Jag ska ha en Nuggets-och Company med 8 nuggets bitar och en mellan Cola”, säger Julia snabbt. “Vad vill du ha Elin?”
“Jag tar en dubbel cheeseburgare med extra ost, en mellan pommes med cheddar dip och en stor Cola!” min röst spricker nästan av förväntan av att få sätta mina tänder i den onyttigt goda maten.
“Får det lov att vara något mer?” frågar rösten från drive-in högtalaren.
“Nej tack!” svarar Julia.
“Kör fram till nästa lucka för att betala.”
Julia trampar försiktigt på gasen och vi kör långsamt framåt. Jag tänker på allt jag gått igenom, hur snabbt mitt liv har förändrats och försöker se min framtid... det är väldigt svårt att blicka framåt när man precis varit med om en terrorattack.
“Mm... så ska du börja gå i kyrkan igen?” Jag sitter tyst och väntar på att hon ska fortsätta med sina försök om att få mig att återvända till mitt gamla liv. “Det är ungdomsmöte imorgon och alla frågar efter dig och undrar hur du mår. Du borde verkligen komma!”
“Det är ju en jättebra idé…”
“Kom igen Elin…”
“Jag vill inte okej?! Det kan aldrig bli som det var förut! Aldrig! Oavsett vad jag gör kommer jag aldrig att passa in! Jag kommer vara ett missfoster som alla tycker synd om… jag kommer aldrig kunna göra de saker jag älskade att göra! Måla! Dansa! Sjunga! Läsa! Skriva! Det är sådana saker jag aldrig kommer att kunna göra igen, så kan du sluta med allt ditt skitpladder och låta mig vara ifred?!” till slut sitter jag och skriker utan att se hennes ansikte eller hennes reaktion.
“Ta det lugnt Elin, jag visste inte att det var ett så känsligt ämne… Förlåt för att jag gjorde dig upprörd”, hon tar ett djupt andetag innan hon fortsätter. “Du kan inte dra dig tillbaka Elin… du måste fortsätta med det liv du hade och fortfarande har. Du ska inte titta bakåt på vad som har hänt utan fokusera dig på framtiden. Livet väntar inte på dig, livet väntar inte på någon. Du måste fortsätta framåt.”
Hennes ord får mig att rysa, jag vet att jag måste fortsätta, men jag vågar inte.
Bilen stannar och jag hör prasslet från papperspåsar och ett “Ha en smaklig måltid” från en kvinna. Julia trampar på gasen och vi kör därifrån.
“Vi säger så här… Du följer med imorgon och får se hur det är och om du tycker att det blir obehagligt så åker vi därifrån. Låter det bra?” Julia lika envis som alltid.
“Visst”, säger jag. “Men förvänta dig inget!”
Julia skrattar och sätter igång en låt jag känner igen alltför väl…
“I’m like a magician I’ll alter your vision. You see what I want you to see…”
Jag och Julia sjunger falskt med och jag intalar mig själv att jag är tillräckligt stark för att fortsätta med mitt gamla liv. Jag är redo att fortsätta framåt!



Jana H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande