Död eller levande


Juni

 

Hur är det möjligt att endast jag ser dessa människor överallt på gatorna? Varför kan ingen annan se dem? Varför måste jag bli kallad galen gång på gång och bli tvingad att gå på psykoterapi? Jag berättar ju endast vad jag ser. Jag blandar ihop vad som är verklighet och vad som inte existerar. Jag börjar faktiskt tro på det som alla säger om mig, att jag är sinnessjuk. Men det har alltid varit så, jag har alltid sett de människorna som egentligen inte finns. Jag kommer ihåg särskilt en gång när jag var ett litet barn och var i affären med min mamma. Hon har brunt långt hår och hon hade på sig hennes röda kappa och bruna kängor den dagen. Jag kom ihåg att jag såg någon som liknade mamma och att jag sprang fram till henne och skulle krama om henne men insåg att det inte fanns något att krama om, att det bara var luft. Jag blev alldeles förskräckt och trodde att mamma hade försvunnit, men sedan så hörde jag någon bakom mig skrika “Juni, Juni kom!”. Jag sprang gråtandes fram till henne och berättade, men hon trodde såklart att jag bara fantiserade. Hon brukar säga det till mig och till andra, att jag bara har vild fantasi, men det är inte fantasi det är verklighet för mig. Detta har hänt om och om igen flera gånger samma sak men idag så hände någonting annorlunda.

 

Det var idag på lunchrasten i skolan som jag såg en kille som jag aldrig sett förut vandra runt på skolgården. Jag antog att det var ännu en fantasi person eftersom att jag uppenbarligen brukar fantisera om många människor just vid skolan, men han tittade upp på mig och våra blickar möttes. De fem sekunderna kändes som år och det kändes som om allting bara frös för ett ögonblick. Det känns så verkligt, tänkte jag. Kanske är det verklighet trots allt. Jag bollade en del med tanken tills jag frågade min klasskamrat bredvid mig om hon såg den blonda killen som stod på skolgården. Hon tittade upp på mig som om jag vore helt dum i huvudet och sa ett snabbt nej. Tankarna cirkulerade snabbt i mitt huvud. Kan han verkligen ha sett mig? Jag menar han kan omöjligt ha gjort det han finns ju inte. Han är väl bara en fantasi i mitt huvud, eller?


Leon

 

Jag har sätt människor i hela mitt liv. Människor som inte existerar. De finns överallt och de läskigaste är att jag inte vet vilka som verkligen finns och vilka som bara existerar i mitt huvud. Jag ser liksom ingen skillnad, de är människor precis som mig, men jag är den enda som ser dem. Det enda sättet att få reda på om de är verkliga eller ej är att försöka röra dem. Att försöka röra de som inte existerar är som att försöka röra något mitt i luften. Det borde se helt idiotisk ut nu när jag tänker efter, jag menar när jag står och viftar i luften och ingen annan ser vad jag ser liksom. De ser bara så sjukt verkliga ut. De är som om det sitter någon stor projektor någonstans som liksom spelar upp människorna framför ögonen på mig. Men det finns det inte. Jag har aldrig berättat för någon om vad jag ser för jag vet att de bara kommer tro att jag är galen. Tanken skrämmer mig ofta att jag ser saker som ingen annan ser, det gör mig rädd. Samtidigt så kan jag inte förstå att andra människor inte kan se dem, jag menar, det är så självklart att dem är där bara. Men den största rädslan av allt är nog att bli stämplad som typ “skolans galna”  ifall jag skulle berätta. Jag har levt med denna hemlighet i hela mitt liv och det kommer nog förbli så. Men dagen idag var annorlunda jämfört med alla andra dagar. Någonting hände idag som förändrade allt.

 

Jag gick runt på skolgården som på varje lunchrast och väntade på att klockan skulle ringa in till lektion. Jag vände mig om igen för att fortsätta vandra när jag plötsligt såg två flickor sitta på en bänk på skolgården. Den ena var blond och den andre brunett. Jag förstod att de förmodligen bara fanns i mitt huvud eftersom att de kommit upp från ingenstans. Men den blonda tjejen tittade på mig och våra blickar möttes. Efter några sekunder tittade hon bort och tankarna flög runt i mitt huvud. Hon existerar inte, hon existerar inte försökte jag intala mig själv. Men allt de hela kändes så verkligt. Jag måste göra någonting för att få reda på om hon existerar eller ej, få reda på om det bara är ren fantasi eller faktiskt är verklighet denna gång, tänkte jag. Jag såg fotbollen bara några meter framför mig och sprang fram och sköt bollen i mån om att träffa flickan. Den träffade henne. 

 

Juni

 

AJ! Skrek jag högt. Smärtan i min mage hade kommit som en raket och jag mådde plötsligt ganska illa. Min klasskompis frågade mig vart bollen kom ifrån, men jag antar att hon egentligen inte ens brydde sig men jag svarade iallafall att jag inte visste. Men det var en ren lögn, jag visste precis vart bollen hade kommit ifrån. Jag hade sett hur han siktade på mig och jag hade sett hur bollen kommit närmare mig. Han såg chockad ut efter bollen hade träffat mig. Tankarna flög runt i mitt huvud. Hur kan han skjuta en boll på mig? Han kan omöjligt finnas, tänkte jag. Ska jag gå fram till honom? Vad ska jag göra? Jag grubblade över saken ett tag men bestämde mig sedan för att gå fram till honom. 

                                                 

                      Leon

 

Hon gick fram till mig sakta och det kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ut ur min bröstkorg. Hon stannade precis framför mig och lyfte sakta upp armen och lade hennes hand på min axel. Det här kan inte vara möjligt, tänkte jag. Hon öppnade munnen för en sekund men stängde den genast efter. Hon drog skakandes ner handen från min axel. Jag frågade henne: hur kan jag se dig när ingen annan kan det, hur är det möjligt? Hon svarade: hur kan jag se dig men ingen annan ser? Tankarna flög runt i mitt huvud. Hon existerar alltså men endast för mig? Hur kan hon vara i samma situation? Detta kan bara inte vara på riktigt. Allt tänkande gav mig huvudvärk. Vad ska jag ens göra nu? Vad kommer att hända? 


Juni

 

Jag visste inte längre vad jag skulle göra. Jag har alltid haft en plan på vad jag ska göra, men just i den stunden stod allting stilla. Jag kunde inte förstå hur han kunde ha gått igenom samma sak som mig, men det gör jag nu i efterhand. Jag kom ihåg hur allting var tyst i minuter, vi stod enbart och tittade på varandra. Men efter en stund så hade han tagit modet till sig och frågade mig om allt, och nu kan jag äntligen förstå. Någonting måste ha gått snett i universum. Jag menar liksom jag borde inte kunna se, prata eller röra honom, och han borde inte kunna göra detsamma gällande mig. Men det kan vi. Jag skulle nog inte se detta som någon förbannelse eller något. Jag skulle nog säga att jag snarare känner mig som om jag är utvald, utvald till något speciellt. Han lever liksom i sin värld och jag i min värld. Hans värld är helt annorlunda jämfört med min. Det är nästan som att vi lever i parallella universum. Det är inte menat att vi ska kunna se varandra det bara är så och nu så får vi leva med det.

Tilde B

 

 

 

 

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av